utrymma den och draga norr ut. På en höjd n. om staden uppförde hertig Abel 1248 borgen Koldinghus som värn för Slesvig mot angrepp norrifrån; men 1268 ombyggdes och förstärktes den af Erik Klipping som gränsvärn för angrepp söderifrån. Senare renoverades den af Kristofer III och Kristian III, och 1598 tillbyggde Kristian IV ett 43 m. högt fyrkantigt torn ("kæmpetaarnet") med fyra väldiga sandstensatlanter upptill, en i hvart hörn, föreställande Herakles, Hektor, Hannibal och Scipio; sedan 1854 återstår blott den första. Konungafamiljens medlemmar uppehöllo sig ofta på Koldinghus, i synnerhet Kristian III (d. där 1 jan. 1559). Julmorgonen 1658, då de svenska trupperna voro förlagda i K., stormades borgen af polackerna under Czarniecki, och 30 mars 1808, då marskalk Bernadotte (sedermera Karl XIV Johan) hade sitt högkvarter på Koldinghus, uppkom vådeld, troligen genom någon oförsiktighet af de spanske soldaterna, hvarvid själfva slottet förstördes och halfva tornet störtade ned. Sedan 1867 äro ruinerna fridlysta, och 1892 inrättades i nedersta våningen ett historiskt museum, numera betydligt utvidgadt. Se P. Eliassen, "Kolding fra middelalder til nutid" (1910). E. Ebg. Kolding (G o l d i n g), Poul J en se n, dansk skolman, präst, f. 1581 i Kolding, d. 1640, blef student 1601 och reste 1601-04 utomlands (han var 1601 i Prag hos Tyko Brahe i dennes dödsstund), blef efter hemkomsten magister och 1605 kyrkoherde, 1608-21 i Vindinge nära Naestved och därefter på Herlufsholm, 1615 tillika prost. Dessutom var han 1622-31 föreståndare för Her-lufsholms skola och gods samt bidrog till bägges förkofran. K. författade både en latinsk-dansk ordbok (1622) och en dansk-latinsk (1626); han hyste varm känsla för modersmålet. Hans söner kallade sig Vinding (se V i n d i n g, R.). E. Ebg. Koldinghus. Se Kolding. Koldioxid, kem. Se Kolsyra. Koldisulfid. Se Kolsvafla. Ko'lditz (C o l d i t z), stad i Sachsen, distriktet Leipzig, vid Zwickauer Mulde. 5,154 inv. (1905). Ett gammalt slott är nu vårdanstalt för manliga dårar. I trakten brunkol, som framkallat en liflig industri i K. J. F. N. Koléah, stad i franska dep. Alger, Afrika, på en fruktbar slätt v. om floden Mazafran, 2 km. från Mcdelhafvet och 17 km. s. v. om Alger. 5,996 inv. (1901). Garnison och militärhospital, tukthus, vackra trädgårdar, vinberg och stenbrott. K. anlades 1550 af morer från Spanien och förstördes 1825 genom en jordbäfning. J. F. N. Kolecystektasl (af grek. cholé, galla, ky'ste, blåsa, och e'ktasiSj utvidgning), med., gallblåsutvidg-ning. Kolecystitis, Hr. Se Cholecystitis. Kolecystomi, Hr. Se Cholecystomi. Kolelithi'asis 1. C h o l e l i t h i a s i s (af grek. cholé, galla, och lifthos, sten), med., gallstenssjukdom. Se G alls t en. Kolem! 1. C h o l e m i (af grek. cholé, galla, och hal'ma, blod), med., närvaro af gallbeståndsdelar i blodet. Jfr Gulsot. Kolendros, stad i turkiska vilajetet Saloniki, n. om Olympos, säte för grekiske biskopen af Kitros. 3,00_0 inv. (greker). J. F. N. Kolera (lat. cholzra, af grek. cholefra, sjukdom, som visar sig i häftig kräkning och diarré), ett namn, som omfattar flera olika sjukdomar med kräkningar, diarré och hastig kraftnedsättning som hufvudsym-tom. Man skiljer mellan den epidemiska (asiatiska 1. indiska) kuleran, den inhemska (sporadiska) koleran och barn koleran. Den epidemiska koleran (Cholera epide-mica, Ch. asialica, Ch. indica, Ch. orienlalis 1. endast Ch. morbus), ehuru först i början af 1800-talet införd till Europa, är sedan urminnes tider känd i Indien, där den har sin stamort kring mynningarna ' af floderna Ganges och Brahmaputra. Ehuru redan i midten af 1700-talet stora koleraepidemier före-kommo i Indien, såsom i Pondichéri 1768, erhöll koleran en världshistorisk betydelse först med år 1817 och do därpå följande åren, då den efter att ha utbredt sig öfver hela Indien och Kina småningom vände sig äfven mot v. och framträngde till Europas gränser. Längre än till Astrahan, där sjukdomsfall uppträdde i sept. 1823, kom emellertid koleran icke för den gången. Men tre år senare utbröt en ny epidemi i Bengalen, hvilken trängde icke blott längre in i Ryssland (1830), utan ända in i hjärtat af Europa öfver Polen (1831) till Tyskland, Ungern och Österrike. Med fartyg från Hamburg fördes farsoten redan i slutet af 1831 öfver till England, och kort därefter utbredde den sig öfver Frankrike, Belgien och Holland. Samtidigt vandrade den öfver Persien och Arabien till Egypten, hvarifrån den äfven på denna väg snart framträngde öfver Turkiet till Europa. I Skandinavien hemsöktes först Norge (hamnstäderna Drammen, Möss och Kristiania höstarna 1832 och 1833), och sommaren 1834 nådde sjukdomen Sverige, hvaremot Danmark h. o. h. undgick denna epidemi. Från England öfvcrfördcs sjukdomen icke blott till Portugal och Spanien, utan äfven till Amerika. Sedermera spred den sig 1835 -37 från Spanien öfver södra Frankrike till Italien och Schweiz, öfver Egypten drog den sig utefter Afrikas hela norra kust, och först med hösten 1837 kan denna vidtutbredda koleraepidemi anses ha upphört. Det dröjde dock icke länge, förrän Europa hemsöktes af en ny epidemi, som, utgången 1844 från Indien, utbredde sig 1847 och 1848 öfver Ryssland och större delen af Europas kontinent samt nådde Finland 1849 och Sverige 1850. Under nästan hela 1850-talet höll den sig kvar på vissa punkter i Europa, angrep sålunda 1854 sydvästra Tyskland och det dittills jämförelsevis skonade Schweiz samt gjorde äfven en påhälsning vid Afrikas västkust och i Syd-Amerika. Danmark och Skandinaviska halfön voro svårast hemsökta under 1853, men Sverige blef icke fullt fritt från denna epidemi förrän 1859, i det att sjukdomen under de mellanliggande åren blossade upp hvarje sommar. 1863 började koleran åter en vandring från sitt hemland till Europa, men nu på en alldeles ny väg. Den öfverfördes nämligen med pilgrimer från Bombay till Jemen och öfriga delar af Arabien samt härjade med förfärlig våldsamhet 1865 bland pilgrimsskarorna i Mekka, hvilka i vild flykt släpade den med sig till Egypten, Kon-stantinopel, Malta, Italien och södra Frankrike. Från dessa trakter öfversvämmade koleran snart hela Europa. I Sverige fick farsoten en rätt vidsträckt utbredning och gick då ända upp till Haparanda. Efter några års hvila väcktes sedan koleran 1871 åter till lif i en del europeiska stater. Äfven i Ord, som saknas under K, torde sökas under C.