613 Koltso va-M asalska ja-Kolväte 614 till en ung flicka, som var i hans föräldrars tjänst och från hvilken han genom dem våldsamt skildes, löste först skaldens tunga. Den första samlingen af hans visor, 18 stycken, utgafs genom Stankevitj 1833. K. kom under resor till Petersburg och Moskva i beröring med samtidens förnämsta ryska författare, Bjelinskij, Pusjkin, Zjuchovskij, Vjazem-skij in. fl., och gjorde sålunda bekantskap med en för honom ny värld af konst, förfining och ideella sträfvanden. Motsatsen emellan denna värld, i hvilken lian lefde med sin själs hela åtrå, och de underordnade köpmannabestyr, med hvilka han tvangs att sysselsätta sig, utpräglade sig allt skarpare och nedtryckte honom alltmera, helst som hans omgif-ning var fullkomligt ur stånd att fatta hans inre lif, och hans starka natur dukade under. Arten af K:s poesi är egen för honom, ett mellanting mellan konstpoesi och folkvisa. Några af hans visor höra till det yppersta af rysk lyrik. Hela hans författarskap rymmes i ett tunt häfte, som utkommit i en mängd upplagor (bl. a. utg. af A. V. Vvjc-denskij 1892; kritisk uppl., utg. af Ljastjenko, i ryska vet. akad:s "Biblioteka russkich pisatelej", 1. 1909). En minnesvård öfver honom är rest i Voronezj. ~L\l. Koltsova-Masalskaja [kaltsåva-], Helena, rumänsk författarinna under pseudonymen Dora d'Istria, f. 22 jan. 1828 i Bukarest, d. 1888 i Florens, följde sin fader, furst Mikael Ghika (se d. o.), på resor i Europa, vistades därunder länge i Dresden, Wien, Venezia och Berlin och förvärfvade omfattande kännedom om flera gamla och nyare språk samt kosmopolitisk bildning och lifsåskådning. 1849 ingick hon ett föga lyckligt äktenskap med den ryske furst Aleksandr Koltsov-Masalskij. Skild från honom 1855, lefde hon sedan för det mesta i Italien (Florens). Hon var en betydelsefull förmedlarinna mellan Orienten och Väst-Europa och framkallade genom uppseendeväckande skrifter öfver Albaniens språk och litteratur liflig nationell och kulturell rörelse i detta land. Bland hennes hufvudsakligen på franska författade arbeten må nämnas La vie mo-nastique dans 1'église orientale (1855; 2:a uppl. 1858), La Suisse allemande (4 bd, 1856), Les femmes en Orient (2 bd, 1859), Excursions en Rou-mélie et en Morée (2 bd, 1863), Des femmes par une femme (1864; 2:a uppl. 1869), Gli albanesi in Rumenia (2:a uppl., 1873) och La poésie des Ottomans (2:a uppl., 1877). Koltunna. Se Kol m å 11. Kolugn. Se Ko l ni n g. Kolumba (C o l u m b a), Skottlands apostel. Se löna. Kolumbärium (lat., af colu'mba, dufva), eg. nisch för ett dufpar i ett dufslag, vanligen benämning på de för grafurnor afsedda halfrunda, i rader anordnade nischerna i romerska grafhvalf från kejsartiden. I modernt språkbruk användes ordet om själfva byggnaderna. Flera sådana ha bevarats till vår tid. De voro vanligen fyrkantiga, med hvälfdt tak, samt uppfördes nära landsvägen i en eller flera delvis underjordiska våningar. Kolumbarierna voro afsedda för sällskap eller föreningar; det kejserliga huset och andra rika personer anordnade ofta dylika för sina slafvar och frigifna (så Augustus' gemål Livia; se fig. å sp. 614). H. Sgn. Kolumbit G. Rose, 1. Nio b 11, svarta rombiska kristaller, isomorfa med tantalitens, af sammansättningen FeNb206. Den förekommer i kryolit på Grönland och i granit på flera ställen i Europa och Amerika. A- Livias kolumbarium vid Rom. Kolu;mbium, kem. Se N i o b i u m. Kolumborot, Kolumbosyra, Kolumbin, detsamma som kalumbarot, kalumbasyra, kalumbin. Se Kalumbarot. Koli/mn (lat. colufmna, pelare), ett af lodräta linjer inneslutet rum för siffror eller anteckningar i räkenskapsböcker, tabeller o. d.; boktr., en satt sida af en tidning eller bok. Om en sådan trycksida är delad i spalter, åtskiljas dessa genom ett lodrätt streck eller tomt mellanrum. Kolumnbokföring (jfr Kolumn). Se Bokförin g, sp. 952. Kolumntitel (se Kolumn;, öfverskrift på en trycksida. Lefvande kolumntitel kallas ett eller flera ord, död kolumn titel de siffror, som ange en sidas nummer. Kolörer (grek. kofluroi), astron., kallas två storcirklar å himmelssfären, af hvilka den ena, s o 1-ståndskoluren eller solstitiatkoluren, går genom de båda solståndspunkterna och den andra, dagjämningskoluren eller e k v i-noktialkoluren, genom dagjämningspunk-terna; båda gå genom ekliptikans pol. ^-J- (B-d.) Koluthos, skald. Se K o 11 u t h o s. Kolva. 1. Flod i ryska guv. Perm, biflod fr. h. till Visjera, som utfaller i Karna. 395 km., hvaraf 115 äro segelbara. - 2. Flod i guv. Archan-gel, biflod till Ussa, som utfaller i Petjora. 320 km. J. F. N. Kolvass, bot., namn på Scirpus lacustris. Kolved. Se K o l n i n g. Kolväte, kem., förening af kol och väte. Kol och väte ge med hvarandra en mängd till egenskaper och kemiska förhållanden högst olikartade föreningar, af hvilka flera förekomma färdigbildade hos växterna, andra uppstå genom vissa jäsningar utan lufttillträde (se Jäsning) och åter andra bildas genom sönderdelning af organiska ämnen, företrädesvis vid torr destillation. Endast ett kolväte, ace-tylen (se d. o.), har man lyckats framställa genom direkt förening mellan kol och väte; acetylen polymeriseras (se I s o m e r i) emellertid vid upphettning till ett annat synnerligen viktigt kolväte, b en s öl. Det enklaste kolvätet är s u m p g a s, Ord, som saknas under K, torde sökas under C.