snart temperaturen blifvit tillräckligt hög. Kolningen består till följd af milans konstruktion af två jämsides fortlöpande processer: torrdestillation och ofullständig förbränning. Dessutom sker säkert en del omsättningar mellan det första bildade kolet och de alstrade gasformiga torrdestillationsprodukterna. För att leda kolningen nedåt i milan tillklubbas betäckningen på kullen och öppnas s. k. rökhål ett stycke nedanför kolningsbältet. Alltefter som kolningen fortskrider, igensättas rökhålen och upptagas nya nedanför de föregående. Genom förbränningen, vedens uttorkning och begynnande kolning alstras de första dagarna en mängd vattenånga, som kondenseras på ytan af milan, så att betäckningen blir våt, "milan svettas". Genom att iakttaga svettningen, milans hopsjunkande samt färgen på röken ur rökhålen kan kolaren följa kolningsprocessens fortgång. De första dygnen är röken bolmig och gulgrå, öfvergår sedan i brunaktig färg och blir slutligen mycket lätt, tunn och blå, ett tecken till att kolningsbältet nått rökhålens nivå. Genom rökhåls och "fotrymningars" lämpliga upptagande och igensättande samt reglering af betäckningens tjocklek och täthet, det sista genom klubbning, har kolaren i sin hand att motarbeta en del rubbningar, som uppstå, om falsk luft inkommer och ger anledning till brand. På så sätt kunna stora fräthål bildas, som äro mycket farliga, enär kolaren kan ramla genom den underminerade betäckningen ned i milan, då han skall gå på densamma. En svår rubbning är milans "slagning", då genom explosion större eller mindre delar af betäckningen slungas i luften, och milan råkar i brand. Den kan förorsakas af häftig kolningsreaktion eller genom bildning af explosiva gasblandningar. Har kolningen gått normalt, bör en medelstor mila vara utkolad på tre veckor. Alla rökhål och "fotrymningar" täppas till, och täcket klubbas, så att det blir tätt och fast öfverallt, hvarefter milan får stå några dygn. Sedan utrifvas och släckas kolen genast, eller också "dämmes" milan och får svalna af sig själf. Vid kolens rifning börjar man vid foten rundt omkring milan. En liten kvantitet kol utrakas med krok och hacka och släckes med vatten, hvarefter betäckningen genast förnyas, hvilket upprepas, tills allt kolet är utrifvet, då det ligger i ring kring milbottnen. Sedan det fått ligga några dygn, så att man är viss om, att det är fullt släckt, köres det in i kolhus. Vid "dämningen" klubbas milan hårdt och täckes med sand samt öfvergjutes med vatten, tills ångbildning upphör. Detta släckningssätt har den fördelen, att kolen ej genast behöfva köras till kolhusen, utan kunna tagas vid behof. Vid kolning i mila erhålles ett kolutbyte af 50--60 volymproc., hvilket motsvarar 25--30 viktsprocent. Ugnskolning. Kolmilornas låga utbyte, den långa kolningstiden, bortbrännandet af biprodukterna och svårigheten att få goda kolare i tillräckligt antal äro anledningar till, att kolugnar alltmer börjat anläggas. Milorna ha dock den fördelen, att de ej kräfva anläggningskapital samt kunna förläggas in i skogarna och efter behof uppföras på nya platser. Kolningsverk äro mycket dyra att uppföra och bli alltid stationära, så att kolveden måste fraktas från ett större område, vanligen genom flottning. De äldsta ugnarna, den funkska och, i Amerika, bikupsugnarna, äro milor med fast betäckning. De äro murade ugnar med hål motsvarande fotrymningar och rökhål hos milan. Tändningen sker inne i ugnen, och en del af veden måste brännas för att igångsätta och drifva kolningen. Den af G. M. Schwartz (se denne) 1820 konstruerade s. k. schwartzska ugnen är en förbättrad ugnstyp enligt principen att flytta milans tändtrumma utanför, d. v. s. anordna yttre eldstad och leda förbränningsgaserna in i ugnen. En säregen form af densamma är ljungbergska ugnen, som varit i gång vid Domnarfvets kolningsverk sedan ett tiotal år. Flera ugnsrum äro sammanbyggda till ett batteri. Hvarje ugn är fyrkantig; bottnen sluttar starkt mot ugnens två sidor. Bottnen är vid sidorna delvis anordnad som rost, och därunder befinna sig eldstäderna. Man eldar, tills kolningen kommit i gång, och sedan muras alla luckor igen, och ugnen kolar ut af sig själf. Ljungbergska ugnsanläggningen har sina fördelar i väl ordnade transportförhållanden samt genom sin storlek, hvilket möjliggör billiga driftkostnader. De schwartzska ugnarna och deras olika varianter lida alla af den olägenheten, att förbränningsgaserna från den yttre eldstaden förorena och försämra biprodukterna, tjäran och träsyran. För att undvika denna olägenhet öfvergick

Fig. 5. Finsk rörugn i genomskärning.

man vid de s. k. rörugnarna (se fig. 1 och 5) till att på indirekt väg öfverföra värmet till kolveden genom att insätta värmeelement. De hittills omnämnda ugnarna äro murade af tegel. Det är emellertid svårt att få murade ugnar fullt täta,

Fig. 6. Karbougn i genomskärning.