533 Kolhaltig skiffer-Koliamb 534 Kolhaltig skiffer, petrogr., en med kol, stundom tillika med bituminösa ämnen, i högre eller lägre grad uppblandad och till följd däraf svartfärgad skifferbergart, vanligen lerskiffer. Den flerstädes i Sverige förekommande alunskiffern (se d. o.) är en kolhaltig skiffer, och sådan träffas också bland Skånes stenkolsförande berglager. Kolhaltig skiffer finnes f. ö. på många ställen i andra länder. E. E. Kolhamn. Se Hamn, sp. 1272, 1276 o. 1277, jämte fig. Kolhapur [kåuläpö'9], vasallstat i kejsardömet Indien, presidentskapet Bombay på Deccan, ö. om västra Ghats. 7,394 kvkm. 910,011 inv. (1901), hvaraf 95 proc. hinduer. Hufvudstaden K. hade s. å. 54,373 inv. J. F. N. Kolhydrat, kem., kallas sedan gammalt en klass särskildt i växtriket mycket allmänt företrädda organiska ämnen. De äro kväfvefria och innehålla utom kol alltid väte och syre, de båda sistnämnda elementen vanligen i samma inbördes förhållande som i vatten, d. v. s. på två atomer väte en atom syre; häraf namnet (jfr Hydrat). Denna regel gäller dock icke utan undantag. I kemiskt hänseende äro de lägre, enkla kolhydraten oxialclehyder 1. oxikeloner, d. v. s. samtidigt alkoholer och aldehyder eller ketoner (se dessa ord). De framstå härigenom som de första oxidationsprodukterna af flervärda alkoholer, som mannit, dulcit, sorbit m. fl., och öfvergå vid reduktion i dessa alkoholer. Högre, mer sammansatta kolhydrat uppkomma ur de lägre genom anhydridbildning. Härvid förstöres stundom aldehyd- eller ketongruppen, till följd hvaraf dessa sammansatta kolhydrat då icke längre uppvisa de lägre kolhydratens egenskap att reducera Fehlings lösning eller ammoniakalisk silfverlösning. Alla kolhydrat bibehålla däremot karaktären af alkoholer, som ger sig till känna genom förmågan att bilda estrar med syror (t. ex. nitrocellulosa) och etrar med fenoler (t. ex. många glykosider, se d. o.). Som etrar af enkla kolhydrat (sockerarter, se nedan) kunna äfven de sammansatta kolhydraten betraktas. Man kan urskilja följande fyra hufvudgrupper af kolhydrat: 1. Sockerarterna äro i vatten lösliga, mer eller mindre lätt kristalliserande, sött smakande oxialdehyder (aldoser) eller oxiketoner (ketoser), äfvensom sådana lägre kondensationsprodukter af dessa, som ännu uppvisa ofvannämnda yttre egenskaper. Antalet kolatomer i sockermolekylerna växlar mellan 2 och 36. Ojämförligt viktigast äro hexoserna, eller sockerarter med 6 kolatomer och sammansättningen C6 H12 06. De flesta i naturen uppträdande sockerarter höra hit eller öfvergå genom spjälkning under vattenupptagande (hydrolys, se d. o.) i hexoser. 2. Stärkelsearterna äro högmolekylära, lösliga eller olösliga, icke tydligt kristalliserande eller sött smakande kolhydrat af sammansättningen (C6H1005)n- Ho O, som hydrolyseras uteslutande till sockerarter (hexoser). De egentliga stärkelsearterna färgas blå till röda af jod; dezlrinerna (se d. o.) färgas icke i rent tillstånd. Till denna grupp föras, utom olika slag af stärkelse, flera i växtceller upplösta näringsämnen, kallade inulin, levuliner m. fl., som spjälkas till fruktsocker, under det att stärkelse ger drufsocker. En i djur- kroppen förekommande stärkelseart är glykogen (se d. o.). 3. G u m m i a r t e r och p e k t i n e r äro amorfa, högmolekylära beståndsdelar i växternas cellväggar och ge vid hydrolys utom sockerarter äfven sammansatta, föga kända syror. Gummi löses fullständigt i vatten, växtslem sväller däri, och pektinämnena äro svällbara fasta väggbeståndsdelar eller finnas lösta i fruktsafter, hvarur de fällas af alkohol i form af ett gelé. Utmärkande för såväl gummi som pektiner är, att de spjälkas till företrädesvis pentoser, sockerarter med 5 kolatomer, t. ex. arabinos. Bland hexoserna är galaktos (se d. o.) vanligast som komponent i denna grupps kolhydrat. 4. Collulosagruppen utgöres af fasta, olösliga ämnen (C6H10Or,)n, som allmänt ingå i växternas cellväggar, mera sällan i djurkroppen. Man skiljer mellan egentlig cellulosa, utmärkt af sin motståndskraft mot hydrolytisk spjälkning, och hemi-cellulosor, hvilka sönderdelas betydligt lättare, ungefär som stärkelse. De sistnämnda utgöra dels upplagsnäring i hårda frön och bestå då hufvudsakligen af de två hexoserna mannos och galaktos, dels tjäna de mekaniska syften och bidraga till att göra växtkroppen styf. Hemicellulosor af det senare slaget finnas i ved och innehålla pentoser. Äkta cellulosa är uppbyggd af drufsocker. - Se vidare under de olika slagen af kolhydrat. Inom organismen sker de högre kolhydratens spjälkning till lägre och slutligen till enkla sockerarter med hjälp af olika enzymer. Samma spjälkning kan utföras förmedelst utspädda syror. - Kolhydraten, som jämte ägghviteämnea äro växternas förnämsta beståndsdelar, spela en ytterst viktig roll för ämnesomsättningen i allmänhet. Å ena sidan behöfvas de för uppbyggandet af de stora ägghvite-molekylerna (se Ägghviteämnen), å andra sidan förbrukas de i stor utsträckning vid både växters och djurs andning och lämna därigenom drifkraft till organismens lifsyttringar. Genom den lätthet, hvarmcd de lägre, lösliga och de hö#t kondenserade, olösliga formerna ömsesidigt öfvergå i hvarandra, egna de sig väl till upplagsnäring, som vid behof kan upplösas och förflyttas till konsumtionsorten. Kolhydrat utgöra den 'första synliga produkten af växternas organiska syntes (se Assimilation). Vissa kolhydrat syntetiseras endast inom djurkroppen, t. ex. mjölksocker. Assimilerbara kolhydrat i födan upplösas i enkla sockerarter, innan de ingå i blodet. Jfr äfven E x t r a k t i v-ämne. H. E. Kolhydratenhet, landllr. Se Fodermedel, sp. 697. Kolia'mb (lat. choliambus, af grek cholofs, halt, och i'ambos, jambisk vers), äfven Ska'zon, "haltande", kallas i den grekiska metriken en af art af den jambiska trimetern (se Jamb), hvilken uppkommer, då i sista foten insattes en spondé (-------) eller troké (- ^-) i st. f. en jamb (^ -). Versslutet blir därigenom tungt och haltande. Den koli-ambiska versen uppfanns af grekiske skalden Hippo-nax från Efesos (omkr. 540 f. Kr.) och begagnades hufvudsakligen i parodierande och satiriska dikter, men fick under den alexandrinska litteraturperioden vidsträcktare användning. Bland annat äro Babrios' fabler författade på detta versmått. A. M. A. Ord, som saknas under K, torde sökas under C.