Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kommunernas historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mindre kyrkosocknen haft endast kyrklig, numera
dock verkligen kyrkokommunal betydelse. –
Märkliga egendomligheter företer kommunalväsendet i
Ryssland. Den egentliga kommunen var där
byalaget, mir, som ej blott bibehållit byamännens
fordom äfven i andra länder vanliga sameganderätt
till byns mark, utan ock utgjort en association
mellan alla byns familjer, lydande under byns äldste
(starosta), inom hvilken familjefädernas församling
bestämmer jordens fördelning och håller mångsidig
tillsyn öfver de enskilde. Dessa bykommuner, hvilka
omfatta 5/6-delar af hela befolkningen, bilda en skarp
motsats till det af centraliserande byråkrati och
despotism behärskade tsarrikets öfriga samhällsförhållanden
och ha på senare tider i andra länder tillvunnit
sig stor uppmärksamhet. Några ha betraktat
dem icke blott som den ryska statens "säkerhetsventiler",
utan jämväl i dem trott sig finna den praktiska
lösningen af många svåra, af västerns filosofer
och statsmän länge förgäfves begrundade samhällsuppgifter.
Skandinavien. Om England med rätta betraktas
som själfstyrelsens hemland, intager Sverige härvid
andra rummet. Då det svenska "riket", ursprungligen
ett statsförbund af "landen" l. "landskapen",
hvilka i sin ordning utgjorde förbund af småstater
("härad", "hundare", "skeppslag"), fått en
konung och Sverige blifvit en verklig stat, blefvo de
nämnda smärre samhällena med minskad själfständighet
denna stats "kommuner". I den mån konungen
genom sina ämbetsmän utsträckte sitt inflytande och
äfven de forne kommunalämbetsmännen öfvergingo
till kungliga sådana (se Häradsdomare,
Häradshöfding, Lagman), försvagades dock
dessa samhällens själfstyrelse mer och mer, och redan
under medeltidens senare skede förlorade de i själfva
verket större delen af sina då ännu i lag kvarstående
rättigheter. Utvecklingen blef hvarken jämn eller
naturlig. Dessa kommuner började mista hvad som
för dem utgjorde det lämpliga verksamhetsfältet,
nämligen vården om egna angelägenheter, själfständig
verksamhet för fyllandet af de mindre kretsarnas
samhällsbehof. De rättigheter af annan art åter,
som kommunerna gjorde anspråk på att kvarhålla
och hvilkas bevarande var ett af ändamålen med
deras betydelsefulla insatser i den senare medeltidens
politiska lif, voro då en onaturlighet, som därför
måste af samhällsutvecklingen småningom utplånas.
Gustaf Vasa fick pröfva nog af deras onaturliga
lifstecken för att icke undertrycka dem och förebygga
deras upprepande. Samhällsutvecklingen gick sedan
sin väg framåt öfver kommunallifvets ruiner:
demokratien hade öfverväldigats af aristokratien – om
än ej till den grad, att vår bondeklass blef ofri.
Statsförvaltning och representation centraliserades;
staten tog de nya samhällsbehofven om hand.
Starkast framträdde det kommunala förfallet i fråga om
landskapen. Landskapsförfattningen utträngdes
tidigt af ståndsförfattningen, och landskapet fick
därefter blott ringa betydelse (jfr Allmänning,
Lagmansting). De gamla landstingen
hade längesedan upphört, utom i Norrland (se
Landsting). Som administrativa indelningar
ersattes landskapen, genom 1634 års regeringsform,
af länen, hvilka dock först långt senare blefvo
kommunala enheter. Väl höllos framdeles s. k. landsting,
eller stämmor länsvis, dit landshöfdingen för en eller
annan angelägenhet inkallade invånarna eller deras
ombud, men dessa voro tillfälliga sammankomster
utan bestämd uppgift eller stadgad verksamhet.
Beskattningsärenden förhandlades dock ännu länge
stundom på provinsmöten (se Beskattningsrätt).
Längre fram uppstod ett slags kommunalt
lif i länens berednings- och pröfningskommittéer,
enskilda associationer och hushållningssällskap, och
länen fingo betydelse för sjukvården. Redan under
frihetstiden började bemödandena att bereda länen
organ för själfstyrelse, och de fingo omsider sitt
uttryck i 1862 års förordning om landsting. Landskapet
åter utgör efter landsallmänningarnas delning och
lagmansrätternas afskaffande endast ett geografiskt
begrepp. I den mån de gamla landskapstingen förföllo,
drog sig kommunallifvet i vidsträcktare mening
från landskapet till den trängre kretsen, häradet.
Dess föreningspunkt var häradstinget, där
såväl judiciella som ekonomiska ärenden förhandlades.
Häradet hade böteskassa och allmänning, utgjorde
tiggeridistrikt och område för många kommunala
besvär, svarade för häradsböter och hade politisk
betydelse, ity att det sände deputerade till riksdagar
och möten. Äfven dess betydelse sjönk dock mer
och mer i mån af bondeståndets försvagande.
Häradstingen förmådde ej som förr samla allmogen:
häradshöfdingen, med tiden ofta representerad af en
underordnad lagläsare, trädde som folkledare i
bakgrunden för sockenprästen, och häradet som organ
för kommunallifvet öfverflyglades af de yngre
sockenkommunerna (se nedan). Sin sålunda försvagade
ställning har dock häradet sedermera behållit tämligen
oförändrad, och försöken att åter bereda det en
mera omfattande kommunal organisation ha icke rönt
framgång (se vidare Härad). De för äldre tider
som häradets underafdelningar omtalade tredingar,
fjärdingar, attungar och tolfter synas icke ha utgjort
verkliga kommuner. Däremot hade byn en viss
kommunal betydelse. För statslifvet blef dock byn snart
främmande, men har för egna förvaltningsangelägenheter
och privaträttsliga förhållanden bevarat en viss
organisation (se By, Byordning). – Danmarks
och Norges forna kommunalförfattning företer den
största likhet med Sveriges. Danmarks härad och
landskap samt häradsting och landsting motsvara de
svenska. I Norge återfinnes häradsförfattningen;
men dess "fylken" voro mindre och flera än de
andra ländernas "landskap", och öfver dem trädde
snart som de viktigaste kommunerna fyra
"lagdömen" med "lagting", öfverordnade fylkes- och
häradstingen. Lagdömena fingo hvar sin lagman och
hade menighetskassor (bondafé). Se vidare Fylke,
Herse och Jarl. Äfven i dessa länder
försvagades kommunallifvet snart nog och nedsjönk till följd
af centralisationen och, hvad Danmark beträffar,
allmogens förtryck af adeln långt mera fullständigt
än i Sverige.
De kretsar, som i Sverige bildat grundvalen för
ett nytt kommunallif, äro de med kristendomen
införda kyrksocknarna. Kyrkoförsamlingarna
i olika länder erhöllo i mycket olika grad andel i de
kyrkliga och särskildt de kyrklig-ekonomiska
angelägenheternas handhafvande; ingenstädes torde denna
andel varit större, alltifrån början, än i Sverige.
Redan de äldsta källorna framhålla socknemännens
å landet rätt att med biskopen välja präst, med
prästen klockare och ensamma sina kyrkvärdar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
