657 Kommunalbeskattning 658 väg- och brobyggnadsskyldighet, skallgångsplikt, skyldighet att hålla varggård och vargnät m. m. Gränsen mellan de kommunala besvären och de allmänna, eller statsbesvären, var ofta sväfvande, t. ex. skjutsningsbesväret. Särskilda behof föranledde inom städerna särskilda besvär: skyldighet till brandvakt etc. Två drag karakterisera den forna kommunalbeskattningen. Det första är, att de kommunala bördorna voro lagligen bestämda till både arten, grunden och, i allmänhet, t. o. m. beloppet. Någon beskattningsrätt, utöfver hvad lagen sålunda utstakat, öfver kommunalmedlemmarna, såframt de ej enhälligt och frivilligt åtogo sig en börda, tillkom icke kommunen. Blott inom nämnda gränser kunde alltså någon kommunal själfbeskattning utöfvas. Det andra är, att specialitetsgrundsatsen utan undantag gällde, d. v. s. att för hvarje sålunda lagbestämdt ändamål utgick en viss skatt eller ett visst besvär, i regel efter sin särskilda grund, men icke gemensamt för alla eller flera ändamål. Beträffande grunden märkes, att personlig utdebitering synes ha skett lika per man, att besvären voro dels personliga (t. ex. efter bondetalet utgående dagsverken), dels reala (t. ex. körslor efter jordatalet), och att i tionden förekom större tillämpning af förmögenhetsskatt (se d. o.). I städerna blef till följd af deras mång-faldigare samhällsbehof beskattningen tidigt mera utvecklad: den allmänna stadsutskylden, skottet (se d. ö.), synes ha utgått efter förmögenhet (visst för marken). På landsbygden bibehöll kommunalbcskatt-ningen sin nyss angifna karaktär ända in på 1800-talet. Reformationen ingrep djupt i socken beskattningen, framför allt därigenom, att större delen af tionden indrogs till kronan. Viktiga författningar gåfvos om tionde, prästlön o. s. v. De kommunala besvären reglerades längre fram i byggningabalken af 1734 års lag. Nya afgifter och besvär hade emellertid tillkommit och tillkommo framgent, såsom för fattigvård, skolväsen, sjukvård, tingshus och häradsfängelse, rådstufvor i städerna, fjärdingsmans-bestyr, gaturenhållning i städerna o. s. v. För alla dessa bestämdes särskilda grunder. Först i 1843 års förordning medgafs åt sockenstämma rätt att pålägga afgifter för vissa, icke särskildt lagstadgade ändamål, dock ännu med begränsning till vissa uppräknade fall. Därvid föreskrefs att, såvida ej annan grund särskildt vore stadgad eller öfvcrcnskommelse om sådan träffades, alla af stämman beslutade afgifter skulle utgå efter den för rösträtt bestämda grund (se Kommunernas historia, sp. 675-676). Först därefter kan för landsbygden talas om "allmänna kommunalutskylder", ehuruväl detta begrepp i full mening, liksom namnet, är användbart först efter 1862 års författningar, i hvilka de ändamål, för hvilka kommunerna ega beskatta sina medlemmar, ej längre äro specifikt, utan blott inom vissa gränser angifna. I 1862 års kommunalförordning för landet infördes som norm för rösträtt och skattskyldighet s. k. fyrk-talssättning, enligt hvilken ett mantal skulle motsvara 100 fyrkar eller skatteenheter och hvarje hemmansdel åsättas sådana i förhållande till dess bråkdel af helt mantal, under det för jordbruksfastighet utan mantal, annan fastighet, frälseränta och öfriga beskattningsföremål fyrktalet bestämdes i förhållande till bevillningen. Detta system befanns så otillfredsställande, att det redan 1863 omändrades så, att alla beskattningsföremål åsattes fyrkar i förhållande till bevillningen (se närmare Fyrk). Enligt det ändrade systemet åsattes jordbruket för dess bevillning dubbelt så många fyrkar som andra beskattningsföremål. För hvarje 5 öre jordbruksbevillning åsattes l fyrk, men för öfriga beskattningsföremål l fyrk för hvarje 10 öre bevillning. Men å andra sidan gaf jordbruksfastigheten i bevillning blott 3 öre för hvarje 100 kronors taxeringsvärde, under det annan fastighet för samma värde gaf 5 öre samt inkomst l proc., motsvarande (vid kapitalisering efter 5 proc.) 5 öre för hvarje 100 kronors kapital (se Allmän bevillning). Efter grundskatteaf-skrifningens beslutande fördubblades fr. o. m. 1893 jordbruksbevillningen, och därefter bestämdes fyrk-talen så, att l fyrk motsvarade 10 öre af allt slags allmän bevillning. Fr. o. m. 1910 är kommunalbeskattningen skild från bevillningen och utgöres efter inkomsthundrade, hvarvid inkomsten af jordbruksfastighet beräknas till 6 kr. och af annan faslighet till 5 kr. för hvarje fullt 100-tal .kr. af taxeringsvärdet enligt senast fastställda taxeringslängd samt i fråga om inkomst af kapilal och arbete det beskattningsbara belopp, för hvilket bevillning erlägges till staten. - För afverkadt virke kan från år 1909 upptagas en särskild kommunalskatt, kallad skogsaccis (se d. o.). - "Bevillningskronan" blef redan 1862 antagen för siar/sutskylderna - äldre olikformigheter beträffande utgörandet af vissa bördor i städerna ha till större delen undanröjts genom de s. k. likställighetsresolutionerna - och för landstingsskatten samt enligt 1878 års skjutsstadga äfven för "bidragen till skjutsentreprenaderna". Fr. o. m. 1910 utgöras stadsutskylder och landstingsskatt liksom kommunalutskylder på landet efter inkomsthundrade. Af kyrkostämma beslutade afgifter utgå efter enahanda grunder som kommunalutskylderna. - Under de sista årtiondena ha de allra flesta af de många tillförene efter särskilda, numera föråldrade grunder utgående kommunalafgifterna öfverflyttats på den för "allmänna kommunalutskvlder" gällande grund, såsom åtskilliga personliga afgifter och byggnadsbesvär. - Se vidare Kommun, sp. 654-655, och för detaljer i öfrigt Allmän rådstuga, B u d-kafle, Fattigvård, Fjärdingsman, Folkskola, Gästgifvargård, Gästgif-varskjuts, Häradshöfdingeränta, Kronobrefbäring, Kyrkobyggnads-skyldighet, Laga hus, Landstingsskatt, Mantal, Matlag, Personella skatter, Prostafgift, Prästgårdsbyggnad, Prästlön, Sjukvård, Skallgång, Skjutsväsen, Skolhus, Tingsbyggnad, Tionde, Tiondebod, Varg-gård och Väghållningsskyldighet. Utlandets äldre kommunalbeskattning företer, med den mångfaldigaste växling i fråga om de särskilda bördorna och grunderna för deras utgörande, icke blott många likheter i detaljer, i synnerhet beträffande de kyrkokommunala bördorna, utan framför allt full motsvarighet i fråga om hufvuddragen: besvär och afgifter i regel blott för lagbestämda ändamål samt för hvart och ett af dessa särskild utskyld efter särskild grund. I allmänhet har ock, liksom i Sverige, under senare tiden specialitetsgrundsatsen öfvergifvits och allt större förenkling af kommunalbeskattningen genomförts. Det synnerligen mång- Ord, som saknas under K, torde sökas under C.