ryggmärgskommotion (se Ryggmärgssjukdomar). Kommotionspsykos, med., detsamma som traumatisk neuros. Kommun (fr. commune, af lat. commune, "samskyldighet", gemensamhet; ty. gemeinde), ett samhälle inom en stat, hvilket upptager sitt särskilda landområde och som ett statens organ verkar för dess ändamål, på samma gång som det ombesörjer sina egna samhällsangelägenheter. Somliga kommuner (i Sverige t. ex. länen) kunna omfatta flera smärre kommuner; endast för dessa senare grundkommuner l. primärkommuner brukas benämningen kommun i egentlig och inskränkt mening. Både för vården om sina egna samhällsangelägenheter och som organ för statsverksamheten måste kommunerna vara i besittning af en viss grad af själfstyrelse. Att i det ena såväl som i det andra afseendet utstaka de med hänsyn till föreliggande förhållanden rätta gränserna för denna kommunernas befogenhet utgör kommunallagstiftningens uppgift (se Kommunallagar). -- Äfven kyrkan, såsom samfund, innefattar kommuner, kyrkokommuner, hvilka utgöras af kyrkoförsamlingarna, betraktade som kyrkligt-ekonomiska själfstyrelseenheter. Likasom kyrka och stat äro särskilda organismer, äro ock kyrkokommunerna i och för sig åtskilda från de världsliga l. borgerliga kommunerna, men inom åtskilliga länder ha båda slagen, såsom fästa vid gemensamma områden, i verkligheten mer eller mindre sammansmält med hvarandra. Olägenheter, som uppkommit däraf, ha föranledt senare tiders sträfvan att frigöra dem från hvarandra. Många tätare bebyggda platser, såsom stationssamhällen, större fiskelägen o. d., tillhöra i allmänhet den kommun, inom hvilken samhället är beläget, men för beslut om och verkställighet af vissa ärenden utgöra de ett särskildt slags kommuner: municipalsamhällen (se d. o.). Rörande kommunallifvets historiska utveckling i Skandinavien och utlandet se Kommunernas historia. Redogörelse för det nuv. kommunalväsendet i andra länder meddelas i art. rörande de olika länderna samt delvis äfven i andra artiklar, t. ex. Borgare, Fattigvård, Kommunalbeskattning. I denna art. behandlas endast kommunalväsendet i Sverige, sådant som det framträder i de egentliga kommunerna l. primärkommunerna (om de större kommunerna se Härad, Län och Landsting). I art. <spKommunallagar uppräknas de författningar, som -- med åtskilliga efter hand tillkomna smärre förändringar, de viktigaste rörande kommunalbeskattningen (se d. o.) -- reglera primärkommunerna och för hvilkas tillkomst redogöres under Kommunernas historia. Bland gällande, för kommunalväsendet viktiga författningar må f. ö. nämnas: förnyade stadgan ang. folkundervisningen i riket af 10 dec. 1897, innefattande hufvudsakligen en kodifikation af de i art. Folkskola omnämnda äldre bestämmelser, förordn. ang. fattigvården, hälsovårdsstadgan, ordningsstadgan för rikets städer, brandstadgan för rikets städer, byggnadsstadgan för rikets städer, förordningarna ang. villkoren för försäljning af brännvin, af vin och öl samt af alkoholfria drycker och svagdricka, lagen om vård af enskildas skogar, mantalsskrifningsförordningen, 1895 års lagar ang. skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behof, förordningarna om inkomst- och förmögenhetsskatt, om bevillning och om taxeringsmyndigheter, lagarna om fjärdingsmansbestyrets utgörande, om barnmorskas anställande och om fosterbarns vård, kungörelsen om grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande, lag och stadgar om prästval och om prästerskapets aflöning, ang. allmänt ordnande af klockarnas löneinkomster och sättet för organistlöns utgående, åtskilliga specialförfattningar rörande kommunalbeskattningen, äfvensom 1884 års lag ang. tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom i hvad den afser kommuns betydelse för förmynderskapsväsendet. 1. Hvarje socken på landet, hvarje köping för sig eller gemensamt med den socken, inom hvilken den är belägen, samt hvarje stad med därunder lydande område utgör för sig en kommun med rätt att vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, såvidt deras handhafvande icke författningsenligt tillkommer offentlig ämbetsmyndighet samt med undantag för kyrkliga och folkskoleärenden, hvilkas ombesörjande såväl i stad som på landet tillkommer kyrkoförsamlingen (se nedan). Två eller flera socknar kunna ha gemensam kommunalförvaltning; en lands- och en stadskommun blott undantagsvis. Medlem af en kommun är enhvar, som där är mantalsskrifven, äfvensom enhvar, som, utan att vara detta, därstädes eger eller brukar fast egendom eller är uppförd till allmän bevillning för inkomst af kapital eller arbete. Hvad kommunen samfälldt tillhör, i fastighet, rörligt kapital eller inkomstgifvande rättighet, äfvensom medel, hvilka staten beviljat kommunen, anses, där ej annorlunda är stadgadt, som tillgång, till betäckande af kommunens gemensamma utgifter. Till bestridande af utgifter därutöfver för kommunens gemensamma gagn eller särskilda behof äro kommunens medlemmar underkastade beskattning. -- Den i kommunalförfattningen för landet hyllade, låt vara graderade likställigheten mellan kommunens alla medlemmar i kommunala rättigheter och skyldigheter genomfördes äfven i 1862 års kommunal författning för stad så till vida, att enligt denna delaktighet i såväl de kommunala rättigheter, hvilka förut uteslutande tillkommit borgare (se d. o.), som de särskilda kommunala skyldigheter, hvilka ålegat uteslutande dessa, skulle tillkomma alla medlemmar af stadskommunen, därest de icke af grundlagarna särskildt förbehållits borgerskapet (såsom fallet då var med rätten att föreslå borgmästare), och med de inskränkningar, att egendom, som särskildt tillhörde det burskapsegande borgerskapet eller någon annan viss klass af stadens medlemmar, skulle, till dess annorlunda förordnades, förvaltas och användas i enlighet med gällande föreskrifter, samt att förefintliga bestämmelser om vissa skyldigheters utgörande endast af vissa klasser af städernas invånare, borgare eller fastighetsegare, fortfarande förblefve i kraft, till dess annorlunda förordnades (jfr Burskap). I skrifvelse till K. M:t af 13 juni 1863 anmälde emellertid rikets ständer, att sistberörda inskränkningar stodo i strid med den af ständerna redan 1860 uttalade grundsats om alla stadsinvånares likställighet i kommunala rättigheter och skyldigheter, såvidt grundlagen icke därför lade hinder i vägen,