Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Koks - Koksa - Koksalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med en temperatur af omkr. 200° och aflämnar
där en del af sin tjära. Den går vidare genom
luft- och vattenkylare, där ytterligare tjära och
ammoniakvatten af skiljas och gasen nedkyles till
omkr. 20°. I tjärafskiljaren upptages den tjära, som
medföljt gasen från kylarna, och i ammoniaktvättaren
uttvättas med vatten största delen af gasens
ammoniakhalt, nämligen den, som förut ej blifvit
utkondenserad. Tjära och ammoniakvatten skiljas från
hvarandra genom olikhet i egentlig vikt och uppsamlas
i särskilda cisterner för vidare förarbetning. Man
har på senare tid börjat införa metoder äfven
för att direkt utvinna ammoniaken som svafvelsyrad
ammoniak. Enligt Koppers’ metod förvärmes gasen, sedan
den passerat tjärtvättaren, till omkr. 50°, hvarefter
den inledes i ett täckt mättningskärl, "saturator",
af bly, i hvilket befinner sig svafvelsyra till viss
höjd. Vid gasens gång genom syran bildas svafvelsyrad
ammoniak, som faller ut och med hjälp af en ångejektor
kontinuerligt föres till centrifug, där saltet
torkas. Den ammoniak, som blifvit utkondenserad
före saturatorn, destilleras med kalk i särskild
kolonn-apparat, och de därvid erhållna ammoniakångorna
förenas med gasen före inträdet i saturatorn, där
alltså all ammoniak utvinnes som sulfat. Vid några
verk begagnar man sig af gasens vätesvaflehalt för
att utfälla arsenik ur den svafvelsyra, som skall
användas för saltvinningen. Till bensoltvättare
kunna användas dels höga scrubbers med trä- eller
plåtgaller, dels roterande tvättare af stående eller
liggande typ. Gasen tvättas i dessa med tjäroljor
af hög kokpunkt, kreosot- eller antracenolja,
som lösa ut i gasen befintliga bensolkolväten
och naftalin. Oljan från tvättarna destilleras i
kolonnapparat till 200°, hvarvid 50-procentig råbensol
destillerar öfver. Den afrinnande tvättoljan återgår
efter afkylning till bensoltvättaren. Råbensolen
destilleras sedan fraktioneradt i pannor med
kolonnuppsats, då 90-procentig råbensol, råtoluol,
råxylol etc. erhållas. Dessa tvättas med koncentrerad
svafvelsyra och natronlut, som borttaga pyridin,
fenoler, tiofen etc., hvarefter ånyo destilleras,
då renbensol, rentoluol, renxylol etc. fås som
slutprodukter. - De utbyten af koks och biprodukter,
som erhållas vid koksverken, äro mycket beroende
af kolsorten. I genomsnitt får man pr ton koksade
kol 700-800 kg. koks, 300 kbm. gas, inberäknadt den,
som användes för ugnarnas eldning, 30-50 kg. tjära,
10 kg. ammoniumsulfat samt 5-15 l. bensol. Vid 5
proc. fuktighet är koksvikten omkr. 50 kg. pr hl. och
det effektiva värmevärdet omkr. 7,000 kal. (omkr. 8
proc. aska). Den vid koksverken framställda koksen
går under namnet masugnskoks l. gjuterikoks och
användes hufvudsakligast för metallurgiska ändamål
vid masugnar, men äfven för andra schaktugnar,
gjuteriugnar, centralvärmeledningar etc. förbrukas
afsevärda kvantiteter, 1 ton gjutjärn behöfver
för sin framställning i masugn något mer än 1 ton
koks, och f. n. är världens produktion af gjutjärn
mer än 60 mill. ton pr år. Enligt Simmersbach bör
god masugnskoks innehålla högst 1 proc. svafvel,
0,018 proc. fosfor, 4 proc. vatten, 9 proc. aska, 6
proc. stybb vid mottagningsorten, 40-50 proc. celler
samt ha för att kunna bära malmen en hållfasthet
af minst 80 kg. pr k vem. Den bör vidare vara af
likformig beskaffenhet och askans sammansättning
sådan, att slaggen icke blir
lättsmält. - Gasverkskoksen väger 40 à 50 kg. pr
hl. alltefter olika framställningssätt och har
liksom den föregående ett värmevärde af omkr. 7,000
kal. pr kg. Den har en vidsträckt användning inom
hushållet, men äfven industrien förbrukar däraf stora
mängder. Som okrossad användes den till bränsle i
värmeledningspannor, magasinskaminer, ångpannor och en
del ugnar för industriellt behof och som krossad för
vanliga kaminer, köksspisar, rosteldning i kakelugnar
m. m. G. H. H.
Koksa, tekn., destillera stenkol; öfvergå till koks
(se d. o.).
Koksalt, Klornatrium l. Natriumklorid (chloretum
natricum), kem., Na Cl, förekommer i naturen allmänt
utbredt och rikligt, dels i fast form som bergsalt
(se d. o), dels löst i saltkällor, hvilkas vatten
passerat underjordiska saltlager och där mättats
med saltet, dels löst i hafsvatten. Oceanernas
vatten innehåller 3,4 till 3,7 proc. koksalt;
innanhafven äro betydligt saltfattigare. Östersjöns
salthalt växlar från mindre än 0,5 proc. i Bottniska
viken till omkr. l,7 proc. (ö. om Bornholm). Man
vinner koksaltet antingen genom grufdrift som
bergsalt (se d. o.) eller genom att afdunsta de
naturliga saltkällorna till kristallisation eller
ur hafsvatten. Bergsaltet är stundom tillräckligt
rent för att kunna användas, men vanligen är det
förorenadt af lera, gips o. d. Man löser i så fall
saltet i vatten, filtrerar och indunstar lösningen,
då saltet utkristalliserar. De naturliga saltkällornas
vatten koncentreras genom s. k. gradering
(se Graderverk); det pumpas upp i öppna byggnader,
där det sedan får ned droppa genom rislager,
som förstora vattnets yta och därigenom underlätta
afdunstningen. Samtidigt utfallés en del svårlösliga
föroreningar på riset. - För att vinna saltet ur
hafsvatten (hvilket innehåller i Nordsjön 2,38
proc., i Medelhafvet 2,60 proc.) koncentrerar man
detta först genom frysning. Den utfrysande isen är
nästan ren och skiljes från den flytande återstoden;
denna process upprepas, tills vattnet har blifvit
så saltrikt, att dess inkokning är lönande. Vid
kusterna kring Medelhafvet, i synnerhet i Frankrike
och Spanien, vidare på Sardinien och i Portugal
begagnar man sig af s. k. hafssaliner,
hvilkas konstruktion framgår af omstående figur. I
mars, vid flodtiden, insläppes hafsvattnet
genom slussen a i en 1 m. djup bassäng b. Där
klaras vattnet och rinner sedan i en damm c och
därifrån under ständig afdunstning genom kanalen
d till cisternen e. Därifrån pumpas saltvattnet i
kanalen f och rinner till afdunstningsbassängerna
h, där kaliumsulfat och magnesiumsulfat afskilja
sig. Koksaltet, som afskiljer sig, samlas och ligger
i högar på dammen g. Den mättade saltlösningen
flyter nu genom kanalen till cisternen k och lyftes
därifrån medelst pumpar till kanalen m, hvarifrån
det fördelas öfver kristalliseringsbassängerna n. Det
där utkristalliserade saltet upptages med spadar och
lägges på sluttningen vid o, hvarifrån moderluten
rinner tillbaka till n. Är utkristalliseringen slut,
aftappas vattnet genom kanalen r och slussen s. Det
i fyrkantiga, p, eller runda, q, högar samlade
saltet öfverskiktas med sjögräs och halm och får stå
några månader i luften, för att magnesiumklorid
må i luftens fuktighet upptaga vatten och flyta
sönder. Under en årlig drift af 5-6 månader erhåller
man 2-3 skördar salt. Stora hafssaliner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
