527 Kolera-Kolettis 528 att genom de sjukes isolering samt genom sträng renlighet söka förekomma sjukdomens spridning. Möjligen komma också försöken att genom framställningen af koleravaccin vinna ett medel, som gör friska personer immuna mot sjukdomen, att visa sig medföra ett lyckligt resultat. - De viktigaste förändringarna, som påträffas efter döden, äro katarr eller inflammation i tarmarna, företrädesvis tunntarmen, blodöfverfyllnad och epitelafstötning i desamma samt ansvällning af tarmkörtlarna. I tarminnehållet finnas vanligen massor af kommabaciller. Beträffande sjukdomens natur anser man, att symtomen framkallas dels på mekanisk väs: af den starka vattenförlusten genom tarmarna, dels kemiskt genom de toxiska ämnen, som bildas af kommabacillerna och som vid bacillernas sönderfallande förgifta kroppen. Inhemsk 1. sporadisk kolera (cholera nostras) kallar man enstaka, lindriga fall af en koleraliknande sjukdom, som oftast uppträder under somrarna och som i många fall icke kan skiljas från den asiatiska koleran genom annat än frånvaron af kommabaciller i tarmuttömningarna. Sjukdomen är icke smittsam, utan framkallas antingen genom dietfel, såsom förtärandet af förskämda matvaror, omogen frukt o. d., eller genom häftig förkylning och består uti en mer eller mindre häftig mag- och tarmkatarr. Behandlingen är densamma som vid epidemisk kolera, men utgången är sällan dödlig. Om barnkolera (cholera infantum) se d. o. Om h_ö n s k o l e r a se d. o. B- W. Kolera (lat. coläre, frånskilja, f rånsila), /arm., sila en infusion, en dekokt eller en annan beredning, hvari drogrester förekomma, genom en silduk eller durkslag, så att dessa rester skiljas från vätskan ; denna senare kallas k o l a t u r. C. G. S. Koleradiarré, med. Se K öl era, sp. 526. Koleraspirill (Kommabacill). Se Bakte-r i o l o g i, sp. 728. Koleratyfoid, med. Se Kö l er a, sp. 526. Kolériker (af grek. cholé, galla), häftig, uppbrusande människa. Jfr Kolerisk. Kolerin, med. Se K ö l e r a, sp. 526. Kolerisk (af grek. cholé, galla), "gallsiktig", uppbrusande, häftig, af hetsigt och varmblodigt lynne; ett nervöst drag är framträdande hos den koleriske. Jfr Temperament. Kolesteatöm (af grek. cholé, galla, och ste'ar, genit. ste'atos, talg, fett) 1. Pärlsvulst, med., en tumör, som hufvudsakligen består af en karakteristisk, mattglänsande, gul- eller blåhvit, stearin-liknande massa, sammansatt af tätt hoppackade, tillplattade, hornvandlade celler och (vanligen) mellan dessa inlagradt kolesterin (se d. o.), i sällsyntare fall äfven af talgkörtelsekret och hårstrån. De typiska kolesteatomen äro af cystisk natur (se C y s t a); de omges nämligen af en tunn hinna, som utåt består af bindväf, inåt af öfverhudsepitel, och det ofvan beskrifna egenartade innehållet i cystan bildas genom afstötning af celler från epi-telets yta. Cystan kan vara af enkelt rundad form, men är ofta försedd med utbuktningar, som äfven kunna afsnöras till själfständiga tumörer. Emedan cystinnehållet ej sällan är mer eller mindre fullständigt afdeladt i smärre rundade partier, som på grund af massans egendomliga beskaffenhet kunna till utseendet påminna om pärlor, benämnas koleste- atomen äfven pärlsvulster. De typiska kolesteatomen förekomma förnämligast i yttre hörsel-gången, mellanörat och de håligheter, som stå i samband med detta, samt i mjuka hjärnhinnan på undre ytan af hjärnan. De utgå från öfverhudsepitel. I mellanörat och dess bihang uppkomma kolesteatomen vanligen i anslutning till kroniska inflammationer med perforation af trumhinnan; det öfverhudsepitel, från hvilket svulsten bildas, har i sådana fall (vanligen) vuxit in från yttre hörsel-gången. Kolesteatomen i hjärnans mjuka hinna, hvilken normalt ej innehåller öfverhudsepitel, förklaras däraf, att öar af sådant epitel under den embryonala utvecklingen afsprängts från sitt sammanhang med öfverhuden. Kolesteatomen växla mycket i storlek; de äro ofta endast ärtstora, men kunna bli stora som ett äpple eller större. Vanligen växa de mycket långsamt och äro till sin natur godartade svulster; hjärnkolesteatomen behof va ej förorsaka några som helst symtom, men kunna naturligen, om de bli stora (eller sitta på ömtåliga ställen), framkalla den fullt utvecklade bilden af en hjärntumör (se Hjärnsjukdomar, sp. 855, och H j ä r n-tryck). Kolesteatomen i örat kräfva ofta kirur-gisk behandling. Kolesteatomliknande partier kunna förekomma i olika tumörer, som eljest äro af helt annan natur, särskildt i en del svulster i urinvägarna. G- F-r. Kolesterin (af grek. cholé, galla, och stefar, talg, fett), G a 11 f e 11, kem., ett i gallsten, hjärna, blod m. m. förekommande ämne, C26H440 (eller C27H460) + H2 O, som kristalliserar i tunna, färglösa, glänsande fjäll af smältpunkten 147°. Det är olösligt i vatten, men lösligt i alkohol, eter och kolsvafla. I kemiskt af seende är kolesterin en cyklisk, sekundär alkohol af ännu till stor del outredd byggnad. Det är omättadt och innehåller en isopropylgrupp. Af denna och andra omständigheter har man anledning sluta, att kolesterin är besläktadt med terpenerna (se d. o.) och särskildt att det står reten (se d. o.) nära. Kolesterin ur galla är vänstervridande. Ämnet igenkännes på många karakteristiska färgreaktioner; så blir t. ex. lösningen i kloroform vid pmskakning med en droppe koncentrerad svafvelsyra blodröd (Salkowskis reaktion). Äfven i växter är kolesterin jämte närstående ämnen ytterst spridt, särskildt i ägghviterika delar. Dessa ämnen sammanfattas under namnet fytosteriner och spela möjligen en fysiologisk roll i sin egenskap af c e 11-1 i p o i d e r, som reglera protoplasmahudens genom-tränglighet för andra ämnen (se Lipoider). H.E. Kole'tt. Se Kollett. Ko)e'ttis, J o a n n i s, grekisk statsman af valakisk börd, f. 1788 nära Janina, d. 12 sept. 1847 i Aten, inträdde tidigt i en hetairia (se d. o.), blef hofläkare hos Ali pascha af Janina och höjde 1821 vid grekiska frihetskrigets utbrott upprorsfanan mot turkarna i sin hemort, medan sultan Mahmud II kämpade med Ali pascha. Därpå begaf han sig till Morea, där han deltog i den konstituerande församlingen i Epi-dauros och utsågs till krigsminister (1822). I dec. 1823 blef han medlem af verkställande rådet. K. verkade för G. Kapodistrias' val till Greklands president (1827) och blef då åter minister, men vardt snart missnöjd med dennes godtyckliga styrelsesätt. Efter mordet på Kapodistrias (1831) var han medlem af den provisoriska styrelsen, likaså efter brodern Ord, som saknas under K, torde sökas under C.