675 Kommunernas historia 676 resolutioner, bref och förordningar, särskildt rörande val: 1739 års prästvalsförordning, 1785 och 1794 års resolutioner om klockar- och organistval samt bestämmelser i k. försäkran till allmogen 4 april och 16 juni 1789 om utseende af elektorer för val af riksdagsmän i bondeståndet. Enligt den förstnämnda, hvari omsider närmare bestämmelser e;åfvos om rösträtt och röstgrund och till hvilken de öfriga i detta afseende anslöto sig, tillkom rösträtt endast egare och brukare af hemman samt egare af bruk och. masugnar. Som röstgrund bestämdes oförmedlade hemmantalet samt antalet härdar, masugnar etc. i visst förhållande till detta. Andra författningar rörde kommunala besvär, fattigvård, folkundervisning etc.; många mindre väsentliga ärenden förlades ock då till sockenstämman. Om verkställighet af dennas beslut m. m. märkas resol, af 1739 och 1759, den förra i beskattningsmål förutsättande enhälligt beslut, den senare blott röstpluralitet. Inseendet öfver sockensj älf st yreisen tillkom i borgerliga mål lands-höfdingen, i kyrklig-ekonomiska denne och biskopen gemensamt. De mångahanda specialföreskrifterna sammanfattades omsider i 1817 års "förordn, ang. socknestämmor och kyrkoråd". Eösträtt skulle - dock med förbehåll för fall, där endast vissa fastigheters intresse var i fråga eller där särskilda författningar förbehållit endast vissa medborgare rösträtt - enligt denna förordn, tillkomma fastighets-egare och andra, som egde rösträtt vid prästval, brukare af enskildas jord, dock blott med egarens fullmakt ; röstgrunden skulle vara den nämnda vid prästval gällande. Sockenstämman egde, med iakttagande af de för hvarje ärende särskildt gällande författningarna, af handla "de mål, som rörde kyrkans vård samt socknens hushållning och andra allmännare angelägenheter", af hvilka de viktigaste uppräknades i 17 punkter, innefattande de äldre befogenheterna med några tillägg. Bland dessa märkas "öfverens-kommelser till befordrande af allmän ordning och sedlighet inom församlingen", för hvilkas efterlef-vande stämman egde hos vederbörande begära vites utsättande. Besvär fingo i vissa kyrko- och skolären-den anföras hos domkapitlet, eljest hos K. M:ts be-fallningshafvande. I hvarje församling skulle ett kyrkoråd inrättas för kyrkotuktens, religionens och sedernas vård och för verkställighet af sockenstämmobeslut i dylika mål, hvartill 1828 kom viss tillsyn öfver den allmänna hälsovården. - Kommunalförfattningens ytterligare utveckling påyrkades dock snart: så af 1819-22 års "styrelseverkskommitté", 1823 års riksdags särskilda utskott, 1828 års kyrko-lagskommitte och 1835 års riksdag. Nya författningsförslag framlades 1839 dels af senare kyrkolagskommittén, dels af fattigvårdskommittén, med anledning af hvilka ett af 1840-41 års riksdagsutskott utarbetade ett nytt förslag, som, af ständerna antaget, ligger till grund för 1843 års tre förordningar "om socknestämmor i riket", "om kyrkoråd" och "om socknenämnder å landet". Sockennämnderna blefvo förvaltande och verkställande myndigheter för dels vissa dittills af kyrkorådet handlagda ärenden, i synnerhet allmänna hälsovården, dels sockenstämmobeslut för befordrande af ordning och sedlighet, hvarförutom stämman själf kunde åt nämnden uppdraga ekonomiska ärenden, som icke tillkommo ämbets- och tjänstemän. Nämndens ledamöter skulle till lämpligt antal rotevis utses, men ord- föranden väljas å sockenstämma. För medelförvaltningen skulle nämnden redovisa inför stämman. Den nya sockenstämmoförordningen, i öfrigt hufvudsakligen byggd på den äldres grunder, utsträckte rösträtten till innehafvare af fabrik och andra verk och inrättningar samt till löntagare och handtverks- och näringsidkare, som erlade ett visst minimibelopp af bevillning. Röstgrund blef hemmantalet (efter 1853 det förmedlade) och, där sådant ej fanns, statsbe-villningen enligt II art., så att för ett visst bevill-ningsbelopp skulle röstas lika som för en viss hemmansdel (proportionen därvidlag ändrades något vid bevillningens nedsättning 1857). Af nya ärenden tillades endast några oväsentliga; däremot utvidgades stämmans beskattningsrätt i ett viktigt afseende (se Kommunalbeskattning). Samtidigt märkas för kommunerna viktiga författningar om folkskolan (1842), prästval (1843) samt fattigvården (1847 och 1853). I mån af kommunalinstitutionernas växande betydelse gjorde sig dock behofvet af nya former alltmera kännbart. Då de borgerliga ärendenas vikt och mängd togo öfverhand öfver de kyrkliga, befanns sockenstämmans ännu företrädesvis kyrkliga organisation föråldrad. De snäfva gränserna för stämmans befogenhet ansågos ej längre passa för en väl af vägd kommunalfrihet. Kyrkolagskommitténs 1846 framlagda fullständiga betänkande .innehöll ock - i enlighet med en ledamots, professor Bergfalks, redan vid 1839 års förslag reservationsvis uttalade mening - särskilda förordningsförslag rörande dels sockenstämma i kyrkliga må/, dels sockenstämma i borgerliga mål. Åsikten, att en sådan åtskillnad var nödvändig, vann allt större tillslutning, på samma gång som en allmännare kommunalreform, omfattande jämväl städerna och länen, började yrkas som villkor för den efterlängtade representationsreformen. Riksdagsmotioner i ämnet föranledde tillsättandet af en kommitté,, i hvars 1858 afgifna betänkande den borgerliga och den kyrkliga kommunens åtskiljande - dock med bibehållande af socknen som, i regel, territoriellt område för båda - förordades, hvarvid för undvikande af förut gemensamma beteckningar föreslogos orden "kommun", "kommunalstämma", "kommunalnämnd" etc. för den borgerliga kommunen samt "kyrkoförsamling", "kyrkostämma", "kyrkoråd" etc. för den kyrkliga. I hufvudsak godkändes dessa förslag af 1859-60 års riksdag och ligga till grund för de nu gällande kommunalförfattningarna af 1862. Ännu en art kommuner hade uppstått, nämligen stadskommunerna, som småningom skilde sig från landskommunerna. Motsvarande på en gång häraden och socknarna på landet, blefvo väl de svenska städerna från början öfvervägande borgerliga kommuner med tidigt utvecklad själfstyrelse (se B o r g a r e, sp. 1171 ff.), men utgjorde dock, ensamma eller jämte den kringliggande bygden, likaledes kyrkokommuner, hvilkas kyrklig-ekonomiska själfstyrelse i det stora hela öfverensstämde med landssocknarnas. Därvid bör dock uppmärksammas, att den kyrkliga stadssockenstämman icke blef oberoende af stadens borgerliga myndigheter. I hvad mån sockenstämmorna i städerna fortforo är dunkelt. De omtalas icke i 1619 års stadga om städernas administration, enligt hvilken kyrkvärdarna skulle ge sin årsredovisning inför konungens ståthållare, borgmästare och råd samt de 12 män, som egde granska Ord, som saknas under K, torde sökas under C.