Kolsva järnbruk. martinverk, smältsmedja med 7 lancashirehärdar, 4 valstränger, stål- och tackjärnsgjuteri, mek. verkstad och pressverk, innehållande såväl ånghydrauliska som rent hydrauliska pressar dels för göt och maskinsmiden, dels för tillverkning af granatkartescher. En ångkraftstation uppsattes för några år sedan, som genererar kraft för ett 40-tal i verken insatta elektriska motorer. K. järnbruk är ett af de förnämsta och modernast inrättade i vårt land för tillverkning af stålgjutgods af hög kvalitet, nickelstål till skyddspansar och pansarhufvar m. m. Tillverkningen utgjorde i medeltal 1901-05 3,140 ton lancashiresmältstycken, 7,140 ton martingöt och oskrotadt stålgjutgods, 336 ton tackjärnsgjutgods, 5,740 ton valsadt järn förutom några hundra ton pressade ämnen och maskinsmiden. Antalet arbetare har varit omkr. 400. I fråga om fältspatsbrytning intager K. en framstående plats. Under ofvannämnda 5-årsperiod brötos omkr. 16,300 ton, hvaraf 1905 ej mindre än 4,138 ton, den största myckenhet något brott inom landet lämnat. - Första privilegiet för K. utfärdades 1641 för borgaren, sedermera borgmästaren i Köping Olof Hising. Häradshöfdingen Peder Larsson Gyllenhöök, som 1678 köpte K., fick s. å. privilegium å en stångjärnshammare och två härdar. 1725-30 öfvergick K. till änkefru Johanna Tersmeden, f. Djurklow, änka efter brukspatron Tomas Tersmeden, som inköpte en del kringliggande egendomar och 1736 fick privilegium på två stångjärnshammare. Efter hennes död 1765 gick egendomen till hennes fyra döttrar, den yngsta gift med förvaltaren vid bruket löjtnanten Martin Linman, som genom testamente fick större delen af bruket och öfvertog ledningen. 1790 delades egendomen i två lotter, östra och Västra K. bruk. Det senare inköptes af lagmannen J. K. Falkenstedt, en af fru Tersmedens mågar, och 1825 af kammarherren Adam af Forselles, som 1853 sålde sitt bruk till bruksegaren Lars Lindberg, som 1858 och 1863 köpte äfven östra K. bruk. Efter Lindbergs död (1875) innehades bruket af stärbhusdelegarna, hvilka 1893 öfverläto detsamma till Kohlsva järnverks aktiebolag. Under Lindbergs tid fick bruket sin egentliga utveckling; han byggde lancashirehärdarna, smältstyckevalsverk och tre andra valsverk och började äfven använda torf från närliggande torfmossar vid järnhandteringen, och den därvid följda metoden utgjorde länge ett mönster för andra dylika anläggningar. Det var ock hufvudsakligen genom hans förtjänst, som järnvägen tillkom. Wbg. Kolsvafla, kem., eg. kolsvaflans anhydrid, koldisulfid, en förening af kol och svafvel, CS₂, som bildas genom direkt förening, då kol glödgas i svafvelångor. Den är en färglös, starkt ljusbrytande, lättrörlig vätska af eg. v. 1,27, som kokar redan vid 45° och vid antändning brinner med blå, föga lysande låga. Blandningar af luft och kolsvafleångor explodera vid antändning. Om kväfoxidgas införes i en låga af brinnande kolsvafla, erhåller man ett på kemiskt verksamma strålar rikt ljus, vid hvilket man kan fotografera. Kolsvaflan är olöslig i vatten, men kan i alla förhållanden blandas med alkohol, eter och kolväten samt löser med lätthet jod, svafvel, fett, hartser, kautschuk, guttaperka m. fl. ämnen. Äfven fosfor kan lösas i kolsvafla, och lösningen antändes af sig själf, om den uthälles. Den rena kolsvaflan har en eterartad lukt, men det i handeln förekommande mer eller mindre orena fabrikatet luktar oftast vämjeligt. Kolsvafleångor verka vid inandning giftigt och förslappande på kropps- och själskrafterna. Smärre djur, såsom insekter, larver o. d., dödas ögonblickligen af kolsvafla, som därför är ett medel att utrota mal i herbarier. Kolsvaflan användes hufvudsakligen som lösningsmedel för kautschuk och guttaperka samt för extraktion af fett ur ben, olja ur frön o. s. v. P. T. C.* Kolsyra. 1. Kem., i dagligt tal kolets mättade förening med syre, CO₂, en gas, som kemiskt betecknas som koldioxid. Den bildas vid fullständig förbränning af kol i luft eller syrgas, hvarvid en volym syrgas ger en volym kolsyregas. Äfven vid förbränning af organiska ämnen, vid andningen-och vid många jäsningsprocesser, särskildt alkoholjäsningen och cellulosa jäsningen, bildas kolsyra (se Jäsning). Vid glödgning af kalksten (kalkbränning) och af alla andra kolsyrans salter l. karbonat med undantag af de neutrala alkalikarbonaten utvecklas kolsyra, likaså vid inverkan af syror på karbonat, såsom kalksten, krita, marmor. För framställning af gasen i smått låter man vanligen saltsyran sönderdela marmor i t. ex. en Kipps