525 Kolera 526 Sverige kom den till synes, ehuru mycket lindrigt, nämligen i Gäfle 1872 samt i Höganäs, Hälsingborg och några andra orter i Skåne 1873. Koleran syntes nu en tid tillbakaträngd till sitt hemland, då i början af 1880-talet Europa åter hotades genom epidemier bland pilgrimerna i Mekka och Médina samt genom sjukdomens uppträdande i nedre Egypten sommaren 1883. Den kom dock ej längre detta år trots den lifliga trafiken genom den 1869 öppnade Sueskanalen. Men redan i juni månad 1884 visade det sig, att koleran lyckats framtränga till Europa. Denna epidemi antages ha blifvit öf-verförd till Toulon genom ett franskt krigsfartyg. Den uppnådde på några veckor sitt maximum i nyssnämnda stad, men spred sig småningom därifrån till Marseille och ett par närliggande städer samt längre fram på året till Paris och en del orter i Bretagne. Från Frankrike kom sjukdomen till Italien, där Genua, Venezia, Neapel och Sicilien angrepos sommaren 1884, samt vidare till Spanien, där epidemien härjade ganska svårt i slutet af 1884 och större delen af 1885. Efter flera års uppehåll kom koleran utan känd orsak åter till Spanien 1890. Sedermera har sjukdomen två gånger, ehuru med allt mindre utbredning hvarje gång, ånyo hemsökt Europa, nämligen under större delen af 1890-talet, hvarvid bland annat en våldsam epidemi äfven utbröt i Hamburg 1892, sannolikt ditförd från Ryssland, samt senast 1908-10. Bägge dessa gånger har koleran vandrat den gamla vägen från Indien öfver Afganistan och Persien till Kaspiska hafvet och därifrån vidare till Ryssland, inom hvars område den sedan hufvudsakligen hållit sig. - Den epidemiska koleran är en infektionssjukdom, beroende på ett speciellt smittämne, som från sina hemorter i Ostindien kan kringföras till andra platser, men hittills icke uppstått själfständigt på någon annan punkt än i den ursprungliga härden. Smittämnet utgöres med all sannolikhet af en kommaliknande, böjd staf, Spirillum cholerce asiaticce, som först med säkerhet påvisats af tysken R. Koch (se B a k t e r i o-logi, sp. 728). Denna s. k. kommabacill påträffas regelbundet i kolerasjukas tarminnchåll och tarmkörtlar, däremot aldrig i blodet eller i de organ, som vid andra infektionssjukdomar bruka vara säte för mikroorganismer, nämligen i lungorna, mjälten, lefvern och njurarna. Häraf drager man den slutsatsen, att kolerasjukdomen i hufvudsak är en tarm-infektion, hvilket också bekräftas däraf, att kolera-smittan, enligt vunnen erfarenhet, vanligen sprides med tarmuttömningarna från de kolerasjuke, vare sig genom direkt förorening, eller sedan de smittoförande exkrementerna blandats med dricksvatten eller fastnat på kläder eller andra föremål och därifrån öfverförts på friska, men för smittämnet mottagliga individer. Kolerans sätt att smitta förklarar också sjukdomens egenskap att hufvudsakligen spridas med samfärdseln. Sjuka resande eller t. o. m. friska, som i sina tarmar hysa kolerabaciller eller som fått några effekter nedsölade af kolerauttömningar, kunna nämligen lätt föra smittan vidare från plats till plats och därigenom bilda nya smitthärdar. Vill man hindra spridningen af asiatiska koleran, måste man följaktligen noga öfvervaka den personliga samfärdseln. Detta sker i våra dagar på ett mycket hänsynsfullare sätt, än förhållandet var förr, då stränga karantänsåtgärder vidtogos mot alla resande, som kunde misstänkas ha besökt en kolerasmittad ort. Karantänen (se d. o.) är nu utbytt mot en enkel undersökning å ankomstorten af de resandes hälsotillstånd, efterföljd af en under vissa dagar fortsatt observation eller s. k. efterbesiktning, hvarunder den resande obehindradt idkar samkväm med landets invånare. Endast sådana kläder eller reseffokter, som misstänkas vara nedsmutsade af tarmuttömningar, blifva kvarhållna för att rengöras eller dcsinfekteras, innan de utlämnas till fritt begagnande. De sjuke eller misstänkt smittade isoleras under viss tid på särskilda platser inom landet och erhålla där den vård och behandling, som deras tillstånd kräfver. - Har en koleracpidemi utbrutit på en ort, beror dess varaktighet på många olika, hufvudsakligen lokala förhållanden. Ofta föregås epidemien af talrikt uppträdande diarréfall, därefter kunna några enstaka fall af utpräglad kolera visa sig, och så efter en eller annan vecka utbryter epidemien med större eller mindre våldsamhet. Vanligen äro sjukdomsfallen mera svårartade i början af epidemien än längre fram. Följer man kolerans lokala utbredning särskildt inom ett större stadssamhälle, så finner man, att sjukdomen i regel börjar med husepidemier och sedan fortsätter som gatuepidemier samt att den ofta nog håller sig blott till vissa stadsdelar. Kolerans inkubationsstadium, d. v. s. den tid, som förflyter från det ögonblick, då man ådragit sig smittan, till dess de första sjukdomssymtomen uppträda, växlar mellan några timmar och högst fem dagar. Vanligast räcker dock inkubationstiden l-3 dagar. I den lindrigaste formen ger sig sjukdomen till känna endast genom diarré, koleradiarré, utmärkande sig genom sin envishet och genom uttömningarnas mängd; snart inträda dock i följd häraf stor mattighet, stark törst och fullständig brist på aptit. I något svårare form kallas sjukdomen k o l e r i n, som utom af nyssnämnda symtom karakteriseras af kräkningar, uttömningarnas tunna, ofta risvattenlika beskaffenhet samt kramp i vaderna. Går icke detta stadium snart tillbaka, inträder vanligen den svåraste formen af kolera, den asfykliska, som utmärkes genom ytterlig kramp i musklerna, cyanotisk, blåröd hudfärg, kall hud med klibbig svett, ännu häftigare kräkningar och diarré än förut, kväljande törst, minskad urinafsöndring, liten puls, hög feber, trög, rosslande andhämtning samt höggradig oro. Sällan lyckas det i detta stadium att genom någon behandling hindra döden. Stundom kommer sig dock patienten efter ett sådant koleraanfall, men återhämtar icke krafter på mycket länge, utan faller i ett svaghetstillstånd, som liknar ncrvfeber och därför kallas koleratyfoid. Behandlingen vid kolera bör framför allt gå ut på att i tid gripa in med föreskrifter om sängvärme, sträng diet, intagande af organiska syror, af hvilka kolerabacillerna lätt dödas, samt af kalomel, hvaremot opium, som förr mycket brukades i kolera, numera så godt som allmänt öfvergifvits. Vid fullt utbildadt koleraanfall komma till allt detta äfven stimulerande medel, såsom konjak, ischampagne samt subkutana infusioner med fysiologisk koksaltlösning, tarminfusioner med garf-syrclösning o. s. v. På senare tid har man äfven, ehuru med tvifvelaktigt resultat, försökt att använda serum behandling mot kolera. I följd af den ringa framgång all behandling af de svåra koleraformerna visat sig medföra ligger hufvud vikten alltjämt på Ord, som saknas under K, torde sökas under C.