Kolmodin, en gammal, öfver olika delar af landet
nu utbredd släkt, härstammar från bonden Erik
Jonsson, som i slutet af 1500-talet var bosatt i
Koldmo l. Koldemo by (däraf släktens namn), Arbrå
socken, Hälsingland.
1.
Erik K. (
Ericus Kolmodinus),
sonson af den ofvannämnde Erik Jonsson, vitterlekare,
f. på 1630-talet i Torshälla, d. omkr. 1665 i
Uskela, Finland, studerade i Uppsala och Åbo. I
Åbo fick han 1659 och 1662 uppförd en öfversättning
af Petrus Pachius' trettondagsspel
Genesis
Ætherea eller Jesu Christi Födelse (1659). Se
Ljunggren, "Svenska dramat" (1864).
2.
Israel K., den föregåendes syskonbarn,
superintendent, psalmförfattare, f. 24 dec. 1643
i Enköping, d. 19 april 1709 i Visby,
promoverades 1672 i Uppsala till filos. magister och
studerade därefter vid åtskilliga utländska universitet.
1679 blef han vice pastor i Uppsala domkyrkoförsamling,
1686 kyrkoherde i Näs prebendepastorat
samt e. o. teol. professor och befordrades 1692 till
superintendent i Visby. Till s. å. var han led. af
bibelkommissionen och utnämndes 1693 till teol. doktor.
K. styrde nitiskt sitt stift och var särdeles mån
om det lägre prästerskapet. I den af biskop Svedberg
1695 utgifna psalmboken, i hvars förarbete K.
deltagit, intogos åtskilliga psalmer, som K. författat
eller öfversatt; bland dem, som därifrån upptagits
i 1819 års psalmbok, kunna n:r 191 och 394 anses
som original af honom. K:s psalmer finnas omtryckta
i P. Hansellis "Samlade vitterhetsarbeten af svenske
författare" o. s. v., VII (1867).
3.
Olof K., den föregåendes brorson, andlig
skald, f. 26 maj 1690 i Nysätra prästgård,
Uppland, d. 8 april 1753, inskrefs 1698 som student
i Uppsala, där han 1716 promoverades till filos.
magister. Kallad af kungliga rådet grefve G. Cronhielm till dennes
hofpredikant, prästvigdes K. 1718, blef 1721 notarie vid hofkonsistorium
och erhöll s. å. k. fullmakt på Flo pastorat i Västergötland (han blef
1729 prost och 1742 kontraktsprost) sannolikt genom drottningens inflytande,
hos hvilken han stod i synnerlig gunst både som predikant och skald.
Han hade nämligen alltifrån ungdomen sysselsatt sig
med poesi, därtill uppmuntrad af sin farbroders föredöme.
Hans poetiska verksamhet bestod dock
hufvudsakligen i bearbetningar af andaktssånger. Det
var genom arbeten af detta slag K. gjorde sig ett
namn. Han utgaf 1728
Then trogna siälens gyldene
rökelse-kar, en versifierad öfv. af B. Schmolcks bönbok
"Heilige lieder-flammen der himmlich-gesinnten
seele". Uppmuntrad af det bifall, med hvilket
denna skrift mottogs, offentliggjorde han 1734
Andelig dufworöst, eller en gudelig siäls enskildta
sång-andacht, af hvars 133 sånger omkr. 80 äro att
betrakta som öfversättningar från nyss nämnde tyske
författare. Det är på grund af dessa sånger, hvilka
sedan, i förening med "Rökelsekaret", utgått i en
mängd upplagor, som K. blifvit en psalmsångare,
kär för svenska folket; äfven vår nuv., 1819 års,
psalmbok har införlifvat 3 af "Dufvoröstens" sånger
med sig, ehuru i ändradt skick. Men det var ej
endast som andlig lyriker K. framträdde; ett större,
hälft episkt, halft didaktiskt verk lämnade han i
Biblisk qwinnospegel (I, 1732, II, 1750). Här har
K. företagit sig att poetiskt framställa bibelns (50
+ 32) förnämsta kvinnokaraktärer, deras lif och de
läror, som kunna hämtas därur. Arbetet var
planlagdt och påbyggdt af en äldre kollega till K.,
Petrus Hesselius (d. 1713). De väsentliga
dragen i de olika kvinnobilderna äro icke utan talang
framhållna; men framställningen är ju tung och för vår
uppfattning tröttande. Det hela verkar nu i
hög grad prosaiskt, men åtskilliga målningar och
skildringar äro lifliga och drastiska. De osminkade
uttrycken väckte t. o. m. ogillande på den tiden,
och man fann mycket i "Qwinnospegeln" osmakligt.
Som uppbyggelsebok lästes den emellertid långt in
på 1800-talet. Utom ofvannämnda skrifter efterlämnade
K. en mängd tillfällighetsverser, några med
humoristisk anstrykning, en likpredikan samt en
påbegynt
Biblisk mannaspegel, hvars handskrift dock
nu synes vara förkommen. I Carlesons och
Sahlstedts bekanta samlingar finnas flera af hans poetiska
alster, i den senares dock endast i utdrag. K. kan
betraktas som en fullföljare af den Stiernhielm-Spegelska
riktningen in i frihetstiden och är den
förnämste af den karolinska litteraturperiodens
epigoner. Se E. Wrangel, "Frihetstidens odlingshistoria"
(1895), W. Rudin, "Minnesteckning öfver
O. K." (1901, i "Sv. akad:s handlingar ifrån år
1886", d. 15) och en afhandling af E. Meyer i
festskriften till Schück 1905.
4.
Olof K. d. y., dotterson till den föregående
(efter hvilken han erhöll både för- och tillnamn.
K:s fädernenamn var
Dahl; han var halfbror till
psalmförfattarna Erik och Kristofer Dahl),
universitetslärare, f. 13 sept. 1766 i Saleby församling i Västergötland,
d. 14 juli 1838, blef 1783 student i Uppsala, promoverades där 1791 till
filos. magister samt utnämndes 1792 till docent i svensk litteraturhistoria
och 1805 till professor skytteanus. K. var en blygsam, välvillig, tämligen
maklig man. Böjd för att åsidosätta den till hans professur hörande
statskunskapen, föreläste han helst öfver de latinske
prosaförfattarna. Själf skref han ett ledigt och
smakfullt latin. För eftervärlden har han gjort sig känd
hufvudsakligen genom sina utmärkta öfversättningar
af Livius ("Romerska historien", 1—3 bd,
omfattande Livius 10 första böcker, 1831—32, flera
uppl.; 4—5 bd, omfattande Livius' 21—27 bok,
1843—44) och Tacitus ("Romerska häfdeböcker",
1 bd, 1844, och "Romerske annaler", del 1, 1833—35;
2:a uppl. 1870). Se "Minne af O. K." (1839).
5.
Gustaf K., ättling i sjunde led af Erik
