Socknens förvaltningsmyndighet, prästen jämte kyrkvärdarna, hade att i alla viktigare ärenden inhämta socknemännens bifall och årligen gifva dem redovisning. En viss, dock mycket begränsad, själf-beskattningsrätt tillkom socknemännen (se Kommunalbeskattning). Som själf styrelseorgan var socknen nästan uteslutande kyrkokommun. Sockentjänstemännen, hvilka ofvan nämndes, voro kyrkliga. Underställningsmål gingo till de kyrkliga myndigheterna: biskopen ingrep djupt i socknens förhållanden. Socken beskattningen var nästan uteslutande kyrklig; likaså socknens egendom och kassa. (Jfr C. 0. Montan, "Några blad ur de skandinaviska kommunalinstitutionernas utvecklingshistoria", i "Nationalekonomiska föreningens förhandlingar", 1883.) - I Danmark blef socknarnas ursprungliga ställning ungefär enahanda, men beskattningsrätten var där än obetydligare. I Norge däremot blef biskopsväldet så öfvervägande, att sockensj älf styrelsen fick ytterst ringa spelrum. - Sockenindelningen kunde dock icke förblifva främmande för den borgerliga författningen; den inrangerades jämväl i den administrativa och judiciella indelningen. Borgerliga själfstyrelseenheter blefvo socknarna dock i mycket ringa grad, såsom i fråga om uttaxering och fördelning af sockenböter samt förvaltning af sockenall-männingar. Däremot fingo socknemännens sammankomster ur en annan synpunkt tidigt stor betydelse jämväl för det borgerliga lifvet, i det de tjänade att bereda offentlighet, då det gällde "notorietet" eller att sprida en underrättelse genom "lysning" eller att skaffa bevismedel, att ett visst rättsförhållande kommit till stånd eller att en viss tillsägelse egt rum. Bland de folkförsamlingar, som därför anlitades, in-togo, jämte tingen, socknemännens söndagliga sammankomster vid kyrkan lagligen och i verkligheten framstående rum. Dessa sammankomster benämnas redan i landslagarna och andra medeltidsurkunder sockenstämma, kyrkostämma etc., och motsvarande benämningar anträffas i norska och danska källor. På dessa sammankomster och i öfrigt vid biskopsvisitationerna afhandlades jämväl socknens kyrklig-ekonomiska ärenden. Urkunderna gifva vid handen, att sockensjälfstyrelsen i Sverige under hela medeltiden i allmänhet lämnades oförkränkt. Af de ofvan berörda borgerliga förhandlingarna öfver-gingo däremot allt flera till tingen, hvarigenom de söndagliga sammankomsterna fingo mindre betydelse. Häraf låter sig förklaras, att vid nyare tidens början "sockenstämman" i egentligare mening, såsom själf-styrelseorgan, började betraktas som skild från de vanliga söndagssammankomsterna "på kyrkovallen". Dessa sistnämnda fortforo emellertid som forum för tillsägelser och lysningar samt ha först småningom dött ut (se K y r k o v a 11 e n). - I Norge och Danmark har "kyrkostämman" i sitt ursprungliga skick och sin betydelse fortfarande bibehållit sig, och ända in på 1800-talet har dess tillvaro i nya författningar erkänts. I dessa länder gick däremot socknens, likasom de större kommunernas, själf styrelse så godt som h. o. h. förlorad efter reformationen. Några fruktlösa försök gjordes till dess upplifvande i Norge. Först under 1800-talet återinfördes kommunal själf-styrelse i bägge länderna; men de sålunda bildade uya kommunalinstitutionerna ega intet samband med den gamla sockenstämman, utan sakna i alla afseen-den historisk grundval. Helt annorlunda ha förhållandena utvecklats i Sverige. Visserligen nedsattes äfven där sockensjälfstyrelsen betydligt, då med Gustaf Vasas reduktion af kyrkomedel och kyrkogods socknarna bragtes nära ruin. Men genom "Acta ecclesiastica" af 1554 bekräftades dock sockenstämmans befogenhet för upprätthållande af "ordning och ett godt tillstånd i socknen". En del af den kontroll öfver sockensjälfstyrelsen, som biskoparna dittills utöfvat, öfvergick till de världsliga myndigheterna. Vid den åtskillnad mellan kyrkosocknar och jordebokssocknar, som då uppstod, förblefvo de dock en kommun med gemensamt styrelseorgan. Socknens borgerliga betydelse växte snart, då efter reformationen fattigvården alltmera och till en början äfven i viss mån sjukvården blefvo socknens angelägenheter. Socknarna själfva voro dock så utarmade, att de oupphörligen nödgades "kära till konungen" om bidrag till kyrkobyggnad m. m. Karl IX sökte bringa hjälp i nöden på samma gång som ordning i de kommunala förhållandena, i hvilket hänseende det lagförslag, som bär hans namn, innehöll märkliga bestämmelser, innebärande en genomgripande inskränkning af socknarnas själf styrelse. Förslaget blef ej lag. I praxis var sjäifstyrelsen vid den tiden flerstädes nog h. o. h. förfallen. På sina ställen utöfvades den icke af socknemännen "i gemen", utan af deras förtroendemän; mångenstädes ofverflyglades bönderna af adeln. I det stora hela fortlefde den dock som förr. Huru som helst var dess lagliga grund dåmera särdeles svag, sedan de gamla katolska biskopsstatuten förfallit och äfven kyrkobalken af Karl IX undantagits från landslagens stadfästelse. Yngre föreskrifter rörde mest socken beskattningen. En ökad befogenhet erhöllo socknemännen emellertid, i det att från ingången af 1600-talet en väsentlig andel i kyrkotukten började tillerkännas dem. Med särskildt, af seende därpå blefvo socknarnas förhållanden i nyare biskopsstadgar föremål för reglering. Viktigare för sockensjälfstyrelsen blef 23 :e punkten af 1650 års prästprivilegier. Där bekräftas prästerskapets "macht til ät hålla sochnestemnor" uti sockenstugor och sakristior, "hvarest församlingen antingen i ge-meen eller thes fullmechtige kyrckioverder och s e x m ä n, vthan någon endskyllan, skola effter kyrckioheerdens kallelse komma tilsamman" och, under kyrkoherdens ordförandeskap, "rådslå och be-stella om kyrckiones inkomst och rekenskap", så ock "om kyrckiones och prestegårdzens byggning, och hvad meera förefalla kan vthi kyrckiodiscipli-nen och andra församblingens åliggiande tarfver och bestelningar". Ett flera gånger upprepadt löfte om en fullständigare sockenstämmoförfattning blef icke uppfylldt, men de redan gifna bestämmelserna, nästan ordagrant förnyade i 1675 års prästprivilegier, fullständigades medelst särskilda resolutioner (de viktigaste af 1680, 1697 och 1719) samt bekräftades med nya tillägg och vissa modifikationer i 1723 års prästprivilegier. I dessa stadgades, att två årliga ordinarie sockenstämmor skulle hållas och att för-fallolöst uteblifvande skulle medföra talans förlust. Stämmans verksamhet inskränktes till ekonomiska mål, hvaremot kyrkotukten öfvergick till kyrkoherden med sexmännen och de förnämste i församlingen. Under tiden hade åtskilliga bestämmelser gifvits om kommunalbeskattningen. Den nya kommunallagstiftningen utvecklades under 1700-talet medelst nya Tryckt den 15/n 10 Ord, som saknas under K, torde sökas under C. 14 b. 22