apparat (se d. o.). Kolsyra utgör en ringa, men högst viktig beståndsdel i atmosfären, som tämligen oföränderligt innehåller 3 vol. på 10,000 vol. luft. Den förekommer vidare upplöst i vatten och utströmmar i vulkaniska trakter ur marken. I Italien benämnas sådana ställen, där detta sker, mofetter. Vid Brohl i Rhenprovinsen utströmma omkr. 300 kg. kolsyregas ur jorden om dygnet. På bottnen af Hundgrottan vid Neapel samlar sig dylik kolsyra af vulkaniskt ursprung och kväfver mindre djur, hvilka ej nå öfver kolsyreskiktet. Under tidigare perioder af jordens utveckling, då vulkanernas verksamhet var lifligare än nu, var äfven luftens kolsyrehalt högre och möjliggjorde enligt en af Sv. Arrhenius utvecklad uppfattning bättre klimatförhållanden än de nutida, emedan kolsyregas minskar luftens genomtränglighet för värmestrålar och således nedsätter utstrålningen af jordytans värme. Förbränningen af kol i industriens tjänst är en faktor, som ej mer kan försummas vid beräkningen af atmosfärens kolsyreomsättning. Högbom uppskattade 1894 det årliga tillskottet på denna väg till 1/1000 af atmosfärens totala kolsyrehalt. Årsproduktionen af stenkol belöpte sig 1902 till 800 mill. ton, som efter en genomsnittshalt af 75 proc. rent kol motsvaras af 1,500 mill. ton koldioxid. Den ständiga tillförseln af koldioxid till atmosfären genom förbränning, andning och vulkanernas verksamhet motverkas af en för hela den lefvande naturen ytterst viktig process, växternas kolsyreassimilation. Under solljusets inflytande sönderdela nämligen växternas gröna organ kolsyra och bilda af dess kol organiska föreningar. Samtidigt afge de syrgas till luften eller vattnet. Denna omsättning, som är den värmealstrande andningens motsats, är endotermisk, d. v. s. värmebindande, och sker under absorption af solstrålarnas energi (se Assimilation, sp. 238 ff.). En annan del af atmosfärens kolsyra går åt till bergarternas förvittring (se d. o.). En synnerligen viktig roll vid regleringen af luftens kolsyrehalt spelar vattnet. Världshafven anses magasinera dels i löst form, dels som lösliga sura karbonat 18 gånger så mycket kolsyra som atmosfären. Denna koldioxid utfälles delvis som kalciumkarbonat genom vattenorganismer, t. ex. snäckor, musslor, koraller, kritdjur, delvis återbördas den i gasform till atmosfären. Koldioxid eller kolsyregas är en färglös gas af svagt kittlande lukt och syrlig smak; den har eg. v. 1,529 i förhållande till luft och kan till följd af sin tyngd uppsamlas i torra kärl, om den inledes vid bottnen. Redan vid vanlig temperatur kan den genom ökadt tryck förtätas till en färglös lättrörlig vätska. Vid 0° erfordras 34 atm. tryck. Den kritiska punkten ligger vid 31,35°. Flytande koldioxid har en större utvidgningskoefficient än gaserna och är vid låga temperaturer tyngre, vid rumstemperatur lättare än vatten. Den kommer i handeln på stålcylindrar (s. k. "bomber", innehållande 10 eller 20 kg. kolsyra) och råkar, när den får utrinna, i häftig kokning. Temperaturen sjunker härvid till minus 79°, koldioxidens kokpunkt vid atmosfärens tryck. Denna temperatur är lägre än sraältpunkten, och koldioxiden fryser därför omedelbart till en lucker snöliknande, föga värmeledande »massa. Dylik kolsyresnö afdunstar hastigt i luften och binder därvid så mycket värme, att temperaturen går ned till kokpunkten -79 eller än lägre. Medelst blandningar af fast koldioxid och eter kan man uppnå (vid förminskning af det yttre trycket) köldgrader af ända till -110°. Flytande kolsyra tillverkas i Sverige af Svenska kolsyrefabriksaktiebolaget å Liljeholmen och användes utom i kemiska och fysikaliska laboratorier till konservering af öl och alstrande af köld för tekniska ändamål. Koldioxid är icke brännbar, och brinnande kroppar slockna i densamma. Syret afges endast med svårighet, dock förbrinner till rödglödgningshetta upphettad magnesiummetall i en kolsyreatmosfär till magnesiumoxid och kol. Vid inandningen medför koldioxid i ej alltför utspädt tillstånd (20-30 proc.) döden, emedan det venösa blodets kolsyreafgifvande försvåras; starkare förtunning till l proc. koldioxidhalt eller därunder fördrages utan olägenhet. Blir halten något större, inställa sig vissa förgiftningssymtom, äfven om luften innehåller tillräckliga syremängder för andningen (se Kolsyreför-giftning). Gasen är antiseptisk. Koldioxidens närvaro i luft eller i andra gaser upptäckes lätt därpå, att gasen, inledd i kalk- eller barytvatten, framkallar en fällning eller grumling af olösliga karbonater. Genom att bestämma den mängd kar-bonat, som kan erhållas ur en viss mängd luft, kan man komma till kännedom om luftens kolsyrehalt. Koldioxid är i torrt tillstånd neutral mot lackmus, men öfvergår vid lösning i vatten till en liten del i hydratet, som är en svag syra; l vol. vatten löser vid 0° och atmosfäriskt tryck l,s vol. koldioxid. Den i vatten eller alkohol lösta gasen bort-får, om trycket minskas eller temperaturen . höjes. or koldioxidens hydrat, den egentliga kolsyran, måste man antaga formeln HO.CO.OH. Vid försök att framställa ett sådant hydrat genom sönderdelning af kolsyrans salter, karbonaten, med starkare syror erhållas i stället dess sönderdel-ningsprodukter vatten och koldioxid, hvilken bortgår under fräsning. Under 12,3 atmosfärers tryck är emellertid den egentliga syran beständig vid 0°. En vatfcenlösning af koldioxid innehåller äfven vid vanlig temperatur något af kolsyrehydratet och färgar därför lackmus röd. Syran är emellertid så svag, att karbonat, såvidt de äro lösliga, visa alkalisk reaktion och sönderdelas redan af organiska syror, t. ex. ättiksyra. Kolsyra är tvåbasisk och ger dels normala, dels sura salter, bikarbonat. Karbonat äro i allmänhet olösliga i vatten med undantag af alkalisalterna och de sura järn-, mangan- och kalcium- (strontium- och barium-)salterna. Natrium-bikarbonat är tämligen svårlösligt. De anförda sura karbonatens löslighet spelar en väsentlig roll för kalkens och järnets omsättning i jordskorpan. Tack vare sin kolsyrehalt förmår källvatten lösa kalksten och järnkarbonat, i det dessa öfvergå till sura salter. När det så uppkomna kalk- och järnhaltiga källvattnet kommer i dagen och förlorar sin kolsyra, falla de sura karbonaten ut och af skilja olösligt kalciumkarbonat (kalktuff, kalksinter) och järnoxid-hydrat. Utfällningen kan också förmedlas af organismer (musslor, kalkalger m. fl.). På detta sätt ha under tidernas lopp jordens oerhördt mäktiga kalkaflagringar uppstått, hvilka nu bilda kalksten, krita, märgel. Kristalliseradt bildar kalciumkar-