553 Kollektivaftal 554 förlikningsnämnder eller dess skiljedomstol och som sedan länder till efterrättelse vid straffansvar. Arbetsinställelser äro förbjudna. Mer eller mindre liknande bestämmelser ha sedan utfärdats äfven i öfriga australiska kolonier, och sedan 1904 finnes för det australiska statsförbundet en gemensam lag om medling och skiljedom i arbetstvister och en gemensam skiljedomstol, hvarigenom bl. a. tvister, som sträcka sig utöfver en enskild förbundsstats område eller beröra en under offentlig kontroll stående industri, skola afgöras och därvid äfven arbetsvillkoren kollektivt fastställas. Nya förslag föreligga äfven här. öfver hufvud finnas i så godt som alla länder med industri och modern arbetarrörelse sedan några år åtskilliga vare sig på offentligt eller enskildt initiativ upprättade förslag till lagstiftning om kollektivaftalet. Detta saknar emellertid icke alla rättsverkningar ens i de länder, där lagen ännu icke direkt sysselsatt sig därmed. Vissa sådana verkningar kunna nämligen enligt en alltmera utbredd åskådning direkt härledas å ena sidan ur kontrahenternas egenskap af att vara rättspersonligheter, där detta är fallet, och å den andra ur kollektivaftalets egenskap att åtminstone icke strida mot allmän lag och författning eller oför-ytterliga enskilda rättigheter, såvida icke något aftal till äfventyrs skulle innehålla sådana utfästelser; ja t. o. m. där det anses otvetydigt, såsom i Tyskland, att fackorganisationerna sakna egentlig rättskapacitet, grundar man ett visst rättsligt erkännande åt kollektivaftalen på kontrahenternas afsikt, att de ömsesidiga utfästelserna skola vara bindande, ehuruväl någon af kollektivaftalet härflytande exigibel rättighet icke finnes. I Sverige innehåller den gällande lagstiftningen ingenting om kollektiva aftal. Ett 1901 afgifvet kommittébetänkande rörande rättsförhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare sysslade också endast med själfva arbetsaftalet. 1907 afgafs emellertid på grund af officiellt uppdrag en promemoria (se nedan) ang. lagstiftning om arbetsaftal, hvari förordades direkt rättslig reglering af kollektivaftalet. En s. å. tillsatt ny k. kommitté, som utan att ha afslutat sina arbeten upplöstes i okt. 1909, hade också upptagit kollektivaftalet till behandling. Vid 1910 års riksdag framlades emellertid af regeringen en serie lagförslag rörande rättsförhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare, hvilka omfattade, följande ämnen, hvart och ett behandladt i ett särskildt förslag: 1) rättslig reglering af det kollektiva aftalet mellan arbetsgifvare och arbetare; 2) inrättandet af en särskild domstol för hela riket, kallad arbetsdomstol, för handläggning af tvistemål, som grunda sig på kollektivaf tal; 3) reglering af själfva arbetsaftalet, d. v. s. rättsförhållandet mellan den enskilde arbets-gifvåren och den enskilde arbetaren; 4) strafflags-bestämmelser mot allmänfarliga arbetsinställelser. Den sålunda föreslagna lagen om kollektivaftalet afsåg att uttryckligen ge denna aftalsform laglig giltighet. Som kontrahent skulle å ena sidan enligt förslaget alltid stå en organiserad förening af arbetare ("fackförening, fackförbund eller annan dylik förening af arbetare"), på den andra antingen en enskild arbetsgifvare eller en förening af sådana. Förpliktade och berättigade genom kollektivaftalet vore såväl föreningen själf som dess medlemmar, och det skulle lända till efterrättelse äfven för arbets- gifvare och arbetare, som senare inträdt i aftals-slutande förening. Ovillkorligen och oberoende af däremot stridande öfverenskommelse skulle kollektivaftalet utgöra normen för arbetsaftal mellan däraf förpliktade arbetsgifvare och arbetare. Skriftlig form föreskrefs. Giltighetstiden finge vara högst fem år; ettårig giltighet föreskrefs för det fall, att intet därom af talats. Med afseende på kollektivaftalets förhållande till arbetsinställelserna stod förslaget principiellt på grundvalen af en rent privaträttslig reglering, men innehöll likväl uti sin mest diskuterade paragraf (den åttonde) vissa inskränkningar i rätten till arbetsinställelse utöfver dem, som äro gifna i kollektivaftalets egen natur. Sålunda förbjöds under aftalstiden icke blott sådan arbetsinställelse, som stode i strid med aftalets egna bestämmelser eller afsåge en ändring i aftalet före dess utlöpningstid eller innebure en påtryckningsåtgärd uti en tvist om aftalets tolkning eller tillämpning (rättstvist) eller åsyftade genomförandet af bestämmelse i ett framtida kollektivaftal - allt inskränkningar, som mer eller mindre omedelbart härflyta ur kollektivaftalets begrepp eller blifvit allmänt erkända -, utan sådant förbud stadgades ock för hvarje arbetsinställelse, som icke föregåtts af förhandling under opartisk ledning, eller vid hvars iscensättande den i arbetsaftalen öfverenskomna personliga uppsägningstiden ej iakttagits, eller som skulle rubba för bestämd tid ingångna arbetsaftal. Eätten till sympatistrider under kollektivaftalets giltighetstid var emellertid lämnad öppen, endast med den begränsningen, att arbetsinställelse i sådant syfte ej finge ega rum för att bispringa annan, som själf vore förbjuden vidtaga sådan åtgärd. Förslaget innehöll å andra sidan en utvidgning af rätten till sympati-strid under aftalstiden i strid med nyssnämnda allmänna regel, att arbetsinställelse ej finge under aftalstiden vidtagas för genomförande af bestämmelse i framtida kollektivaftal. Vid en sympatistrid skulle nämligen arbetsgifvare och arbetare, för hvilka kollektivaftal vore gällande, kunna upprätthålla arbetsinställelsen jämväl för det ändamålet att också i sina egna blifvande kollektivaftal genomföra bestämmelse, som den ursprungliga tvisten rörde sig om. Under lagförslagets riksdagsbehandling väcktes förslag dels om uteslutande ur lagen om kollektivaftal af alla stadganden om aftalets förhållande till arbetsinställelserna, dels också om införande i denna lag af ett absolut förbud mot all arbetsinställelse under det kollektiva aftalets giltighetstid (den s. k. Eef -vingelinjen). Intet af de nämnda lagförslagen blef emellertid af riksdagen antaget, och hela frågan om lagstiftning ang. arbetsaftal och kollektivaftal är f. n. af K. M:t öfverlämnad till ny utredning. Någon på fackorganisationerna tillämplig föreningslagstiftning finnes icke i Sverige - ett k. förslag till ny föreningslag, omfattande äfven en rättslig reglering af s. k. ideella föreningar, bland dem arbetsgifvar- och arbetarorganisationerna, förföll vid 1910 års riksdag genom kamrarnas olika beslut -, men det är numera en utbredd åsikt, att dessa organisationer likväl kunna, därest de ha stadgar af viss fullständighet, ega rättskapacitet och i mån häraf rättsligen ansvara för ingångna förbindelser, äfven kollektivaftal. Litt.: a) Svensk: E. B. Kinman, "En ny arbetsrätt" (i tidskr. "Det nya Sverige", 1906), "Arbets- Ord, som saknas under K, torde sökas under C.