sista grupperna al komparativer upptagas vanligen under öfverskriften oregelbunden komparation. Svenskan använder ogärna komparativ som attribut, utan sätter då vanligen i stället superlativ; man säger t. ex. min yngste bror, det högsta huset, äfven om frågan gäller blott två bröder eller hus. För franska (och andra romanska språk) upptages jämte "comparatif de supériorité", d. v. s. den vanliga komparativen, äfven en "comparatif d'infériorité", som uttrycker, att egenskapen hos föremålet o. s. v. finnes i lägre grad än hos andra och bildas med föresatt moins (mindre) liksom den förra med plus (mera). Se Noreen, "Vårt språk", V: 486. l o. 2. Lll. Komparativsatser. Se Komparativ, sp. 689. Komparativus. Se Komparativ, sp. 690-691. Komparator 1. Komparator (af lat. comparare, jämföra), ett instrument, medelst hvilket längdmått och skalor kunna ytterst noggrant jämföras. Längdskillnaden mellan normalmåttet (étalonen) och den måttstock, som skall kompareras med detta, afläses medelst två vertikala med okularmikrometrar försedda mikroskop, som befinna sig ett vid hvar ända af måttstocken. Komparatorer finnas af olika konstruktioner, såsom med fasta mikroskop och med skalorna, som skola undersökas, hvilande på ett bord, rörligt i horisontalplanet under mikroskopen, så att skalorna kunna successivt bringas under mikroskopen; eller ock kunna skalorna förblifva i oförändradt läge och mikroskopen skjutas längs dem på en skena. Den noggrannhet, som med en komparator kan uppnås vid jämförelse af längdmått, är beroende på instrumentets stabilitet och mikrometerns delning; men tusendelen af en millimeter är dock ett fel, som ej bör öfverskridas ens med en komparator af mindre fulländad konstruktion. Därvid förutsattes naturligtvis, att skalorna, som jämföras, äro försedda med tillräckligt skarpa och fina delstreck. L. A. F.* Komparatör. Se Komparator. Komparera. 1. (Lat. comparare, sammanställa, jämföra), jämförande sammanställa, jämföra; förändra adjektivets eller ad verbets form med hänsyn till graden. Se Komparation. - 2. Infinna sig inför rätta. Kompars (it. comparsa, af comparire, synas, uppträda), stum person, statist; bildlikt: oväsentlig deltagare i viktiga händelser. Kompass (fr. compas, it. compasso, af lat. compassus, kretslopp, omkrets) 1. Bussol (fr. boussole, it. bu'ssola, af bo'ssolo, liten dosa), ett instrument, hufvudsakligen bestående af en eller flera deklinationsnålar, med hvilket man kan bestämma den vinkel, som en horisontal syftlinje mellan två föremål gör med den magnetiska nord-och-syd-linjen. Kompassen, som nyttjas icke endast af sjöfarande (för fartygs styrande i rätt kurs), utan äfven af ingenjörer (för mätningar på land), af bergsmän (särskildt för uppsökande af järnmalm; se Grufkompass), af militärer och resande till lands (för bestämmande af väderstrecken) m. fl., är olika inrättad, alltefter de olika ändamål, för hvilka den begagnas. Sjökompassen, marin- l. skeppskompassen, utgöres numera af två hufvuddelar, kompass-skålen med stiftet och kompass-skifvan. Skålen, som vanligen har cylindrisk eller halfsfärisk form, är ofta gjord af mässing, men bör helst vara tillverkad af koppar, emedan denna metall dämpar skifvans rörelser. På skålens insida finnes ett vertikalt streck, styrstrecket, som bör utmärka fartygets långskeppsriktning från skålens spets och kompass-skifvans medelpunkt. I bottnen är skålen starkt belastad för att befordra dess öfverkants horisontala ställning (se nedan). Skålen täckes af en glasskifva med ringformig infattning, som bör noga passa efter skålens öfre kant. Stiftet, som vanligen är af konisk form, har en spets af hård metall, helst stål. Kompassskifvan, som har cirkelform, består af rosen,

Kompass (med cardansk upphängning). hylsan, stommen och nålsystemet. Rosen (se å fig.), som numera vanligen göres af tunt papper, är indelad i 32 streck (jämte half- och kvartstreck) samt ofta äfven i grader. Vid indelningen utgår man från två diametrar, nämligen nord-syd-linjen och den däremot vinkelräta öst-väst-linjen. Nord, syd, öst och väst benämnas kardinalstreck och tecknas med N, S, O (l. E) och W. Alla öfriga streck erhålla namn, sammansatta af dessa fyra. Strecken midt emellan två kardinalstreck uppkallas efter dem båda sålunda: nordost (NO), sydost (SO), sydväst (SW) och nordväst (NW) samt benämnas interkardinalstreck. Ett streck, som ligger midt emellan ett kardinal- och ett interkardinalstreck, får på liknande sätt sitt namn af dem båda. De återstående 16 strecken benämnas efter de kardinal- eller interkardinalstreck, näst intill hvilka de ligga, på så sätt att ordet till inskjutes mellan nämnda streck och närmaste kardinalstreck åt motsatt led. Namnen på samtliga streck äro således följande (räknade från N i ordning åt höger): N, NtO (nord till ost), NNO, NOtN, NO, NOtO, ONO, OtN, O, OtS, OSO, SOtO, SO, SOtS, SSO, StO, S, StW, SSW, SWtS, SW, SWtW, WSW, WtS, W, WtN, WNW, NWtW, NW, NWtN, NNW, NtW. Half- och kvartstrecken erhålla namn af ettdera af de närliggande strecken och af närmaste kardinalstrecket åt motsatt led. Sålunda benämnes delningen midt emellan N och NtO "nord half ost" (N½O), emellan NtO och NNO "nord till ost half ost" (NtO½O) o. s. v. Namnet på ett diametralt motsatt streck (1. half- 1. kvartstreck), ett s. k. kontrastreck, erhåller man omedelbart genom att utbyta N mot S och O mot W eller tvärtom. Kontrastrecket till SSO¼O är således NNW¼W o. s. v. Denna indelning af korn-