681 Kommunionböcker-Kommunitet 682 den delades, dess mindre blefvo hvarje kommunions jordlotter och följaktligen äfven de enskildes hjälpmedel. Därför började redan under medeltiden - och den seden fortfar ännu i Ryssland - hela byar att utöfva ett visst yrke vid si'dan af jordbruket; så finnas byar af korgmakare, smeder, krukmakare o. s. v. Sedan 1100-talet ha alla nu tyska slaviska länder omdanats genom tyskt inflytande. Hos den polska adeln har familjekommunionen efterträdts af familjemedlemmarnas rätt till godtgörelse eller "apanage" af arfvingen samt arfsrätt. I Ryssland har den gamla slaviska familjekommunionen efterträdts af mir (se d. o.), d. v. s. bondekommunens gemensamma besittning af jorden. 1. J. P. 2. J- F. N- Kommunionböcker (se K o m m u n i o n). 1. Detsamma som kommunionlängd. Se Kyrkböcker. - 2. Uppbyggelse böcker, afsedda för nattvards-gäster. Somliga af dessa skrifter bära nämligen titeln "Kommunion bok". Kommunionförhör. Se Kommunion 1. Kommunionlängd. Se Kyrkböcker. Kommuniontyång. Se Kommunion 1. Kommunionvin, vin, som nyttjas vid utdelande af nattvard (se d. o. samt Vin- och byggnadssäd och V i n ören). Kommunism (af lat. communis, gemensam). 1. Den egendomsgemenskap, särskildt till jorden, som, i all synnerhet gällande stammen eller släkten, synes, i en omstridd utsträckning, ha föregått den individuella eganderättens uppkomst och som på sina håll i viss, men starkt aftagande omfattning länge bibehållit sig vid sidan af densamma. Likaledes utgör det beteckningen af den frivilliga egendomsgemenskap, som uppstått utan att vara direkt föranledd af något principiellt socialekonomiskt motstånd mot den enskilda eganderätten, såsom i klostersamfunden, vissa, uteslutande religiösa, kolonier i Amerika o. s. v. -- 2. Framför allt de idéer och rörelser, hvilka rikta sig mot den privata eganderätten som roten och upphofvet till de härskande samhälleliga missförhållandena samt därför påyrka denna eganderätts upphäfvande. I detta sitt syfte sammanfaller kommunismen i stor utsträckning med socialismen. De båda begreppen sammanblandas ofta, icke blott af lekmän, utan ock af fackmän; och det faller sig ytterst svårt att skarpt nog uppdraga gränslinjerna dem emellan. Man plägar emellertid göra denna distinktion: socialismen i trängre bemärkelse l. kollektivismen (se d. o.) afser upphäfvandet af den privata eganderätten till produktionsmedlen, men icke upphäfvandet af samma rätt till den andel af produktionsresultaten, till hvilken andel den enskilde medlemmens arbete berättigar honom. Kommunismen däremot afser afskaffandet af den privata eganderätten till såväl produktions- som konsumtionsmedlen, till arbetsmedlen såväl som till arbetsafkastningen, hvarmed följer ett aflägsnande af den bestämda, personliga inkomsten, öfver hvilken den enskilde skulle kunna fritt disponera för sina behofs tillfredsställande. -- Buonarroti (se d. o.), Babeufs medhjälpare, häfdade på sin tid, att kommunismens mål vore att åstadkomma likställighet mellan samhällsmedlemmarna i fråga om själfva ansträngningen (vid arbetet) och tillfredsställelsen (af konsumtionen), icke i fråga om förbrukningsbara nyttigheter åt dem och arbetsprestationer från dem. H. Dietzel har gjort en intresseväckande distinktion mellan kommunism och socialism från en mera socialfilosofisk synpunkt. Som socialister betecknar han dem, hvilka i sina kraf på en kollektivistisk samhällsordning företräda den socialprincip, som utgår från samhällets suveränitet och i individen ser endast det tjänande medlet för målet. Som kommunister betecknar han å andra sidan dem, hvilka framställa samma fordran i kraft af individualprincipen och göra individen till högsta mål samt samhällsorganisationen till tjänande medel. Följer man Dietzel, så kan man säga, att det är i full öfverensstämmelse med sin individualistiska karaktär, som kommunismen uppställer den fullkomliga konsumtionsfriheten som ideal. Icke minst med hänsyn till de oerhörda svårigheterna för förverkligandet af denna konsumtionsfrihet tänker sig en del kommunister, att samhället skall genom sina organ reglera såväl frambringandet som fördelningen af nyttigheterna och vid denna fördelning följa en jämlikhetsprincip, som tar hänsyn endast till kön, ålder, hälsa etc. -- till fysiska, ej till sociala olikheter. Denna ordning brukar man kalla den centralistiska kommunismen, hvars mest typiska bild är framställd i Cabets (se d. o.) "Voyage en Icarie". Från denna ordning skiljer sig väsentligt nog den anarkistiska kommunism, som har sin främste förespråkare i furst Kropotkin. Det centralistiska systemet -- om än med en del modifikationer -- synes ha följts inom de kommunistiska samhällena i Nord-Amerika. Dessa skola tillsammans med de socialistiska samhällsförsöken behandlas i art. Socialism. I det sammanhanget skall också de kommunistiska idéernas och rörelsernas historia närmare utvecklas. -- Litt.: D. Bergström, "Kommunism och socialism" (1890), E. Laveleye, "De la propriété et de ses formes primitives" (1891), R. Pöhlmann, "Geschichte des antiken kommunismus und sozialismus", I (1893), G. Adler, "Geschichte des sozialismus und kommunismus", I (1899), A. Menger, "Das recht auf den vollen arbeitsertrag" (1891) och "Neue staatslehre" (1903), V. Pareto, "Systémes socialistes", I (1902), K. Diehl, "Über sozialismus, kommunismus und anarchismus" (1906), W. A. Hinds, "American communities" (1908) och C. Grünberg, "Sozialismus und kommunismus" (i "Wörterbuch der volkswirtschaft"). 1 o. 2. E. H. T. Kommunister. 1. Anhängare af kommunismens läror. -- 2. Se Bartolomiter 2. -- Kommunistisk, som sammanhänger med. eller innebär kommunism. Kommunitet (lat. communitas, gemenskap; först i mlat. fick ordet sin här ifrågavarande konkreta betydelse), studenthärbärge, gemensam bostad (med underhåll) för ett visst antal alumner vid en högre studieanstalt. - Kommunitetsinrättningen är mycket gammal. Merendels var det den enskilda välgörenheten, som dessa anstalter hade att tacka för sin uppkomst; och i den brist på reglementering och studieplan, hvilken ofta nog blef följden däraf, låg "in nuce" grunden till den slappa tukt, som tillhörde nästan allt hvad medeltidskommunitet hette. Vid Europas äldsta universitet, det i Paris, inrättades redan i början af 1200-talet sådana välgörenhetsanstalter, men det var först det af Robert Sorbon (omkr. 1250) efter tiggarordnarnas mönster instiftade kom-munitetet, la Sorbonne, som fick någon genomgripande betydelse. Endast de, som aflagt filosofisk grad och Ord, som saknas under K, torde sökas under C.