529 Kolf-Kolgujev 530 A. Kapodistrias' fall 1832. Under konung Otto blef han 1833 marin- och 1834 inrikesminister samt ministerpresident, aflägsnades 1835 som sändebud i Paris, men hemkallades efter militärupproret 1843. Hufvudman för det liberala parti, som hos Frankrike sökte ett stöd för den grekiska staten, talade K. å nationalkongressen i Aten (1843-44) eldigt för den nya författning efter franskt mönster, som då antogs. Från aug. 1844 till sin död var han ministerpresident och utrikesminister. - Biogr, af Eliopulos (1890). Kolf. 1. Krigsv, j den bakre, bredare delen af gevärsstocken, d. v. s. af träunderlaget för pipa och låsmekanism vid ett handeldvapen. (Jfr pl. I o. IV till art. Handeldvapen och illustrationssidorna till art. Jaktgevär.) Kolf ven är baktill klädd med en plåt, bakplåten, och är invid denna hög och bred för att bättre kunna stödjas mot axeln eller, vid pistol och revolver, bättre kunna hållas i handen. Kolfven öfvergår framtill i kolfhalsen, som är afrundad och tillika med kolfven har en viss krök-ning, för att geväret må bättre kunna riktas. Rolf-vinkeln, d. v. s. den vinkel, som bildas af kärnlin-jen och en linje från bakplåtens midt till stötbottnens medelpunkt, of verstiger i allmänhet ej 12° till 13°. På äldre kavalleripistoler användes ofta en lös kolf, som med en tapp och fjäder fästes på pistolens kolf och sålunda möjliggjorde stöd af axeln vid anläggningen. På moderna jaktgevär är kolfven vanligen något "skrängd", d. v. s. riktad åt ena sidan, för att skyttens öga, då geväret hastigt kastas till kinden, lätt må komma i linje med sikte och korn. För att ge större stadga åt högra handens grepp om kol f halsen äro jaktgevär ofta försedda med en utvidgning, s. k. p i s t o l k o l f, under kolfhalsens bakre del (se Jaktgevär, fig. 9). 2. Jaktv., benämning på de korta, utväxande, ännu ej hårdnade hornen hos de hjortartade djuren. 3. Kem., ett kulformigt eller koniskt med hals försedt glaskärl, som på laboratorier begagnas vid vätskors kokning och destillering, uppmätning (m ä t-kolf), till gasutvecklingsapparater m. m. 4. Mek. Kolf 1. Kanna, en maskindel, som upptar öfvértrycket hos ett medium (ånga, gas, tryck-vatten) under samtidig, merendels rätlinig rörelse, hvarvid arbete uträttas (ang- och förbränningsmaskiner m. fl.), eller under enahanda förhållanden utöfvar tryck på mediet, hvarvid arbete förbrukas (kompressorer, pumpar, hydrauliska pressar m. fl.). En kolf bör sluta så tätt som möjligt till väggarna af det kärl, vanligen en cylinder, hvari mediet är inneslutet, men likväl röra sig i denna med minsta möjliga friktion. För detta ändamål användas numera vid kraftmaskinerna, kompressorerna o. s. v. nästan uteslutande uppskurna, fjädrande tätningsringar af segt och godt gjutjärn, som inläggas i spår, upptagna i kolfvens cylinderyta, och där pressas ut af sin egen elasticitet ("svenska kolfven") eller medelst särskilda spännanordningar. Kingarna ha rektangulärt eller kvadratiskt tvärsnitt samt kunna fritt röra sig i radiell riktning; likväl böra de äfven täta väl mot kolfflänsarna (mellanbalkarna). Kolf var med ofvannämnda tätningsanordning kunna vara utbildade antingen som skif- eller som trunkkolfvar. S k i f-kolfven, som allmänt användes vid ångmaskiner, är jämförelsevis låg och vanligen försedd med 2, högst 4 tätningsringar. Trunkkolfven förekommer däremot allmänt vid förbränningsmotorer; dess stora längd motiveras af dess utbildning som tvärstycke för upptagande af sidotrycket från vefstaken. Tät-ningsringarnas antal är vanligen 4-8. Bägge slagen kolfvar utföras vanligen i gjutjärn. Vid pumpar begagnas ofta s. k. d y k a r- 1. p l u n g e r k o l f-v a r, bestående af massiva eller ihåliga cylindrar af gjutjärn, brons eller stål, kring hvilkas omkrets tätningen verkställes med lädermanschetter, hamp-, bomulls- eller metallpackning. 5. Bot. (B l o m k o l f). Se B l o m s t ä 11 n i n g, sp. 763. 1. H. W. W.» G. G. 2. G. G. 3. (G. H-r.) 4. E.R-r. 'Kolfat. Se Kolmått. Kolfhals, krigsv. Se Kolf 1. Kolfhirs, bot. Se Hirs. Kolflöts, geol., bädd eller lager, som, antingen enbart eller i växling med skiffer etc., utgöres af mineraliskt kol (brunkol eller stenkol) och som öfver och under begränsas af ofyndigt berg. Jfr Flöts. E. E. Kolfmagasin. Se H a n d e l d v a p e n, sp. 1314. Kolfpump. Se Pump. Kolf stång, mek., en med en kolf förbunden maskindel, som fortleder kraften från kolfven till angränsande maskindel, vanligen tvärstycket, eller tvärtom. Kolf stängerna göras af stål, stundom sätts-härdade och slipade på ytan. Hopfästningen med kolfven sker merendels med tillhjälp af kon och skrufförband, hvarvid den i ena ändan gängade samt innanför gängningen konformade stången inpassas i kolfven, hvarpå spänningsförbindning åstadkommes genom hård åtdragning af kolfmuttern, som pågängas stången från andra sidan kolfven. E. R-r. Kolfstöt, fäktt. Se Fak t konst, sp. 217. Kolfvinkel, krigsv. Se Kolf 1. Kolfält l. Stenkolsfält, geol., ett område, som innehåller brunkols- eller stenkolslager, eller en med grufarbete belagd del af ett sådant område. E. E. Kolförande, geol., sägas geologiska system, serier och aflagringar vara (t. ex. Skånes stenkolsförande formation), som innesluta stenkols- eller brunkolsflötser af brytvärd beskaffenhet. E. E. Kolga, nord. myt., "bölja", en af de nio döttrarna till hafsguden Äger och hans maka Kan. Th. W.* Kolga, astron., en af småplaneterna. Kolgalmeja. Se G a l m e j a. Kolgrufva, ställe, där brunkol eller stenkol genom vanligen underjordiskt arbete lösbrytes ur fast berg och därefter bringas i dagen. Se Grufbrytning, Grufdrift, sp. 392, och Gruflagstiftning, sp. 395. E. E. Kolgujev [kal-], Kalgujev, ö i Norra ishafvet utanför Tjeskajaviken, tillhör ryska guv. Archangel. 3,496 (4,220) kvkm. Det inre bildar en vidsträckt tundra, som här och där sväller upp i lägre kullar. Växtligheten är mycket torftig, enär äfven den varmaste sommar icke förmår upptina marken djupare än 0,6 m. Floran omfattar 110 växtarter. Första försöket att kolonisera ön skedde 1767 af ett sällskap raskolniker, som omkom af skörbjugg och umbäranden. Numera har K. en stadigvarande befolkning af ett hundratal samojeder, som med sina renar ditflyttade 1840. Sommartiden besökes ön hvarje år af jägare, hvilka göra rikt byte af räfvar, isbjörnar, hvalrossar, hvitfisk, sjöfågel och dun. På