derkastade samma granskning som de, hvilka föras öfver statsrådsärenden. De kunna af konstitutionsutskottet fordras endast i det, som rör allmänt kända och af utskottet uppgifna händelser. Kommandomålen pläga karakteriseras som allenast enkla militäriska order, t. ex. om truppers rörelser, öfningar, tjänstgöring och krigstukt, eller reglementen, instruktioner och öfriga föreskrifter för befälet i dylika ämnen. De få dock icke leda till någon rubbning af gällande lag eller allmän ekonomisk författning eller dispositionen af allmänna medel, ej heller ega tilllämpning på medborgare utom krigsstaten. Emellertid måste härvid ihågkommas, att R. F:s s. k. kommandomål utgöra allenast ett slag af kommandoärenden, men icke det enda. Skillnaden mellan kommandomålen i statsrättslig mening och öfriga kommandoärenden ligger däri, att de förra äro regeringsärenden, de senare icke. Någon fast gräns mellan de kommandosaker, som skola behandlas som regeringsärenden, och de öfriga finnes däremot icke, utan gränsen kan efter omständigheterna förändras. Märkas bör ock, att ej ens alla kommandosaker, som af konungen själf handläggas, därför med nödvändighet bli kommandomål i statsrättslig mening; särskildt gäller detta om sådana militära order, som af befälhafvare måste ges under personlig truppföring vid exercis och manöver. Riktigast är därför att beteckna kommandomålen i teknisk mening som militära förvaltningsärenden, som höra under högste befälhafvarens ämbetsutöfning och för sitt afgörande förutsätta utöfning af såväl befälsrätt som regeringsmyndighet. Ända till Gustaf III:s tid behandlades sådana ärenden, som motsvara de nu s. k. kommandomålen, lika med ärenden, som rörde det civila krigsväsendet, d. v. s. kollegialt af vederbörande kollegier och af konungen i samma ordning som regeringsärenden i allmänhet. Med frihetstidens regeringssätt miste konungen sin särskilda befälsrätt; befälsrätten utöfvades nämligen då af konungen i och med riksens råd. I 1772 års R. F. § 19 återställdes befälet öfver krigsmakten åt konungen ensam, och kommandomålen blefvo sålunda ett särskildt slag af regeringsärenden, som ej påkallade någon rådplägning med rikets råd. Kommandomålen synas likväl ha blifvit expedierade på förut vanligt sätt med konungens underskrift af statssekreteraren för krigsärenden; generalorder utfärdade af generaladjutanten finnas väl, men de röra endast föga viktiga ämnen. Med hänsyn till sambandet mellan Krigskollegium och gcneraladjutantsämbetet, hvartill hörde handhafvandet af exercis och disciplin i armén, insattes 1776 konungens förste generaladjutant i nämnda kollegium, och 1792 blef en generaladjutantsexpedition tillsatt för hvartdera vapnet, med uppgift att uteslutande handlägga befälsärenden. Dessa 1809 förefintliga förhållanden gåfvo anledning till nu gällande bestämmelser angående kommandomål. Dock rådde under början af vårt nuvarande statsskick den olikhet med hvad nu består, att generaladjutantsämbetena bibehöllos, och deras innehafvare, utan att behöfva vara statsråd, voro rådgifvare i kommandomål samt ombesörjde dessas beredning och expedition, medan andra försvarsväsendet rörande ärenden ombesörjdes af statssekreteraren för krigsärenden. Ändring skedde däruti vid riksdagen 1840-41 i samband med departementalstyrelsens införande, då cheferna för Landt- och Sjöförsvarsdepartementen tillika blefvo föredragande i kommandomål, hvar och en för sitt departement. För utfärdandet af konungens befallningar i dessa mål inrättades i stället för de forna generaladjutantsexpeditionerna en särskild kommandoexpedition (se d. o.) för hvartdera af de båda försvarsdepartementen. Sedermera har efter hand resp. departementschefer tillagts en viss större själfständighet, i det att konungen plägat uppdraga åt dem att närmast under sig utöfva högsta befälet öfver armén, resp. marinen. Litt.: Reuterskiöld, "Om kommandomålen och högsta befälet öfver krigsmagten" (i "Statsvet. tidskr.", 1900). H. L. R. (Rld.) Kommandoord. Se Kommando. Kommandostaf (se Kommando), krigsv., en rikt sirad, omkr. 30 cm. lång staf, som förr ofta fördes af en armés högste befälhafvare till tecken af hans värdighet. Kommandostaf af enklare utseende bäres i Sverige endast af cheferna för Landtförsvars- och Sjöförsvarsdepartementen samt af en och annan öfverkommendant och kommendant. C. O. N. Kommandotorn, skpsb. Se Manövertorn. Kommatera, gramm. Se Komma 1. Kommemorativt centrum (af lat. commemorare, återkalla i minnet) 1. Minnescentrum. Se Hjärnan, sp. 838. Kommendant (fr. commandant; se Kommendera), krigsv., en vanlig benämning på högste befälhafvaren i en fästning (kallas i stora fästningar äfven "guvernör", e. d., då kommendanten kan ha en mera underordnad uppgift), stundom äfven i en obefäst garnisonsort (i Sverige nyttjas jämväl benämningen öfverkommendant), samt på den officer, åt hvilken ordningens handhafvande i ett högkvarter (se d. o.) är anförtrodt. I fredstid har kommendanten högsta ledningen af garnisonstjänsten och ordningen på stället; i krigstid och i en fästning har han oinskränkt befäl (inom fästningen) och är ensam ansvarig för fästningens försvar. Till kommendant i en svensk fästning kan utländsk man ej nämnas. Se vidare art. Kommendantsstaten. - I franska armén nyttjas ordet commandant som (visserligen icke föreskrifven) benämning på officer, som innehar den grad, hvilken i andra arméer motsvaras af majors grad. C. O. N. Kommendantsstaten betecknar i främsta rummet kommendanterna i rikets fästningar och garnisonsorter jämte de vid kommendantskapen anställda personer. - Förr funnos i Sverige kommendantsstater inom de många fästningarna och i alla garnisonsorter af någon betydenhet. Småningom minskades dessa staters antal, och 1881 indrogos så många, att numera kommendantsstat finnes endast i Stockholm, Karlskrona (med dess sjöbefästningar), Karlsborg och Vaxholm (med Oskar-Fredriksborg) jämte det nytillkomna Boden. Kommendantskapen utgöras af en kommendant med en eller flera adjutanter, af hvilka den äldste ofta benämnes place-major. I Stockholm finnes jämväl en öfverkommendant, och motsvarande befattning i Karlskrona innehas af stationsbefälhafvaren. I fästningarna räknas artilleri- och fortifikationsbefälhafvarna samt intendenturen vanligen till kommendantsstaten. - I inskränktare mening betecknar kommendantsstaten ett anslag i riksstatens fjärde hufvudtitel, från hvilket utgå