mindre kyrkosocknen haft endast kyrklig, numera dock verkligen kyrkokommunal betydelse. -- Märkliga egendomligheter företer kommunalväsendet i Ryssland. Den egentliga kommunen var där byalaget, mir, som ej blott bibehållit byamännens fordom äfven i andra länder vanliga sameganderätt till byns mark, utan ock utgjort en association mellan alla byns familjer, lydande under byns äldste (starosta), inom hvilken familjefädernas församling bestämmer jordens fördelning och håller mångsidig tillsyn öfver de enskilde. Dessa bykommuner, hvilka omfatta 5/6-delar af hela befolkningen, bilda en skarp motsats till det af centraliserande byråkrati och despotism behärskade tsarrikets öfriga samhällsförhållanden och ha på senare tider i andra länder tillvunnit sig stor uppmärksamhet. Några ha betraktat dem icke blott som den ryska statens "säkerhetsventiler", utan jämväl i dem trott sig finna den praktiska lösningen af många svåra, af västerns filosofer och statsmän länge förgäfves begrundade samhällsuppgifter. Skandinavien. Om England med rätta betraktas som själfstyrelsens hemland, intager Sverige härvid andra rummet. Då det svenska "riket", ursprungligen ett statsförbund af "landen" l. "landskapen", hvilka i sin ordning utgjorde förbund af småstater ("härad", "hundare", "skeppslag"), fått en konung och Sverige blifvit en verklig stat, blefvo de nämnda smärre samhällena med minskad själfständighet denna stats "kommuner". I den mån konungen genom sina ämbetsmän utsträckte sitt inflytande och äfven de forne kommunalämbetsmännen öfvergingo till kungliga sådana (se Häradsdomare, Häradshöfding, Lagman), försvagades dock dessa samhällens själfstyrelse mer och mer, och redan under medeltidens senare skede förlorade de i själfva verket större delen af sina då ännu i lag kvarstående rättigheter. Utvecklingen blef hvarken jämn eller naturlig. Dessa kommuner började mista hvad som för dem utgjorde det lämpliga verksamhetsfältet, nämligen vården om egna angelägenheter, själfständig verksamhet för fyllandet af de mindre kretsarnas samhällsbehof. De rättigheter af annan art åter, som kommunerna gjorde anspråk på att kvarhålla och hvilkas bevarande var ett af ändamålen med deras betydelsefulla insatser i den senare medeltidens politiska lif, voro då en onaturlighet, som därför måste af samhällsutvecklingen småningom utplånas. Gustaf Vasa fick pröfva nog af deras onaturliga lifstecken för att icke undertrycka dem och förebygga deras upprepande. Samhällsutvecklingen gick sedan sin väg framåt öfver kommunallifvets ruiner: demokratien hade öfverväldigats af aristokratien -- om än ej till den grad, att vår bondeklass blef ofri. Statsförvaltning och representation centraliserades; staten tog de nya samhällsbehofven om hand. Starkast framträdde det kommunala förfallet i fråga om landskapen. Landskapsförfattningen utträngdes tidigt af ståndsförfattningen, och landskapet fick därefter blott ringa betydelse (jfr Allmänning, Lagmansting). De gamla landstingen hade längesedan upphört, utom i Norrland (se Landsting). Som administrativa indelningar ersattes landskapen, genom 1634 års regeringsform, af länen, hvilka dock först långt senare blefvo kommunala enheter. Väl höllos framdeles s. k. landsting, eller stämmor länsvis, dit landshöfdingen för en eller annan angelägenhet inkallade invånarna eller deras ombud, men dessa voro tillfälliga sammankomster utan bestämd uppgift eller stadgad verksamhet. Beskattningsärenden förhandlades dock ännu länge stundom på provinsmöten (se Beskattningsrätt). Längre fram uppstod ett slags kommunalt lif i länens berednings- och pröfningskommittéer, enskilda associationer och hushållningssällskap, och länen fingo betydelse för sjukvården. Redan under frihetstiden började bemödandena att bereda länen organ för själfstyrelse, och de fingo omsider sitt uttryck i 1862 års förordning om landsting. Landskapet åter utgör efter landsallmänningarnas delning och lagmansrätternas afskaffande endast ett geografiskt begrepp. I den mån de gamla landskapstingen förföllo, drog sig kommunallifvet i vidsträcktare mening från landskapet till den trängre kretsen, häradet. Dess föreningspunkt var häradstinget, där såväl judiciella som ekonomiska ärenden förhandlades. Häradet hade böteskassa och allmänning, utgjorde tiggeridistrikt och område för många kommunala besvär, svarade för häradsböter och hade politisk betydelse, ity att det sände deputerade till riksdagar och möten. Äfven dess betydelse sjönk dock mer och mer i mån af bondeståndets försvagande. Häradstingen förmådde ej som förr samla allmogen: häradshöfdingen, med tiden ofta representerad af en underordnad lagläsare, trädde som folkledare i bakgrunden för sockenprästen, och häradet som organ för kommunallifvet öfverflyglades af de yngre sockenkommunerna (se nedan). Sin sålunda försvagade ställning har dock häradet sedermera behållit tämligen oförändrad, och försöken att åter bereda det en mera omfattande kommunal organisation ha icke rönt framgång (se vidare Härad). De för äldre tider som häradets underafdelningar omtalade tredingar, fjärdingar, attungar och tolfter synas icke ha utgjort verkliga kommuner. Däremot hade byn en viss kommunal betydelse. För statslifvet blef dock byn snart främmande, men har för egna förvaltningsangelägenheter och privaträttsliga förhållanden bevarat en viss organisation (se By, Byordning). -- Danmarks och Norges forna kommunalförfattning företer den största likhet med Sveriges. Danmarks härad och landskap samt häradsting och landsting motsvara de svenska. I Norge återfinnes häradsförfattningen; men dess "fylken" voro mindre och flera än de andra ländernas "landskap", och öfver dem trädde snart som de viktigaste kommunerna fyra "lagdömen" med "lagting", öfverordnade fylkes- och häradstingen. Lagdömena fingo hvar sin lagman och hade menighetskassor (bondafé). Se vidare Fylke, Herse och Jarl. Äfven i dessa länder försvagades kommunallifvet snart nog och nedsjönk till följd af centralisationen och, hvad Danmark beträffar, allmogens förtryck af adeln långt mera fullständigt än i Sverige. De kretsar, som i Sverige bildat grundvalen för ett nytt kommunallif, äro de med kristendomen införda kyrksocknarna. Kyrkoförsamlingarna i olika länder erhöllo i mycket olika grad andel i de kyrkliga och särskildt de kyrklig-ekonomiska angelägenheternas handhafvande; ingenstädes torde denna andel varit större, alltifrån början, än i Sverige. Redan de äldsta källorna framhålla socknemännens å landet rätt att med biskopen välja präst, med prästen klockare och ensamma sina kyrkvärdar.