resas, benämnes kolbotten. Platsen för denna måste väljas med hänsyn till vedförekomsten, enär kolbottnen genom flerårig användning betydligt förbättras. Marken måste vara torr, skyddad för dag- och grundvatten. Sedan platsen röjts fri från större stenar och stubbar, jämnas den, hvarvid iakttages, att lämplig, svag lutning anordnas, så att alstradt "milvatten" bortrinner. Om grunden består af grus, som genomsläpper för mycket luft, betäckes den med ett lager stampad lera, hvarpå lägges ett sandlager. Till kolved användas vindfällen, stamtorra träd och frisk skog. Lämpligt är att använda en blandning af gröfre och finare ved, men stora stammar måste klyfvas. Önskvärdt för milans jämna utkolande är, att veden öfverallt i densamma har ungefär lika stor vattenhalt. Vanligen uppgår vattenhalten hos lufttorr ved till omkr. 20 proc. Man indelar milorna efter sättet för vedens inresande i: resmilor, liggmilor och blandade milor med undre lagret liggande och däröfver rest kulle. Resmilor, den vanligaste typen, uppläggas på den iordningställda kolbottnen på följande sätt. Midt på kolbottnen nedslås en påle, hvarvid fästes en stång eller en lina, med hvilken milans ytterpereferi uppdrages. Bottnens lutning är så anordnad, att midten är omkr. 30 cm. högre än periferien. Midt på kolbottnen uppsättes

Fig. 2. Resmila, delvis i genomskärning.

ett tändschakt. Vid östgötamilan (se fig. 2 o. 3) uppsättes en "milvedsstock", som hålles upprätt af tre stöd, och vid denna bygges af slanor en fyrkantig trumma med 25--35 cm. sida. Vid värmlandsmilorna åter reses en s. k. hjärtstock, som är 3/4--1 m. kortare än kolveden, så att vid dennas inresande ett tändschakt bildas ofvanför stocken. Då stocken rests, fästes vid densamma ett riktspö, och efter detta reses sedan veden rundt om stocken. Närmast tändschaktet tages torr finklufven ved, sedan blandning af grof och fin, och ytterst lägges finare ved, så att milans yta blir tät. Härvid vändes alltid vedens grofända mot marken. Milans öfre yta hugges jämn, och därpå lägges kullen af krokiga grenar, stubbar o. d. På ytan användes åter småved. Veden måste noggrant inriktas, så att trycket blir likformigt i milan, ty eljest kan elden under drifningen gå ut till en sida, så att kolningen ej blir fullständig. Den resta milan "risas" med granris, ljung och mossa. Kvistarna stickas in mellan veden, så att riset hänger neråt. Risningen göres 6--8 cm. tjock på sidorna, men på kullen betydligt tjockare, så att veden ej känns, då man går på milan. Öfver risbetäckningen öses sandblandad stybb, 30 cm. tjockt vid kullen, 15--20 cm. på sidorna och 40 cm. vid foten. För att kvarhålla stybben på sidorna fastslås slanor, eller också påläggas vedträn, uppstödda med korta störar (se fig. 3). -- Liggmilor (fig. 4) finnas af flera slag, af hvilka de viktigaste äro Österby- och Dalamilorna. Sedan bottnen utstakats

Fig. 3. Kolmila i Östergötland (på Kolmården).

6--7 m. bred och 7--9 m. lång samt med 1/2 m. lutning mot foten, utläggas vid Dalamilan 3 à 4 och vid Österbymilan 6--8 s. k. bottenvasar, hvarpå kolveden inrullas. Veden lägges så, att gaflarna bli lodräta samt nedändan (foten) lägre än bakändan. Vid Österbymilan äro alla sidor lutande. Milan risas och täckes på samma sätt som resmilan. Vid de lodräta gaflarna uppslås af bakar och stockar en vägg, "balkro", med något mellanrum, hvari stybb ifylles. Tändningen sker vid foten, och kolningen ledes

Fig. 4. Liggmila i genomskärning.

öfver taket till baksidan och drifves sedan ned till bottnen. -- Blandade milor förekomma i vissa trakter af Närke och Uppland. Först lägges på små vasar en liten liggmila, "stya" l. "hop", som på alla sidor smalnar uppåt, och öfver denna reses veden som vid resmilan. Tändningen sker uppe på kullen i ett hörn, och drifningen är lika som vid Värmlands- och östgötamilorna. Tändning och drifning af resmilor ske sålunda: vid milans fot upptagas på lika afstånd 8--12 hål, "fotrymningar", afsedda till att insläppa nödig förbränningsluft. Äfven på de ställen af milan, där betäckningen är tunn och ligger löst, kan luft tränga in. I tändtrumman nedkastar man glödande kol eller tänder med splintved, hvarefter trumman till en tredjedel af sin höjd fylles med kol eller ved. Tändtrummans öfre öppning tillstänges med en grästorfva. Efter behof fylles nytt bränsle i tändtrumman. Elden regleras genom upptagning och igensättning af "fotrymningar". Till följd af förbränningen i tändtrumman uttorkas veden i milans öfre del samt omkring tändschaktet, och veden bringas i torrdestillation, så