passrosen genoin successiv haifvering i hel-, half- och kvartstreck var synnerligen lämplig för smärre kompasser, å hvilka kvartstrecket var den minsta delning rorgängaren kunde urskilja. Sedan man börjat använda sjökompasser af mer än 25 cm. diameter, äro graderna tillräckligt stora för att bekvämt kunna urskiljas med obeväpnadt öga; och ökade kraf på noggrann navigering såväl som betydligt ökad lätthet att noggrant hålla en bestämd kurs, i synnerhet på större ångfartyg, ha ledt till en alltmera använd indelning af kompassrosen i grader. Alldenstund räkningen i många fall måste ske i grader (t. ex. beräkningen af en himmelskropps asimut) och deklinationen l. missvisningen alltid anges i grader, är det tydligen både enklare och säkrare att alltid använda grader såväl för kurs, deviation och afdrift som för asimut och missvisning. Graderna på kompassrosen räknas från N eller S åt O eller W (intill 90°) sålunda: N 10° O, S 78° W o. s. v. - Kom-pass-skifvans hylsa utgör infattning för stenen, som hvilar omedelbart på skålens spets, samt bildar tillika fäste för de trådar (eller i allmänhet för den anordning), som uppbära rosen, stommen och nålsystemet. Hylsan tillverkas af mässing eller aluminium och bör vara så lätt som möjligt. Stenen måste vara hård och glatt, på det att friktionen mot stiftet må blifva minimal. Man använder därför vanligen safir, rubin eller beryll. - Kompass-skifvans stomme utgöres helst af en enda, tunn mässings- eller aluminiumring nära skifvans ytterkant samt af den anordning (silkestrådar, tunna metallameller e. d.), som förenar denna ring med hylsan. F. ö. finnas stommar af många olika konstruktioner. Ända långt fram i 19:e årh. använde man icke någon särskild stomme, utan hylsan var omedelbart förenad med en vanligtvis ganska bred och på midten ansvälld magnetnål, på hvilken en cirkelrund pappskifva med kompassros var fastsatt. Genom användandet af flera nålar har emellertid en särskild stomme blifvit nödvändig. - Nålsystemet göres nämligen numera i regel af minst 2, ofta 4 eller 8, parvis på ömse sidor om skifvans nord-syd-streck anbragta magnetnålar, vanligen af cylindrisk eller parallellepipedisk form. Denna anordning vidtages af flera skäl: dels kan man, utan att öka skifvans tyngd, erhålla större magnetisk kraft hos flera nålar än hos en enda, dels vinner man större lugn hos kompassen, om alla tyngder och således äfven nålarna komma längre från skifvans axel, dels kan man icke genom användande af en enda, större nål, men väl med ett eller flera par rätt placerade, mindre nålar, komma ifrån en olikartad inverkan af fartygets magnetism såväl som af kompensationsmagneter på nålens nord-och sydända. Mängden af olika kompasskonstruktioner kan indelas i två hufvudslag: luftkompasser och vätske- 1. spritkompasser. Efter sitt ändamål eller sin plats benämnas kompasser af båda dessa slag normalkompasser l. standardkompasser, med hvilkas tillhjälp fartygets egentliga navigering försiggår, styrkompasser, som användas af rorgängarna för att hålla fartyget på anbefalld kurs, asimutkompasser, hufvudsakligen afsedda för pejling af himmelskroppar, samt skvallerkompasser, uppsatta i befälhafvarens kajuta för att medgifva kontroll af styrningen ; pålkompasser, uppställda på en hög påle för att komma på betydande afstånd från fartygets järnmassor, hängkompasser, anbragta under ett däck eller på ett stag, samt båtkompasser, afsedda för tillfällig användning i skeppsbåtar. - Alla kompasser, som voro i bruk ända till 1820-talet, voro luftkompasser. Dessa användas alltjämt mycket allmänt, i synnerhet som normal- och asimutkompasser. Bland de viktigaste förbättringar, som iakttagits vid alla nyare luftkompasskonstruktioner, må, jämte användandet af parvis anbragta nålar, anföras skifvans högst betydligt minskade tyngd. Under det att större kompass-skifvor före midten af 1870-talet sällan vägde mindre än 100 gr., har man på senare tiden nedbragt vikten ända till 12 gr., äfven för skifvor med 255 mm. diameter. Som skifvans magnetiska moment och tröghetsmoment i förhållande till vikten samtidigt ökats, har man erhållit kompasser med stor känslighet och betydande lugn (svängningstid 15-20 sek.), hvarjämte slitningen af stift och sten blifvit högst obetydlig. Genom den magnetiska kraftens absoluta svaghet hos de tunna nålarna undvikes dessutom hvarje märkbar induktion från kompassen i de mjuka kompensatorerna (se nedan). De lätta kompass-skifvorna äro emellertid ganska ömtåliga och bräckliga. Bland de bästa nyare luftkompasserna förtjäna särskildt nämnas sir William Thomsons (lord Kelvins) 1876 patenterade kompass, Hechelmanns, Thomson-Ludolphs, Hechelmann-Thomsons, Plath och Carstens m. fl. I Sverige har kompasskonstruktionen icke förrän på 1890-talet undergått förbättringar, motsvarande de nämnda. - Svårigheten att erhålla en kompass, tillräckligt stadig i smärre fartyg och båtar, ledde till införandet af vätskekompassen, d. v. s. en kompass, hvars skål är fylld med en vätska, vanligen en blandning af sprit och vatten. Den första praktiska vätskekompassen patenterades af Crowe 1813. Sedan dess har spritkompassen undergått betydande förbättringar och är f. n. synnerligen värdefull och användbar för olika ändamål. På grund af sin okänslighet för stötar och skakningar - af ångmaskin, kanonskott, rodd m. m. - har spritkompassen vunnit mycket utbredd användning, framför allt som styrkompass och båtkompass. Skifvan är försedd med en flytdosa af tunt metallbleck, hvilken uppbär större delen af skifvans tyngd, under det att blott en ringa del däraf (3-5 proc.) trycker på stiftet. På grund häraf kan skifvan förses med tunga och kraftiga magnetnålar, hvarigenom känsligheten (inställningsförmågan) blir synnerligen stor; och samtidigt vinnes erforderligt lugn och frihet från vandringar därigenom, att vätskan verkar i hög grad hämmande på skifvans rörelser, utan att dock hindra denna att inställa nålarna i den magnetiska kraftens horisontalriktning. Spritkompasser ha emellertid en del olägenheter, af hvilka den förnämsta torde vara, att nålarnas stora magnetiska kraft inducerar magnetism i närliggande kompensatorer af mjukt järn. Kompass-skålens upphängning är af stor betydelse; kompass-skifvan bör nämligen alltid förblifva horisontal, trots fartygets krängning och rörelser i sjögång. Det är därför först och främst nödvändigt, att upphängningen är cardansk (se fig.), d. v. s. att skålen uppbäres af två koncentriska ringar (balansringar), hvilkas horisontala axlar äro vinkelräta mot hvarandra. Noga i