631 Komitat 632 paste art, då den beror på genomgripande sedlig konflikt, löses den i den form af indirekt skönhet, som vi kalla det tragiska. Är disharmonien af lättare art, så att den ej rubbande ingriper i den mänskliga tillvarons villkor, så löses den just i form af det komiska; och mellan dessa båda ytterligheter står det humoristiska som den medlande formen, mäktig att gå till den dystraste tragik liksom till den mest uppsluppna komik. Det är därnäst af vikt att härvid framhålla, att det komiska är af psykisk art, eller tillhör människoandens värld, ehuru det komiska föremålet själf ännu är omedvetet om disharmonien och splittringen mellan syfte och krafter, pretention och förmåga. Detta utgör en af de viktigaste skiljepunkter mellan det komiska och det humoristiska, i hvilket senare det uppfattande jaget medvetet kastar äfven sig själf in i skämtets luttrande eld. Det komiska har således med naturen och dess företeelser föga eller intet att göra, minst inom den oorganiska naturen och växtvärlden, däremot redan mera inom djurvärlden, men dock alltid på sådant sätt, att vi i naturföreteelsen inskjuta mänskliga egenskaper och mänskligt medvetande. Detta går lättast för sig med de högre djuren på grund af många egenskaper hos dem, som visa sig analoga med människosjälens. Det är på denna uppfattning fabelns och djursagans komik ytterst hvilar. Sin egentliga sfär eger det komiska inom den medvetna mänskliga andens värld, där den nödvändiga motsägelsen först kan inträffa och inom hvars område förvändheten såväl i teoretiskt som praktiskt hänseende faller. All narraktighet och förvillelse tillhöra dess rymd, blott de ej betraktas ur moralisk synpunkt. Så kan äfven det onda, hvilket såsom intelligens eller viljekraft blir sublimt, få en plats inom komikens värld, då dess planer på ett löjligt sätt misslyckas, hvarigenom det förlorar sin förfärande karaktär (Falstaff, Mefistofeles). Det fula upp-häfves i det komiska och förlorar sin udd. Därför tillräknas ej heller någon skuld inför komikens tribunal; ty den komiska figuren fäller sin egen dom genom att sjunka ned till sin ursprungliga intighet, och hans straff består däri, att han utskrattas af hela världen. Men för att den komiske konstnären må hålla sig fri från faran att betrakta mänsklig förvillelse ur moralisk synpunkt, måste han ställa sig på sina egna föremåls nivå och antaga deras eudemo-nistiska världsuppfattning, d. v. s. en sådan, då allt bedömes från den förståndiga sidan och egoismen utgör motiv för alla människans handlingar. Då försvinner skillnaden mellan dygd och last, och i stället inträder skillnaden mellan klokhet och dårskap. - Skalden eller konstnären måste sålunda ega en komisk världsåskådning, enligt hvilken han ser allting förvändt eller, rättare, ser, huru förvändt allting är. Men i motsats mot humoristen betraktar han under denna synpunkt blott den enskilda dårskapen och, så att säga, dess yttre objektiva sida, utan att fatta sig själf som en integrerande del i det hela och underkastad samma öde som allt ändligt: att vara inskränkt och ofullkomligt. Den af honom skildrade dårskapen kan tillhöra en hel klass af människor, ett helt folk eller en hel tid; men så länge den ej från hans egen ståndpunkt ses som alltomfattande, blir den, äfven med största utsträckning, dock alltid partikulär, hvilket också utgör en huf-vudegenskap hos det komiska i motsats mot humorns universalitet. Därför är ock det löje, hvaraf det komiska åtföljes, förenadt med en viss själfvisk känsla af välbehag, som inträder, så snart disharmonien är löst och anden finner sig fri och oinskränkt i känslan af subjektiv fullkomlighet, i motsats mot humorn, som smärtfullt ler under tårar "icke öfver en enskild dårskap, utan öfver en dåraktig värld" (Jean Paul). Slutligen bör det äfven bemärkas, att det rent komiska gärna sammanhänger med en realistisk världsuppfattning. Och då antikens lifsåskådning öfvervägande hvilade på realistisk grund, hvarigenom hos de gamle det gudomliga ej framstod i sin absoluta idealitet, så är det äfven klart, att det rent komiska framför allt tillhör antiken, under det att humorn är en yttring af den kristna åskådningens idealistiska lyftning (se Humor). Löjet framträder därför hos de gamle, där det ej är satiriskt (såsom hos romarna), med en yr och lekande lustighet, i hvilken ej ingår någon smärta öfver disharmonien mellan mänsklig sträfvan och mänsklig vanmakt. Sådan är Aristofanes' öfverdådiga komik, i hvilken han låter sin samtid uppträda i fantastisk förklädnad och utskratta sig själf. Bland moderna författare är komiken förnämligast representerad af sådana, hvilka tillhöra realistiskt anlagda folk och tider, såsom i allmänhet de romanska, från antikens grund härstammande, sydeuropeiska folken och den antikiserande, modernt klassiska smakens tidehvarf. Dess förnämsta representanter äro därför män som Mo-liére, Beaumarchais, Holberg, Goldoni, hvilka visa tillbaka på romaren Plautus och som alla gett det komiska dess mest energiska form, den dramatiska. Annars kan det komiska framträda i alla diktarter, äfven i epos (Boileau, Pope, Cervantes, "Markalls sömnlösa nätter") och i lyrik (Béranger, Bellman, Fröding) samt i musik ("Opera comique" och sonatens "scherzo"-sats) och bildande konst, förnämligast inom måleriet (det holländska måleriet, genre-skulpturen), men alldeles icke inom arkitekturen, således i alla de former af skön konst, som kunna ge uttryck åt det psykiska eller själslifvet i kroppslig form. Jfr C. E. Nyblom, "Om det komiska och dess förhållande tiU humorn" (1857), Kräpelin, "Zur psychologie des komischen" (i Wundts "Philoso-phische studien", II, 1885), Lipps, "Komik und humor" (1898), och Elster, "Prinzipien der litera-turwissenschaft" (I, 1897). C. B. N.» Komitat (af lat. comes, grefve), ung. megye, ty. gespanschaft, grefskap, förvaltningsområde i länder, som tillhöra ungerska kronan. Komitatsförfattningen i Ungern är mycket gammal och var urspr. afsedd för militäriskt ändamål. I spetsen för hvarje komitat stod en af konungen utnämnd, ej aflönad comes (grefve) l. föispán (ty. obergespan), som i krig anförde de af komitatet uppställda trupperna. Hvart tredje år sammanträdde komitatsförsamlingen, d. v. s. alla komitatets adelsmän, för att välja ett ständigt utskott, domare, ämbetsmän och representanter på riksdagen samt fördela skatte- och rekrytutskrifningen m. m. Då komitatet hade rätt att protestera mot de af regeringen utfärdade förordningarna och t. o. m. att lämna dem utan afseende, var komitatet nästan en själfständig stat. För att bryta denna själfständighet började hofkansleren G. Apponyi 1844 insätta aflönade ämbetsmän i st. f. "föispaner", och efter 1849 blef hela komitatsförfattningen afskaffad. Sedan den 1860 återinförts, ombildades den 1870 och