Kolibriblomma, bot., blomma, som genom sin byggnad är tillpassad till pollination genom kolibrier. Jfr Fågelblomma. ^{G. L--m.} Kolibribåt, stundom förekommande benämning på en liten, med ångmaskin försedd båt. C. K. S.

Fig. 1. Lophornis ornata, hanne.

Fig. 2. En sväfvande kolibri, Loddigesia mirabilis. (Efter fotografi.)

Kolibrierna, Trochilidæ, zool., namn på en familj inom ordn. Coraciiformes af fåglarnas klass. Kolibrierna skiljas från närstående familjer därigenom, att fötterna äro mycket små, framtårna icke förenade medelst hud vid basen, baktån icke vändbar, vingarna särdeles långa och böjda, med mycket korta arm pennor, som icke räcka till stjärtroten, näbben mycket lång och smal - relativt längre än hos någon annan fågel - samt underkäken innesluten mellan öfverkäkskanterna liksom i en skida. Tungan är smal, långt utsträckbar och bildad af två vid roten sammanvuxna trådar, som kunna bringas till form af ett sugrör; tungbenshornen äro mycket långa, bilda en stor båge rundt omkring hufvudet och fästa sig vid näbbroten; hela apparaten öfverensstämmer nära med förhållandet hos hackspettarna. Mellanfoten ("tarsen") är kort. Bröstbenet är mycket stort med synnerligen hög kam för vidfästning af de starka vingmusklerna. Hithörande, mycket talrika arter äro i allmänhet små, och bland dem finnas de minsta bland alla fåglar. Dessa äro föga större än humlor; dock uppnå några arter en längd af 21 cm. Könen och dräkterna äro merendels mycket skiljaktiga, enär de fullvuxna hannarna bära till prydnad egendomligt ombildade fjädrar (se fig. 1) och prunka i de mest lysande, ofta metalliskt glänsande färger, hvaremot honor och ungar vanligen äro mera oansenligt färgade och sakna de nämnda prydnaderna. Kolibrierna tillhöra uteslutande Amerika, för hvilken världsdel de äro betecknande; de förekomma från Eldslandet i s. ända till Sitka och Labrador i n. både på låglandet och i bergstrakterna ända upp i närheten af den eviga snön. Man har ansett sig kunna antaga, att hvarje särskild trakt, t. o. m. hvarje ort, har sina egna arter. Detta beror därpå, att dessa fåglar äro, åtminstone de flesta, bundna vid bestämda blommor, hvilket antydes redan af den växlande näbbformen. Arterna af denna familj uppträda talrikast i Amerikas ekvatorialländer, framför allt i Mexico. I tempererade länder äro de flytt- eller strykfåglar; äfven i heta trakter måste en del tidtals byta om vistelseort för att finna näring. Kolibriernas flykt är högst egendomlig: än störta de framåt med blixtens hastighet, än hålla de sig kvar på ett och samma ställe med lodrät stående kropp och under så snabba att man till slut ej kan urskilja något af vingarna (se fig. 2). Dessa fåglars hela väsen företer någonting häftigt och feberaktigt. Från morgonen till aftonen genomila de luften för att söka efter nektarfyllda blommor. Under det de sänka tungan ned i dessa, hålla de sig stilla i luften med solfjäderformigt utbredd stjärt. På marken kunna de icke reda sig, emedan de äro urståndsatta att gå. Sång-förmåga saknas med något enda undantag; sinnena, särskildt synen, hörseln och känseln, äro väl utvecklade. Kolibriernas födoämnen utgöras af små skalbaggar och andra insekter, spindlar o. s. v., hvilka de uppsamla medelst tungan. Sannolikt ega de ock förmåga att fånga insekter i flykten. Nästan alla kolibrier äro dagfåglar. De älska värme och uppsöka solskenet; några flyga dock omkring tidigt på morgonen och sent på aftonen. De äro icke

Fig. 3. Två kolibriarters bon.