679 Kommunikationsafdelningen-Kommunion Kommunikationsafdelningen, afdelning af Generalstaben och Marinstaben, som handlägger ärenden rörande samfärdseln till lands och sjöss m. m. Jfr Generalstab och Marinstaben. Kommunikationsexpeditionen i kejserliga senaten för Finland handlägger, enligt regi. för senaten af 13 sept. 1892 samt tilläggsstadgande af 23 juli 1896 och 15 juli 1903, ärenden beträffande landets järnvägar, kanaler och slussverk, allmänna vägar, broar och färjor, gästgifveri- och skjutshållningen samt häradspostföringen, postverket och postsparbanken, telegrafen och telefonen. Under expeditionen sortera som centralmyndigheter öfverstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, Järnvägsstyrelsen och Poststyrelsen. A- G- F- Kommunikationsresolution, jur., beslut af offentlig myndighet ang. delgifning. Se Kommunicera 1. Kommunikationstabell, i dagligt tal benämning på förteckningar öfver samfärdslinjer till lands och sjöss samt öfver tiderna för bantågs och ångfartygs, diligensers o. s. v. afgång och ankomst från och till resp. orter. Sådana förteckningar kunna omfatta ett lands, flera länders, ja, hela världens kommunikationsväsen. Se vidare Tidtabell och T u r l i s t a. Kommunikationstrupper (ty. verkehrstruppen) kallas numera de från ingenjörtrupperna lösbrutna trupper, som syssla med järnvägsbyggande och järnvägstrafik, telegrafväsen, luftballonger och luftsegling, automobiler, med ett ord allt hvad till sam-färdsmedel hör. I Sverige höra för dylika uppdrag afsedda trupper, i den mån de finnas, samman med ingenjörtrupperna. C. O. N. Kommunikationsväsendet i ett land innefattar samfärdsvägarna, eller de anläggningar och anstalter, som ha till ändamål fortskaffandet af gods och personer. Ett utveckladt kommunikationsväsen är städse ett oundgängligt villkor för en högre kultur och en af dennas starkaste häfstänger. Jfr Samfärdsel. Kommuniké (fr. communiqué, af lat. communi-cäre, meddela), meddelande, särskildt ett från ett lands regering eller ett offentligt ämbetsverk utgånget officiellt tillkännagifvande eller beriktigande, afsedt att intagas i någon tidning. - I Frankrike användes ordet särskildt om de officiella meddelanden under andra kejsardömet, hvilka tidningarna enligt dekretet af 17 dec. 1852, sedermera modifieradt 1865 och 1868, voro under äfventyr af strängt straff förpliktade att intaga. Till största delen upphörde detta tvång först 1881; enligt lagen af 29 juli s. å. kvarstår ännu för franska tidningsutgifvare skyldighet att införa af myndigheterna insända beriktiganden ang. ämbetsåtgärder, som omtalats på ett vilseledande sätt. - En i den svensk-norska unionshistorien beryktad kommuniké är det officiella meddelande, som 24 mars 1903 lämnades om dittills uppnådda resultat af konsulatsförhandlingarna. V. S-g. Kommunion (lat. communio, gemenskap, delaktighet). 1. Namn på nattvardsgången, emedan den, enligt kyrkans lära, gör nattvardsgästen (kommu-n i k a n t e n) delaktig af Kristi lekamen och blod. I svenskt officiellt kyrkospråk begagnas ordet kommunion blott i sammansättningar, såsom kommunionvin txjh kommunionförhör. Med det senare förstås det af ålder föreskrifna förhör, som prästen skulle anställa med nattvardsgästerna i deras salighetslära, innan han fick admittera dem till Herrens nattvard. Hakvin Spegel, då biskop i Linköping, som infört kommunionförhör inom sitt stift (se H. Tottie, "Ha-qvin Spegel såsom kateket och homilet"), utverkade af Karl XI ett cirkulärbref af 18 dec. 1695, hvari det vid ansvar ålades prästerskapet att "intet tillåta dem gamlom komma till Herrens nattvard, när de intet kunna trons artiklar och instiktelseorden, eller dem ungom, förr än de läst hela catechismum", hvarmed menades Luthers lilla katekes. K. M:ts stadga af 20 mars 1735 påbjöd kommunionförhör, och i vår nu gällande kyrkohandbok af 1894 börjar kap. 5 sålunda: "Sedan det angelägna kommunion-förhöret, såvidt ske kan, före och i sammanhang med anmälningen till nattvardsgången egt rum, förrättas det allmänna skriftermålet." I de flesta församlingar har dock detta förhör upphört. - I Jen äldre kyrkan var kommunionen en fullkomligt frivillig sak, men i regel kommunicerade de kristne under de tre första århundradena hvarje söndag, ja t. o. m. oftare, enl. kyrkofädernas vittnesbörd. Under medeltiden aftog detta bruk alltmer, så att Innocentius III ansåg sig på det 4:e lateranska mötet (1215) böra påbjuda kommunion för hvarje rättrogen åtminstone en gång om året; bannlysning skulle blifva den försumliges straff. Genom detta beslut uppkom kommuniontvång inom den katolska kyrkan. I princip ha reformationskyrkorna förkastat kommuniontvånget. Luther ansåg, att ingen borde tvingas att begå nattvarden, men att den försumlige skulle undervisas, "huru om den, som icke söker och begär sakramentet åtminstone fyra gånger om året, vore att frukta, att han föraktade sakramentet och icke var någon kristen" (företalet till den mindre katekesen). Den äldsta svenska kyrkolagen, af 1572, ville icke heller veta af något tvång; men "om någon, som kallas kristen, aldrig gick till Herrens nattvard, skulle han af predikanten förmanas samt, om intet ville hjälpa, uppenbarligen sättas i bann, emedan han själf skilt sig från församlingens gemenskap". Vår ännu gällande kyrkolag, af år 1686, stadgade i öfverensstämmelse härmed, att den, som motvilligen sig öfver år och dag ifrån Herrens nattvard håller, skall anses och tilltalas som en okristen samt kunna bestraffas med uppenbar skrift och bann. Men k. förordn, af 16 nov. 1863 upphäfde detta stadgande. Enl. lag finnes således numera inom svenska kyrkan intet kommuniontvång. 1903 års kyrkomöte beslöt en skrifvelse till K. M:t om prästs rätt till själfkommunion, som blef lag 11 mars 1904. 2. Namn på den slaviska familjekommunen. Hos slaverna var familjen jordens herre. Egendomen delades icke, utan användes gemensamt af hela familjen. En husfader var detta familjesamhälles ledare, bestämde, hvad enhvar dagligen skulle uträtta, skötte kassan, köpte och sålde, ehuru efter samråd med de andre husfäderna, som kunde afsätta honom och välja en annan ledare. Enskild förmögenhet fanns alltså icke; endast hvad man förvärfvat genom särskildt arbete, bröllopsskänker o. d. gick i arf till barnen. Blef de gifta familjemedlemmarnas antal för stort för att kunna födas från samma kök, delades familjen, och en ny kommunion bildades. Uppstodo på detta sätt flera kommunioner, bildades en by, men ju mer en kommunion utväxte, ju oftare Ord, som saknas under K, torde sökas under C.