religiösa kommuner, sedermera öfvergående till kristna kyrkosocknar. Landsbygdens kommunalförhållanden uppmärksammades jämförelsevis litet, städernas dess mera. För de italienska städerna utfärdades af Cæsar den bekanta lex iulia municipalis, hvarefter vid Cisalpinska Galliens införlifvande med Italien dess stadsförfattning ordnades genom lex rubria de Gallia cisalpina. Utom Italien hade provinserna sina särskilda författningar. De förblefvo mindre själfständiga; dock erhöllo vissa städer privilegierad ställning. Under kejsartiden fortlefde den sålunda genomförda municipalförfattningen i sina hufvuddrag; men med centralisationen försvagades alltmera kommunernas oberoende, och det allmänna förfallet inom romarväldet drabbade icke minst dem. -- Det är mycket omtvistadt, om och i hvad mån den romerska municipalförfattningen legat till grund för stadsförfattningen inom de riken, som reste sig på romarväldets ruiner. Mångenstädes, särskildt uti Italien och Frankrike, mindre i Tyskland, torde romerskt inflytande gjort sig gällande; i öfrigt framgingo i de bägge sistnämnda länderna städernas fria författningar ur stadsinvånarnas frihetskamp mot feodalherrars och biskopars förtryck (se Borgare). -- Frankrikes stadskommuner spelade under medeltiden en ärofull politisk roll i förbund med konungamakten mot feodalaristokratien. Senare blefvo de föremål för konungarnas misstro, och genom den öfverhandtagande centralisationen undergräfdes småningom den lokala själfstyrelsen. Landsbygdens områden, socknarna, paroisses, eller communautés d´habitant ("folkgemensamheter"), såsom de betecknande kallades, hade aldrig någon nämnvärd själfstyrelse. Några försök att väcka kommunerna ur dvalan gjordes, dock utan framgång, kort före 1789 års revolution. Denna bortsopade då ännu kvarlefvande kommunalinstitutioner och genomförde en ny, för hela riket, stad och land, likformig kommunalorganisation, som sedermera till hufvuddragen egt bestånd och städse utmärkts af en särdeles stark centralisation. (Se Frankrike, sp. 1133--34.) Äfven republiken af 1870 har i detta afseende visat ängslig försiktighet, påverkad, som den varit, af den riktning till decentralisatorisk ytterlighet, som, framträdande i försöket att upplösa hela landet i själfständiga kommuner, med Paris som förhärskande, kännetecknade den s. k. Pariskommunen (se d. o.). Icke obetydlig lättnad har dock numera genomförts, särskildt genom 1884 års lag om municipalorganisationen. -- Äfven i Tyskland vunno städerna under medeltiden stor betydelse: de växte till i storlek och antal samt blefvo verkliga fristäder eller småstater, som, förenade till förbund, djupt ingrepo i de politiska förhållandena (se Hansa, Hansestäder) och, vid frånvaron af en centraliserande statslagstiftning, länge behöllo sin själfständighet. Efter reformationen förföllo dock städerna i hög grad, och med undantag för de s.k. fria riksstäderna underlades de mer eller mindre fullständigt furstarna samt införlifvades med dessas besittningar. På landsbygden lämpade sig nog den ursprungliga samhällsförfattningen för utvecklandet af lokal själfstyrelse; men då genom godsens oupphörliga tillväxt och godsherrarnas utpressningar det tyska bondeståndet nedsjönk i lifegenskap, blef endast ringa utrymme därför öfrigt, och egentligt kommunallif spåras endast på vissa orter, helst kyrkosocknen i Tyskland i allmänhet fick föga kommunal betydelse. Bondekrigen medförde ej den åsyftade förbättringen i allmogens sociala ställning, och senare bragte trettioåriga kriget namnlöst elände öfver den lägre landtbefolkningen. Dess höjande var möjligt endast genom en nybildad starkare statsmakts mellankomst, och först efter bondeståndets långsamma frigörelse (jfr Bonde) var utvecklingen af kommunalt lif tänkbar. Efter 1807 har själfstyrelse, om än svag och olikformig, åstadkommits på den tyska landsbygden, men de tendenser till starkare utveckling däraf, som tidtals, särskildt efter 1848, framträdt, ha burit ringa frukt. Samtidigt ha städerna, först i Preussen och sedermera jämväl i det öfriga Tyskland, ånyo frigjorts från furstarnas välde och fått sin själfstyrelse återupplifvad. -- En helt annan bild företer England. Alltifrån äldsta tider framstå där grefskapen (shires) och hundarena (hundreds) som viktiga själfstyrelsehärdar (se England, sp. 606--607), och sådana blefvo efter hand äfven de egentliga städerna (jfr Borough). Som primärkommuner å landet framträdde till en början hundarets smådelar, decanie ("tioskap"). Decanieindelningen förföll dock med storgodsens utveckling, men ersattes i viss mån, likasom ock den äfvenledes tillintetgjorda ättförfattningen, i hvad angick den icke vid storgodsen bundna delen af befolkningen, medelst dennas för inbördes bistånd och inre ordning genomförda gruppering i ett nytt slags "tioskap", tithings, theodings, decennæ, hvilka så att säga ställdes vid sidan af storgodsen, så att en hvar måste antingen underkasta sig en godsherre eller ingå i ett "tioskap". Länge voro "tioskapen" de egentliga småkomumnerna. Kyrkosocknen (parish), utan nödvändigt samband med den borgerliga kretsen, började först mot medeltidens slut göra sig gällande som kommun. Småningom förföllo dock "tioskapen"; och i det dessas forna roll därvid hufvudsakligen öfvergick på socknarna, började dessa med sin kyrkokommunala betydelse förena jämväl borgerlig. Denna senare karaktär blef öfvervägande, då den efter reformationen alltmera maktpåliggande fattigvården och snart äfven väghållningen gjordes till föremål för socknarnas omsorg. Sockensjälfstyrelsen växte sedan alltmera. Dock vann den icke en så kraftig och harmonisk utveckling, som begynnelsen syntes förebåda. Redan under 1700-talet visade sig en väsentlig återgång, i det de kommunala angelägenheterna mer och mer öfvergingo från den allmänna sockenstämman (open vestry) till särskilda utskott (select vestries), hvari de förmögnare klassernas inflytande blef öfvervägande. För fattigvårdens lättare handhafvande började ock anordnandet af inbördes föreningar mellan flera socknar (unions of parishes, poor law unions), å hvilka sedermera allt flera af socknarnas öfriga borgerliga befogenheter öfvergått, hvarigenom socknarna äro på väg att åter blifva endast kyrkokommuner. Då i öfrigt ej blott de nya förvaltningskretsar, som efterträdt hundarena, utan äfven militär- och väghållningsdistrikten fått samband med sockenföreningarna, äro dessa nu de egentliga borgerliga landskommunerna. Den vidlyftiga kommunallagstiftningen har kodifierats genom "Municipal corporation act" af 1882. -- Englands nyare kommunalinstitutioner förete analogi med det forna Islands än i dag fortvarande, i det jämväl där den egentliga kommunen, hreppen, företrädesvis varit fattigvårdskommun, under det den till omfånget