549 Kollektivaftal 550 gifvaren, vare sig han personligen deltagit i kollektivaftalet eller tillhör aftalsslutande arbetsgifvar-förening, samt den enskilde arbetaren, som tillhör aftalsslutande arbetarorganisation. I verkligheten får kollektivaftalet emellertid ofta normerande verkan icke blott för de sålunda förpliktade, utan öfver hufvud taget för arbetsaftalen inom hela det område det afser. Men äfven organisationerna, kollek-tivaftalets direkta kontrahenter, äro hvar för sig förpliktade genom detta, så att t. ex. ett fackförbund icke har rättighet att med en enskild ledamot af arbetsgivarförening öfverenskomma om andra arbetsvillkor än de i kollektivaftalet bestämda, så länge detta aftal gäller. Naturligtvis kunna öfverenskommelser göras mellan de aftalsslutande organisationerna själfva om ett kollektivt aftals upp-häfvande i förtid, vare sig i förening med ingåendet af ett nytt sådant aftal eller ej. Men den ena kontrahenten i kollektivaftalet har icke rätt att under aftalets giltighetstid söka med maktmedel till-tvinga sig ändrade villkor af den andra. Arbetsinställelse under aftalstiden, vare sig lockout (se d. o.) eller strejk, innebär sålunda ett aftalsbrott, om den afser att före aftalstidens utgång tvinga motsidan att acceptera nya villkor rörande förhållanden, som äro i aftalet reglerade, eller öfver 7 hufvud underkasta sig ändring i eller upphäfvande af någon bestämmelse i detta aftal. Om däremot arbetsinställelse företages i annat, af kollektiv-aftalets innehåll oberördt syfte, föreligger ej i och för sig något brytande af detta aftal. Ty fackföreningen, som ingår ett kollektivaftal, har icke därigenom förbundit sina medlemmar till att arbeta under viss tid, utan endast att, om de arbeta, rätta sig efter de kollektivt of verenskomna villkoren; och arbets-gifvaren eller den förening, han tillhör, har genom samma aftal ingalunda förbundit sig att under alla omständigheter hålla företaget i gång under viss tid. Däremot kan aftalsbrott föreligga hos hvarje enskild arbetare eller hos arbetsgifvåren, om vid arbetsinställelsen den öfverenskomna eller till äfven-tyrs i lag bestämda personliga uppsägningstiden ej iakttagits. Men det är då arbetsaftalen, ej kollektivaftalet, som brutits. Kollektivaftalet blir icke heller, såsom stundom påstås, "suspenderadt" genom och under strejk eller lockout. Ty antingen står arbetsinställelsen i strid med aftalet, och då är detta brutet och af den aftalsbrytande parten för-verkadt, eller också ligger arbetsinställelsen utanför aftalets rättsverkningar, och då berör den ej heller själf detta aftal. Däremot är det själfklart, att de bestämmelser i kollektivaftalet, som röra själfva arbetet, arbetslön och arbetstid, faktiskt icke få någon tillämpning, då intet arbete pågår. Dessa bestämmelser ha icke därmed trädt ur kraft, ty i det ögonblick det åter arbetas hos och af dem, som äro genom kollektivaftalet förpliktade, måste de utan vidare tillämpas. De äro icke till sin giltighet suspenderade, därför att den faktiska anledningen för deras tillämpning för tillfället saknas. Föreställningen om kollektivaftalets suspenderande genom strejk och lockout torde bero på den vanliga sammanblandningen af kollektivaftal och arbets-aftal. Det börjar ock bli alltmer erkändt, att strejk och lockout, då de icke äro rättsstridiga, innebära ett suspenderande af själfva arbetsaftalen, sålunda icke en verklig upplösning af rättsförhål- landet mellan arbetsgifvaren och arbetaren, äfven om det enligt en åsikt bör fordras, att stadgad personlig uppsägningstid iakttages äfven vid arbetsinställelse. I vissa kollektivaftal förekomma uttryckliga förbud mot hvarje strejk eller lockout under aftalstiden, oberoende af arbetsinställelsens syfte, och i sådana fall blir en arbetsinställelse gifvetvis alltid ett aftalsbrott. Den grupp af bestämmelser, som i kollektivaftalen stundom egnas åt frågan om arbetsinställelser och om arbetstvisters behandling samt öfver hufvud åt andra förhållanden mellan de aftalsslutande parterna än själfva arbetsvillkoren, hör emellertid i själfva verket icke med nödvändighet till just dessa aftal. På senare tid har man ock sträfvat att få sådana generella bestämmelser, som icke röra arbetsvillkoren, uppflyttade i kollektiva öfverenskommelser af annat slag, s. k. förhandlingsordningar och hufvudaftal, hvilka i sin ordning äro öfverordnade de kollektiva aftalen om arbetsvillkoren, liksom dessa senare äro öfverordnade de enskilda arbetsaftalen. Sådana kollektivaftal af högre ordning och gällande oberoende af de kollektiva aftalen om själfva arbetsvillkoren finnas i Sverige sedan 1909 uti den enskilda järnvägsdriften (hufvudaftal n:r l och n:r 2). I vissa större industrier har man ock förenat de s. k. riksaftalen (se sp. 551) med förhandlingsordningar. Men ännu har man icke lyckats praktiskt lösa detta problem, hvad den stora industriella arbetsmarknaden beträffar, utan kollek-tifaftalen äro fortfarande till stor del en blandning af tariffaftal och aftal om generella principer rörande arbetstvisters behandling, lärlingsväsendet, föreningsfrihetens respekterande å ömse sidor, arbetsgifvarens rätt att leda och fördela arbetet, förmäns fristående ställning till fackorganisationerna m. m. Häraf följer, att dessa allmänna grundsatsers giltighetstid sammanfaller med lönetariffens och upphör med denna, hvarigenom arbetsfreden ofta sättes ytterligare i fara, så snart det blir fråga om förnyande eller aflösande af ett kollektivt aftal om arbetsvillkoren. Så länge särskildt frågan om arbetstvisters behandling icke vare sig genom lag eller särskilda förhandlingsordningar göres fristående i förhållande till de kollektiva aftalen om arbetsvillkoren, kommer en viss oklarhet att vidlåda dessa aftals betydelse för arbetsfreden. Ursprungligen har man å ömse sidor ovedersägligen åsyftat, att ett kollektivaftal utan vidare skulle skydda mot lockout och strejk under sin giltighetstid; men i den mån som å arbe-tarsidan sympatistrejker och politiska strejker börjat komma till användning samt sedermera arbetsgifvarna å sin sida begynt begagna sig af lockouten som ett kampmedel, hvilket i regel utgör en taktisk motsvarighet icke till den vanliga strejken, utan till syrapatistrejken, så har man inom de stora organisationerna frångått den äldre föreställningen om kol-lektivaftalets verkan och gjort bruk af den ofvan angifna, teoretiskt också obestridligen riktiga uppfattningen om, i hvad mån lockout och strejk under aftalstiden innebära aftalsbrott. Man förklarar alltså, att arbetsinställelse under aftalstiden kan af huf-vudorganisation påbjudas, därest den icke afser att ändra eller upphäfva någon af det gällande aftalets bestämmelser, och härigenom har man med angifven begränsning formligen legaliserat masslockout och mäss-strejk under de kollektiva af talens giltighetstid. Ord, som saknas under K, torde sökas under C.