omkr. 12 proc. mindre än vid retortugnar, beroende därpå, att en del kol förbrinner i ugnen. Vid den vanliga konstruktionen erhållas inga biprodukter, och där sådana tillvaratagas, blir vinsten af dem äfven låg. Bikupsugnen användes ännu mycket i England och Amerika. I andra länder har den blifvit undanträngd af retortugnen, d. v. s. en ugn, till hvars destillationsrum luften ej har tillträde. Den utgöres af horisontala kammare af rektangulär genomskärning med omkr. 10 m. längd, 2 m. höjd och 0,50 m. bredd, rymmande en kolmängd af omkr. 8 ton (andra dimensioner förekomma också). Ugnskamrarnas ändar tillslutas af flyttbara dörrar. Fyllningen sker uppifrån, där också de flyktiga produkterna uttagas. Upphettningen sker genom i sidoväggarna inbyggda eldkanaler medelst en del af den vid koksningen utvecklade gasen, som återledes till ugnen, sedan den passerat reningsverk, där biprodukterna tillvaratagits. Koksningen tager 24--36 timmar i anspråk. Sedan den fullbordats, borttagas dörrarna, och en maskin trycker med en stämpel ut kokskakan, som omedelbart släckes med vattenspolning. På samma uttryckningsmaskin är fäst en planerstång, som utjämnar kolen under fyllningen af kammaren. För att ge god och jämn koks böra kolen ej ha större korn än 7 mm. och sättas in i ugnen med en vattenhalt af 10--12 proc. Kol, som endast med svårighet koksa, måste först "stampas" till kakor för att kunna lämna koks af tillräcklig hållfasthet. Dessa kakor ha ugnskammarens form och inskjutas maskinellt i ugnen. Ugnarna sammanbyggas intill hvarandra i batterier om 25--60 ugnar, och anläggningar göras för ända till 500 ugnar. -- Man skiljer mellan ugnar med horisontala och ugnar med vertikala eldkanaler, äfvensom mellan regenerativa och icke regenerativa ugnar. Vid de senare lämna förbränningsgaserna ugnarna med en temperatur af omkr. 1,000° och ledas därifrån under ångpannor, där äfven den gasmängd -- ända till 30 proc. --, som icke åtgått för ugnarnas eldning, brännes. En del af den alstrade ångan användes som ånga för eget behof, af återstoden alstras elektrisk energi. Vid de regenerativa ugnarna använder man de afgående rökgaserna för förvärmning af förbränningsluften, hvarvid gaserna bli nedkylda till omkr. 250°. I stället erhålles ända till 50 proc. öfverskottsgas, som utnyttjas i gasmotorer för kraftalstring eller levereras som gas till närliggande kommuner och städer för belysning och kokning. Vid många koksverk finnas båda slagen af ugnar. De mest bekanta retortugnarna äro konstruerade af Simon-Carvès, Semet-Solvay, Coppé, Koppers, Otto-Hilgenstock och Otto-Hoffman. Fig. utvisar en koksugn med stående eldkanaler och regenerativ eldning af Koppers' system. Förbränningsluften inkommer genom a, förvärmes i regeneratorn b (vänstra delen) till omkr. 1,000° och uppkommer i de där ofvanför belägna kanalerna f, där förbränning eger rum medelst gas, som kommer genom g och i. Förbränningsprodukterna gå därefter ned genom kanalerna f i ugnens högra hälft och afge sedan sitt värme i den därunder belägna regeneratorn. Hvarje halftimme sker omkastning af gasernas riktning, så att upphettningen kommer att ske växelvis i den ena eller andra halfvan af ugnen. På den öfversta bilden synas upptill vagnar för ugnskamrarnas fyllning, till höger uttryckningsmaskinen och till vänster släckningsplanen med där nedanför stående järnvägsvagn för koksens utlastning. -- Den orena gasen, som lämnar retortugnarna, passerar för sin rening hydraulik, kylare, tjärtvättare, ammoniaktvättare och bensoltvättare samt den öfverskottsgas, som säljes som gas till samhällen, äfven reningskistor. Mellan kylarna och tjärtvättarna äro gaspumparna placerade, som suga gasen från ugnarna och ge den tryck genom de efter desamma uppsatta apparaterna. Gasen inträder i hydrauliken

Regenerativ koksugn, Koppers' system (schematisk framställning.)