diffunderar genom lungblåsornas väggar in i blodet och uttränger syret ur dess förening med blodfärgämnet. De röda blodkropparna bli härigenom otjänliga för syretransporten från lungorna till kroppens väfnader, och hvälfning i följd af syrebrist inställer sig. Bindningen af koloxiden vid blodfärgämnet är emellertid en- reversibel process. Vid tillräckligt öfverskofct af syre utdrifves åter koloxiden. Koloxidens frändskap till blodfärgämnet är emellertid betydligt starkare än syrets. Man har beräknat, att vid den vanliga syrehalten i lungluften - omkr. 15 proc. - är en koloxidhalt af 0,i proc. tillräcklig för att taga hälften af blodfärgämnet i beslag. Behandlingen vid koloxidförgiftning går ut på att genom konstgjord andning bortventilera koloxiden ur lungorna och därmed bereda möjlighet för syret att uttränga densamma ur blodkropparna. Man måste således sörja för, att den luft, som in pumpas i lungorna, är i möjligaste mån fri från koloxid. Verkan understödes naturligtvis i hög grad, om man har tillgång till ren syrgas. Koloxiden själf undergår ingen förändring i kroppen. Den lämnar kroppen i samma form, som den upptagits. Den synes ej heller ha någon direkt inverkan på andra kroppar i organismen än blodfärgämnet. Koloxidens förening med blodfärgämnet ger blodet en karakteristisk körsbärsröd färg. Vid spektroskopisk undersökning finner man två karakteristiska absorptions-band. J. E. J-n. Koloxidhemoglobin, kem. Se Koloxid. Koloxidkalium, kem. Se Koloxid. Koloxiklorid, kem. Se Fosgengas. Koloxysulfid, en lätt antändbar färglös gas med vidrig lukt, af sammansättningen COS. H. E. Kolozs [], komitat. Se Klausenburg. Kolozsvar [], stad. Se Klausenburg. Kolpak. Se Kalpak. Kolping, Adolf, tysk socialreformator, f. 1813, d. 1865, vardt 1845 kaplan i Elberfeld, där han stiftade den första gesällföreningen, 1849 kanik i Köln och 1862 kyrkoherde vid minoritkyrkan därstädes, skapade en stor organisation till förbättring af gesällernas villkor, hvarför han erhöll hedersnamnet "Der gesellenvater". K. skref äfven en mängd populära skrifter och utgaf folkkalendrar m. m. Kolpino, by i ryska guv. S:t Petersburg, vid Isjora (en biflod till Neva) och järnvägen Petersburg-Moskva. 8,000 inv. (1897). Vallfartsort (Den hel. Nikolaus' undergörande bild). I K. ligga de s. k. Isjora-amiralitetsverkstäderna, anlagda 1705, med 2,000 arbetare. J. F. N. Kolpojkar. Se Hammarlag. Kolportage [; fr. colportage], spridning af varor, särskildt böcker och tidningar, genom kolportörer (se Kolportera). Kolportera (fr. colporter, af col, hals, och porter, bära, således eg. bära hängande kring nacken), gå omkring och till försäljning utbjuda, utdela eller skaffa abonnenter å tidningar, tidskrifter, religiösa småskrifter, böcker i häften o. d. - Kolportera ut, (muntligen) utsprida (en hörsägen, en nyhet). - Kolportör, vandrande bokmånglare; tidningsutropare; lekmannapredikant och spridare af andliga skrifter (jfr Evangeliska fosterlandsstiftelsen); obildad religiös folktalare. - Kolportörsroman, häftevis utkommande, genom kolportörer försåld roman, som i språk och innehåll ockrar på oförädlad smak och sämre lidelser. Motarbetandet af kolportörsromaneländet (främst genom billighetsupplagor af verkligt god skönlitteratur) har på senaste tiden blifvit en sträfvan hos folkbildningsrörelsen, äfven å de större bokförläggarnas sida. Kolportör, Kolportörsroman. Se Kolportera. Kolpråm. Se Pråm. Kolryss. Se Kolmått. Kolränta, kam., en till jordeboksräntan hörande-grundskatt, som erlades i träkol. Den förekom i bergslagen och kringliggande skogstrakter. I Dalarna lämnade allmogen enligt med Karl IX 1609 ingånget kontrakt 24 stigar kol af hvarje helt gärdemantal "om 16 spannland i sade". Kbg. Kolsandsten, geol., den sandsten, som bildar hufvudmassan af stenkolssystemets öfre, kolförande afdelning. Jfr Bergkalk. E. E. Kolspets, elektrot., en staf af pressadt kol, som användes för bildande af ljusbågen i en elektrisk båglampa (se d. o.). A. E-m. Kolstationer. Se Hamn, sp. 1272. Kolster, Karl Fredrik Rudolf, finsk anatom, f. 2 juli 1865 i Helsingfors, blef student 1883, filos. kandidat 1885, med. kandidat 1888, med. licentiat 1891, med. och kirurgie doktor 1892 (gra-dualafh. Experimentelle beiträge zur kenntnis der Myomalacia cordis). Han förordnades till docent i patologisk anatomi 1893 och utnämndes 1905 till e. o. professor i mikroskopisk anatomi vid Helsingfors' universitet. Bland K:s arbeten märkas Studien iiber das centrale nervensystem (I, II, 1898-1900), Histogenese der peripheren nerven (1899), äfvensom en serie afh. Beiträge zur kenntnis der embryotrophe (1902-09). R. T-dt. Kolstig. Se Kolmått. Kolstål, metall., ett stål, hvars hårdhet betingas af dess kolhalt, till skillnad från specialstål (se d. o.), t. ex. nickelstål eller kromstål, som erhållit sin hårdhet genom andra legeringsämnen än kol (se Järn, sp. 383-384). I. O. Kolsuboxid, kem., en gas, hvars sammansättning framgår af formeln CO = C = CO Den eger en stickande lukt och kan kondenseras till en vätska, som kokar vid 7°. Kolsuboxid f ramställes ur malonsyra (se d. o.), genom destillation med den 10-dubbla mängden fosforpentoxid. H. E. Kolsundet, smalt sund i Mälaren mellan Selaön (Ytter-Selö socken) i n. och Södermanlands fastland (Toresunds socken) i s. Sundet är bl. a. bekant från Gustaf Vasas flykt från Räfsnäs upp till Dalarna, då han vid K. öfvergafs af sin medföljande dräng, och från hans befrielsekrig, då under belägringen af Västerås en förskansning gjordes på ömse sidor om sundet för att hindra danskarna att komma därigenom. (Wbg.) Kolsva (Kohlsva), bruksegendom i Bro och Malma socknar, Västmanlands län, vid Hedströmmen och K. station å Köping-Uttersberg-Riddarhyttans järnväg, tillhörigt Kohlsva järnverks aktiebolag (akt.-kap. 1,5 mill. kr.). Taxeringsvärde 1,493,400 kr. (1909), hvaraf 589,800 kr. för jordbruksfastighet, 8 15/16 mtl, utom det ej länge sedan inköpta Västlandaholm, 3 1/2 mtl, i V. Skedvi socken, tax. 241,600 kr. Bolaget eger stora delar af Dalkarlshytte och Uttersbergs bruk. Järnbruket (se fig.) består af 2 martin-