531 Kolguragas-Kolh 532 några ställen vid kusten träffas guanobäddar af flera m. mäktighet. S. A. L.* Kolguragas. SeDomesnäs. Kolh, Kol, K öl a re r, i vidsträckt bem. detsamma som k o l a r i e r, Brittiska Indiens uräldsta folkstam, skild såväl från de ariska som från de dravidiska folken (jfr I n d i e n, sp. 507), i inskränkt bem. de till 3 mill. individer uppgående stammar, som inneha större delen af Chutia Nagpurs högland i Bengalen; de gå äfven under allmänbenämningen miinda. Norra hälften af deras område, som af vändkretsen delas i två ungefär lika stora delar, bebos af den förnämsta kolhstammen, sanlalerna (l,79 mill.; jfr fig. 1), och den södra af andra stammar, khariä, måndan, bhumij (bhumidj) och birhor larka-kolh, korwa, ho (se d. o.), kharwär. Till kolare r n a eller, som man i senare tider också kallat Fig. 1. Santal. Fig. 2. Korwa. dem, de khervariska folken, räknas ytterligare flera isolerade stammar, nämligen v. om de ofvan-nämnda: korwa (omkr. 16,000; fig. 2), längre bort kur och kurku (omkr. 87,000), hvilka i flera små flockar äro spridda inom Centralprovinsernas distrikt bland hindi, rnaratter och gond, vidare, s. om huf-vudmassan: juäng 1. patlun, i distriktet Cuttack, samt längre söderut inom Madras' distriktsatwa, nära kusten vid Ganjam, och v. därom (jadaba 1. gudba, mehlo (i Bilaspur), kol (kuli, i Gujarat), ramusi, varali och kalkan 1. kalodi (på Indiens västkust). Hit kunna ock föras bhilla (i Räjputäna och Malva), mena och mera (i Arvali), hvilka senare antagit hindi-språk. Namnet kolh eller kolariska folk begagnas väl officiellt af engelsmännen, men icke till dessa stammar själfva, ty kolh (af hindi kolaha, "svindödare") är urspr. endast ett hinduiskt öknamn, som har sin grund i kolarernas förkärlek för detta af hinduerna föraktade djurs kött. Alla de ofvannämnda stammarna tala dialekter af samma språk. Däremot höra oräon, kharias närmaste grannar i v., och rajmahalkolh, santalernas grannar i n. ö. vid Ganges, icke till de kolariska folken, dit de vanligen räknas, utan till de dravidiska. Af de ännu kolh-talande stammarna äro santaler, hor och mundari de mest civiliserade; de öfriga föra ännu till stor del ett nomadiskt lif i skogar och bergstrakter. Lägst stå juäng, hvilka sky all gemenskap med andra stammar, icke ha någon kännedom om väfnad, spanad, lervaror eller järn och hvilkas kvinnor ej bära annan beklädnad än en knippa löf. - De hvarandra ganska nära stående kolh-språken, som kunna föras till den stora agglutinerande språkgruppen, bilda därinom en lika själfständig stam som de ural-altaiska och dravidiska. De hufvud-sakliga språken af m?/wda-typ äro: santäli, miindärt (med bhumij och birhor), ho, tiiri, aswn, korwa, koda, kurkil, khariä, jnäng, savära, gadaba, af hvilka de sju förstnämnda stå hvarandra närmast. Möjligen stå dessa språk i något närmare sammanhang med vissa bortre-indiska språk (mön-khmér 0 s. v.). Att de skulle vara besläktade med sydaustraliska språk (Thomsen, i "Oversigt över det Danske videnskabernes selskabs forhandlinger", 1902), torde icke vara sannolikt (se Konow, "Mundäs and Australians", i "Zeitschrift der dcutschen morgen-ländischen gesellschaft", 1904). Se f. ö. Dalton, "Descriptive ethnology of Bengal" (1872), Jelling-haus, "Sägen, sitten und gebräuche der Munda-kolh" (i "Zeitschrift fur ethnologie", 1871), Nottrott, "Die Gossnersche mission unter den kolhs" (1874-88; 2:a uppl. 1895), Hislop, "Papers relating to the ab-original tribes of the Central provinces" (1886). Rörande språket kan utom de nämnda arbetena af Thomsen och Konow samt Nottrott, "Grammatik der kolhsprache" (1882), behof va nämnas endast den öfversiktliga framställningen af munda-språken af Konow i Grierson, "Linguistic survey of India", IV (1906). Ingen annan litteratur finnes än protestantiska missionärers öfversättningar af bibeldelar och religiösa skrifter, i hvilka vanligtvis den indiska nagari-, mera sällan den latinska, skriften begagnas. Dock eger folket ännu kvar några gamla sånger på sitt eget språk, och enligt de däri förekommande traditionerna skulle kolarernas ursprungliga hem icke varit längre bort beläget än vid Ganges' stränder. De mest utmärkande dragen af språkets art äro inom ljudläran: den nasala efterklangen efter en del utljudande konsonanter, i synnerhet g, b, t. ex. ubn, hår, samt det om kinesernas s. k. "ingående" ton erinrande afhuggna uttalet af utljudande vokaler 1 vissa fall. Inom formläran är flexionen ännu rikare utvecklad än i dravidaspråken. Artikel och genus saknas, såsom i alla agglutinerande språk, men en skillnad göres mellan lefvande och döda föremål, för hvilka finnas särskilda pronominalfor-mer och verbaländelser. Både nomen och verb ega en dualform, ytterligt sällsynt inom agglutinerande språk. Vid de personliga pronomina, hvilka dekli-neras med alldeles samma (4 till 8) kasusändelser som nomina, skiljer man i l:a pers. dual. och plur. på inklusiv och exklusiv form, hvarmed den tilltalade inbegripes eller uteslutes. I verbet är det mest karakteristiska draget, att flera af de många tem-pora (2 pres., 2 peif., imperf., pluskvamperf., fut.) ha särskilda böjningsändelser för transitiva och in-transitiva verb. Dessutom kan, liksom i den osmanska turkiskan, hvarmed santalspråket jämföres i formrikedom, af hvarje verb bildas särskilda passiva, mediala och reciproka stammar, hvaremot en särskild negativ stambildning saknas. K. F. J. Ord, som saknas under K, torde sökas under C.