Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman / 571-572 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

resas, benämnes kolbotten. Platsen för denna
måste väljas med hänsyn till vedförekomsten, enär
kolbottnen genom flerårig användning betydligt
förbättras. Marken måste vara torr, skyddad för dag-
och grundvatten. Sedan platsen röjts fri från större
stenar och stubbar, jämnas den, hvarvid iakttages,
att lämplig, svag lutning anordnas, så att alstradt
"milvatten" bortrinner. Om grunden består af grus,
som genomsläpper för mycket luft, betäckes den med ett
lager stampad lera, hvarpå lägges ett sandlager. Till
kolved användas vindfällen, stamtorra träd och
frisk skog. Lämpligt är att använda en blandning
af gröfre och finare ved, men stora stammar måste
klyfvas. Önskvärdt för milans jämna utkolande är,
att veden öfverallt i densamma har ungefär lika stor
vattenhalt. Vanligen uppgår vattenhalten hos lufttorr
ved till omkr. 20 proc. Man indelar milorna efter
sättet för vedens inresande i: resmilor, liggmilor
och blandade milor med undre lagret liggande och
däröfver rest kulle. Resmilor, den vanligaste
typen, uppläggas på den iordningställda kolbottnen på
följande sätt. Midt på kolbottnen nedslås en påle,
hvarvid fästes en stång eller en lina, med hvilken
milans ytterpereferi uppdrages. Bottnens lutning
är så anordnad, att midten är omkr. 30 cm. högre än
periferien. Midt på kolbottnen uppsättes

Fig. 2. Resmila, delvis i genomskärning.

ett tändschakt. Vid östgötamilan (se fig. 2 o. 3)
uppsättes en "milvedsstock", som hålles upprätt af
tre stöd, och vid denna bygges af slanor en fyrkantig
trumma med 25–35 cm. sida. Vid värmlandsmilorna åter
reses en s. k. hjärtstock, som är 3/4–1 m. kortare än
kolveden, så att vid dennas inresande ett tändschakt
bildas ofvanför stocken. Då stocken rests, fästes vid
densamma ett riktspö, och efter detta reses sedan
veden rundt om stocken. Närmast tändschaktet tages
torr finklufven ved, sedan blandning af grof och
fin, och ytterst lägges finare ved, så att milans
yta blir tät. Härvid vändes alltid vedens grofända
mot marken. Milans öfre yta hugges jämn, och därpå
lägges kullen af krokiga grenar, stubbar o. d. På ytan
användes åter småved. Veden måste noggrant inriktas,
så att trycket blir likformigt i milan, ty eljest
kan elden under drifningen gå ut till en sida, så
att kolningen ej blir fullständig. Den resta milan
"risas" med granris, ljung och mossa. Kvistarna
stickas in mellan veden, så att riset hänger
neråt. Risningen göres 6–8 cm. tjock på sidorna,
men på kullen betydligt tjockare, så att veden ej
känns, då man går på milan. Öfver risbetäckningen
öses sandblandad stybb, 30 cm. tjockt vid kullen,
15–20 cm. på sidorna och 40 cm. vid
foten. För att kvarhålla stybben på sidorna fastslås
slanor, eller också påläggas vedträn, uppstödda med
korta störar (se fig. 3). – Liggmilor (fig. 4)
finnas af flera slag, af hvilka de viktigaste äro
Österby- och Dalamilorna. Sedan bottnen utstakats

Fig. 3. Kolmila i Östergötland (på Kolmården).

6–7 m. bred och 7–9 m. lång samt med 1/2 m. lutning
mot foten, utläggas vid Dalamilan 3 à 4 och vid
Österbymilan 6–8 s. k. bottenvasar, hvarpå kolveden
inrullas. Veden lägges så, att gaflarna bli lodräta
samt nedändan (foten) lägre än bakändan. Vid
Österbymilan äro alla sidor lutande. Milan risas
och täckes på samma sätt som resmilan. Vid de
lodräta gaflarna uppslås af bakar och stockar en
vägg, "balkro", med något mellanrum, hvari stybb
ifylles. Tändningen sker vid foten, och kolningen
ledes

Fig. 4. Liggmila i genomskärning.

öfver taket till baksidan och drifves sedan ned till
bottnen. – Blandade milor förekomma i vissa trakter
af Närke och Uppland. Först lägges på små vasar en
liten liggmila, "stya" l. "hop", som på alla sidor
smalnar uppåt, och öfver denna reses veden som
vid resmilan. Tändningen sker uppe på kullen i ett
hörn, och drifningen är lika som vid Värmlands- och
östgötamilorna. Tändning och drifning af resmilor
ske sålunda: vid milans fot upptagas på lika afstånd
8–12 hål, "fotrymningar", afsedda till att insläppa
nödig förbränningsluft. Äfven på de ställen af
milan, där betäckningen är tunn och ligger löst,
kan luft tränga in. I tändtrumman nedkastar man
glödande kol eller tänder med splintved, hvarefter
trumman till en tredjedel af sin höjd fylles med
kol eller ved. Tändtrummans öfre öppning tillstänges
med en grästorfva. Efter behof fylles nytt bränsle
i tändtrumman. Elden regleras genom upptagning
och igensättning af "fotrymningar". Till följd af
förbränningen i tändtrumman uttorkas veden i milans
öfre del samt omkring tändschaktet, och veden bringas
i torrdestillation, så

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>