Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolsyra. 1. Kem., i dagligt tal kolets mättade förening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
apparat (se d. o.). Kolsyra utgör en ringa,
men högst viktig beståndsdel i atmosfären, som
tämligen oföränderligt innehåller 3 vol. på 10,000
vol. luft. Den förekommer vidare upplöst i vatten
och utströmmar i vulkaniska trakter ur marken. I
Italien benämnas sådana ställen, där detta sker,
mofetter. Vid Brohl i Rhenprovinsen utströmma
omkr. 300 kg. kolsyregas ur jorden om dygnet. På
bottnen af Hundgrottan vid Neapel samlar sig dylik
kolsyra af vulkaniskt ursprung och kväfver mindre
djur, hvilka ej nå öfver kolsyreskiktet. Under
tidigare perioder af jordens utveckling, då
vulkanernas verksamhet var lifligare än nu, var äfven
luftens kolsyrehalt högre och möjliggjorde enligt
en af Sv. Arrhenius utvecklad uppfattning bättre
klimatförhållanden än de nutida, emedan kolsyregas
minskar luftens genomtränglighet för värmestrålar
och således nedsätter utstrålningen af jordytans
värme. Förbränningen af kol i industriens tjänst är
en faktor, som ej mer kan försummas vid beräkningen
af atmosfärens kolsyreomsättning. Högbom uppskattade
1894 det årliga tillskottet på denna väg till 1/1000
af atmosfärens totala kolsyrehalt. Årsproduktionen
af stenkol belöpte sig 1902 till 800 mill. ton,
som efter en genomsnittshalt af 75 proc. rent kol
motsvaras af 1,500 mill. ton koldioxid.
Den ständiga tillförseln af koldioxid till atmosfären
genom förbränning, andning och vulkanernas verksamhet
motverkas af en för hela den lefvande naturen ytterst
viktig process, växternas kolsyreassimilation. Under
solljusets inflytande sönderdela nämligen växternas
gröna organ kolsyra och bilda af dess kol organiska
föreningar. Samtidigt afge de syrgas till luften
eller vattnet. Denna omsättning, som är den
värmealstrande andningens motsats, är endotermisk,
d. v. s. värmebindande, och sker under absorption
af solstrålarnas energi (se Assimilation, sp. 238
ff.). En annan del af atmosfärens kolsyra går åt till
bergarternas förvittring (se d. o.). En synnerligen
viktig roll vid regleringen af luftens kolsyrehalt
spelar vattnet. Världshafven anses magasinera
dels i löst form, dels som lösliga sura karbonat
18 gånger så mycket kolsyra som atmosfären. Denna
koldioxid utfälles delvis som kalciumkarbonat
genom vattenorganismer, t. ex. snäckor, musslor,
koraller, kritdjur, delvis återbördas den i gasform
till atmosfären.
Koldioxid eller kolsyregas är en färglös gas af svagt
kittlande lukt och syrlig smak; den har eg. v. 1,529
i förhållande till luft och kan till följd af sin
tyngd uppsamlas i torra kärl, om den inledes vid
bottnen. Redan vid vanlig temperatur kan den genom
ökadt tryck förtätas till en färglös lättrörlig
vätska. Vid 0° erfordras 34 atm. tryck. Den kritiska
punkten ligger vid 31,35°. Flytande koldioxid har en
större utvidgningskoefficient än gaserna och är vid
låga temperaturer tyngre, vid rumstemperatur lättare
än vatten. Den kommer i handeln på stålcylindrar
(s. k. "bomber", innehållande 10 eller 20
kg. kolsyra) och råkar, när den får utrinna, i häftig
kokning. Temperaturen sjunker härvid till minus 79°,
koldioxidens kokpunkt vid atmosfärens tryck. Denna
temperatur är lägre än sraältpunkten, och koldioxiden
fryser därför omedelbart till en lucker snöliknande,
föga värmeledande »massa. Dylik kolsyresnö afdunstar
hastigt i luften
och binder därvid så mycket värme, att temperaturen
går ned till kokpunkten -79 eller än lägre. Medelst
blandningar af fast koldioxid och eter kan man uppnå
(vid förminskning af det yttre trycket) köldgrader
af ända till -110°.
Flytande kolsyra tillverkas i Sverige af Svenska
kolsyrefabriksaktiebolaget å Liljeholmen och användes
utom i kemiska och fysikaliska laboratorier till
konservering af öl och alstrande af köld för tekniska
ändamål.
Koldioxid är icke brännbar, och brinnande
kroppar slockna i densamma. Syret afges endast med
svårighet, dock förbrinner till rödglödgningshetta
upphettad magnesiummetall i en kolsyreatmosfär
till magnesiumoxid och kol. Vid inandningen
medför koldioxid i ej alltför utspädt tillstånd
(20-30 proc.) döden, emedan det venösa blodets
kolsyreafgifvande försvåras; starkare förtunning
till l proc. koldioxidhalt eller därunder
fördrages utan olägenhet. Blir halten något
större, inställa sig vissa förgiftningssymtom,
äfven om luften innehåller tillräckliga syremängder
för andningen (se Kolsyreför-giftning). Gasen är
antiseptisk. Koldioxidens närvaro i luft eller i
andra gaser upptäckes lätt därpå, att gasen, inledd
i kalk- eller barytvatten, framkallar en fällning
eller grumling af olösliga karbonater. Genom att
bestämma den mängd kar-bonat, som kan erhållas ur
en viss mängd luft, kan man komma till kännedom om
luftens kolsyrehalt. Koldioxid är i torrt tillstånd
neutral mot lackmus, men öfvergår vid lösning i vatten
till en liten del i hydratet, som är en svag syra;
l vol. vatten löser vid 0° och atmosfäriskt tryck
l,s vol. koldioxid. Den i vatten eller alkohol
lösta gasen bort-får, om trycket minskas eller
temperaturen . höjes. or koldioxidens hydrat,
den egentliga kolsyran, måste man antaga formeln
HO.CO.OH. Vid försök att framställa ett sådant
hydrat genom sönderdelning af kolsyrans salter,
karbonaten, med starkare syror erhållas i stället
dess sönderdel-ningsprodukter vatten och koldioxid,
hvilken bortgår under fräsning. Under 12,3 atmosfärers
tryck är emellertid den egentliga syran beständig
vid 0°. En vatfcenlösning af koldioxid innehåller
äfven vid vanlig temperatur något af kolsyrehydratet
och färgar därför lackmus röd. Syran är emellertid
så svag, att karbonat, såvidt de äro lösliga, visa
alkalisk reaktion och sönderdelas redan af organiska
syror, t. ex. ättiksyra. Kolsyra är tvåbasisk och ger
dels normala, dels sura salter, bikarbonat. Karbonat
äro i allmänhet olösliga i vatten med undantag af
alkalisalterna och de sura järn-, mangan- och kalcium-
(strontium- och barium-)salterna. Natrium-bikarbonat
är tämligen svårlösligt. De anförda sura karbonatens
löslighet spelar en väsentlig roll för kalkens
och järnets omsättning i jordskorpan. Tack vare
sin kolsyrehalt förmår källvatten lösa kalksten
och järnkarbonat, i det dessa öfvergå till sura
salter. När det så uppkomna kalk- och järnhaltiga
källvattnet kommer i dagen och förlorar sin
kolsyra, falla de sura karbonaten ut och af skilja
olösligt kalciumkarbonat (kalktuff, kalksinter) och
järnoxid-hydrat. Utfällningen kan också förmedlas
af organismer (musslor, kalkalger m. fl.). På detta
sätt ha under tidernas lopp jordens oerhördt mäktiga
kalkaflagringar uppstått, hvilka nu bilda kalksten,
krita, märgel. Kristalliseradt bildar kalciumkar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
