Kolsyradt salt, kem. Se Karbonat. Kolsyradt vatten, vatten mättadt med kolsyra under vanligen några atmosfärers tryck. Se Kolsyra 2 och Mineralvatten. Kolsyreassimilation, bot. Se Assimilation. Kolsyrebad, baln. Se Kolsyra 2. Kolsyreförgiftning. Stiger kolsyrehalten i den inandade luften öfver en viss gräns, omöjliggöres kolsyreutsöndringen genom lungorna och kväfning i följd af kolsyreanhopning i blodet inträder (se Kväfning). Den ifrågavarande gränsen ligger emellertid ganska högt öfver den vanliga kolsyrehalten i atmosfären, som är O,os proc. Vid vanligt lufttryck kan kolsyrehalten i den inandade luften stegras till 5 proc., utan att ämnesomsättningen i kroppen rubbas, förutsatt att syrehalten är tillräcklig. Först vid en kolsyrehalt af 10 proc. blir inskränkningen i kolsyreutsöndringen afsevärd, och vid 30 proc. inträder döden (Paul Bert). Vid andning i slutet rum gör sig i regel syrebristen kännbar, långt innan kolsyrehalten nått de anförda höga värdena. Endast om luften från början varit synnerligen syrerik, har kväfningen sin orsak i kolsyreförgiftning. J. E. J-n. Kolsyregasspruta. Se Brandväsende. Kolsyrehaltiga drycker. Se Kolsyra 2. Kolsyreprofvet, kem. Se Arsenik, sp. 84. Kolsäcken, en stor mörk fläck, i den sydliga delen af Vintergatan, osynlig i Europa. Den utgöres af en omkr. 5° bred och 7° lång oval region af himmelen, som är ovanligt stjärnfattig (den innehåller endast en för blotta ögat nätt och jämt synlig stjärna, och äfven de teleskopiska stjärnorna äro där synnerligen glest fördelade), men som är omgifven af en af himmelens stjärnrikaste trakter, stjärnbilden Södra korset. Genom kontrastverkan mot den glänsande omgifningen framstår Kolsäcken som ett intensivt svart moln, aftecknande sig mot Vintergatan som bakgrund. B-d. Kolsäter, by i Gesäters socken på Dal, Älfsborgs län, Vedbo härad, är bekant genom det 1305 därstädes slutna fördraget mellan konung Birger och hans bröder, hertigarna Erik och Valdemar, i hvilket dessa underkastade sig konungens nåd, lofvade att erkänna junker Magnus som konung och med ed förpliktade sig att göra den bot konungen kunde af dem fordra; dock skulle de icke vara skyldiga att föra något krig emot konungen af Norge. K. H. K.* Koltegel, föråldrad benämning på kolbrikett. Se Brikettering. Koltetraklorid, kem. Se Kolklorid. Kolthoff, Gustaf Isak, zoolog, forskningsresande, f. 14 dec. 1845 i Sandhems socken, Skaraborgs län, blef 1878 konservator vid Uppsala universitets zoologiska museum. K. är skapare af den i sitt slag enastående institutionen Biologiska museet å Djurgården i Stockholm (se Zoologiska institutioner och samlingar) och är f. n. sysselsatt med att i Uppsala upprätta ett liknande museum efter en förändrad plan. K. har ledt eller deltagit i flera forskningsresor, såsom 1872 till Island och Färöarna, 1883 med Nordenskiölds expedition till Grönland, 1887 till norska Ishafskusten, 1898 (med Nathorsts expedition) till Spetsbergen; ledde själf 1900 en synnerligen framgångsrik zoologisk expedition till Spetsbergen och nordöstra Grönland. K. är erkänd auktoritet rörande nordiska fåglar och har lämnat en rad mycket värdefulla litterära bidrag till denna gren af zoologien, såsom (tills, med L. Jägerskiöld) Nordens fåglar (1895-99), Zur herbstwanderung der nordischen sumpfvögel (1897), Bidrag till kännedom om norra polartrakternas däggdjur och fåglar (1903), Om förändringar i svenska fågelfaunan under det sist förflutna halfseklet (1907). -- K., hvilken gjort sig mycket känd och omtyckt som populär författare, särskildt som skildrare af de högre djurens lefnadsvanor, har utgifvit samlingsverket "Vårt villebråd" i hvilket han själf författat de flesta artiklarna, samt Minnen från mina vandringar i naturen (1897), Ur djurens lif (1899-1901), Till Spetsbergen och nordöstra Grönland; natur- och djurlifsskildringar (1901). K. kallades till filos. hedersdoktor vid Linnéfesten i Uppsala 1907. L-e. Koltornsvällugnar, metall., äro ett slags vällugnar med gaseldning, som först uppfunnos och infördes (1846) af brukspatron Gustaf Ekman på Le-sjöfors. Ekman hade nämligen funnit, att vid järnets upphettning för valsning eller smidning, hvilken då för tiden vanligtvis utfördes i härd, en högst ringa del af kolens värmeeffekt nyttigt tillgodogjordes. Han antog därför, att kolbesparing borde vinnas, om man, äfven med uppoffrande af det värme, som åtgår för kolets försättande i gasform, använde den erhållna gasen som bränsle i stället för att använda kolen för direkt eldning som bränsle, en åsikt, som på det fullständigaste bekräftades genom den i praktiken vunna erfarenheten, oaktadt de mest ansedde vetenskapsmän på teoretiska grunder bestredo densamma. För att emellertid såvidt möjligt tillgodogöra äfven det vid koloxidens bildande alstrade värmet sammanbyggde Ekman sin gasgenerator, koltornet, med vällugnen, så att gasen inkom i den senare utan någon föregående afkylning. Kolen insläppas genom en skjutlucka i öfre delen af det omkr. 4 m. höga koltornet och uppvärmas sålunda småningom under passagen till de i koltornets lägre del anbragta två rader formor, framför hvilka bildandet af kolsyra och dennas reduktion till koloxid ega rum. Till skillnad från de i nyare tid införda generatorsugnarna får den bildade gasen ej passera upp genom hela kollagret, utan uttages på en nivå, som ligger obetydligt högre än formorna. Gasens förbränning åstadkommes genom en tunn, tvärt öfver ugnen gående blästerstråle, den s. k. antändningsblästern, som inkommer strax framom den till vällugnen ledande bryggan i vinkelrät riktning mot gasströmmen, hvarigenom en så fullständig blandning af gas och luft som möjligt erhålles. C. A. D. (I. O.) Koltrast, zool. Se Trastsläktet. Koltryck, detsamma som pigmenttryck (se d. o.). Koltrådslampa, elektrot. Se Glödlampa, sp. 1349. Koltsov [kaltså'ff], Aleksej Vasiljevitj, rysk skald, f. 1809 i Voronezj, d. 1842, var son till en rik köpman. Med fyra månaders skolgång ansågs sonen ha inhämtat de bokliga kunskaper han som faderns medhjälpare och blifvande köpman behof de. Gossen kastade sig emellertid öfver all för honom åtkomlig vitter litteratur. Dmitrievs arbeten väckte hos honom lusten att "göra visor", en bokhandlare gaf honom böcker, och tillsammans med en seminarist öfvade han sig i att skrifva. Kärleken