dessa axlars skärningspunkt bör stiftets spets vara belägen. Vidare måste kompass-skålens tyngdpunkt ligga djupt under upphängningspunkterna. Skålen bör vara synnerligen fast och solid likasom den ställning, nakterhuset, å hvilken upphängningsanordningens yttre ring omedelbart är fäst. Desslikes bör nakterhuset vara uppställdt på stadigt underlag, lakttages icke allt detta, kunna nakterhus, skål och stift samt därmed äfven kompass-skifvan lätt råka i alltför stora vibrationer. För att ytterligare motväga stötars och skakningars menliga inverkan fäster man stundom den yttre ringen till nakterhuset med starka gummiband. - Af stor vikt är äfven, att lämplig plats ombord utses, i synnerhet för normalkompassen. Den bör uppställas i fartygets midskeppslinje å en plats med så fri utsikt som möjligt öfver horisonten och där den horisontala riktkraften är både stor och så nära som möjligt lika för olika kurser. Dessutom bör man undvika grannskapet af större järnföremål, i all synnerhet rörliga sådana, likasom dynamomaskiner och elektriska motorer samt elektriska enkelledningar. Bland nyare anordningar å sjökompasser må nämnas följande. Uppgraderingen af rosen sker somligstädes i 360° från nord åt höger, och en del kompasser förses med mycket stora skifvor med särskild lins för att möjliggöra noggrann afläsning och styrning. - Sedan flera år tillbaka har man uppfunnit "själfreglerande kompasser", t. ex. Pickwells samt den af F. W. Gleerup och E. Beck konstruerade kurskontrollören, med hvilka man på fotografisk väg erhåller diagram öfver de i verkligheten styrda kompasskurserna. Svårigheterna att under sjögång, då kompass-skifvan nästan alltid har någon vandring och då kompass-skålen ständigt är i rörelse, kunna erhålla tillfredsställande resultat, ha dock hittills icke kunnat helt öfvervinnas. Ännu mindre har man lyckats konstruera någon användbar själfstyrande kompass, hvilken enligt framställda förslag skulle kunna sköta rodret medelst elektrisk servimotor, kraftöfverföring och ångstyrinrättning. En alldeles ny uppfinning är gyroskopkompassen, i hvilken en hastigt roterande, tung kropp håller kompass-skifvans streck i samma riktning, oberoende af fartygets rörelser, och sålunda helt ersätter de af jordmagnetismen och fartygets magnetism påverkade kompassnålarna. Denna kompass torde dock ännu ej vara tillräckligt pröfvad och ställer sig f. ö. synnerligen dyr. Hvarje sjökompass bör, innan den användes, vederbörligen justeras. Instrumentet bör först och främst undergå pröfning till sin konstruktion, hvarvid särskildt undersökes, att kompassen är på samma gång känslig, d. v. s. att skifvan äfven efter en obetydlig deflektion noga återtager sitt ursprungliga läge, och lugn, d. v. s. att skifvan har långsamma svängningar och icke af obetydliga skakningar bringas ur sitt läge, samt vidare att rosen är rätt uppgraderad och centrerad, äfvensom att den är fri från kollimationsfel. Vid anbringandet ombord tillses noga, att skålens styrstreck får sitt rätta läge. Därefter böra emellertid kompasserna ytterligare undersökas och justeras, innan fartyget går till sjöss. Helst böra fartygets magnetiska egenskaper utrönas, särskildt sådana de te sig å hvarje plats, där en kompass skall uppställas; men äfven om detta ej sker, måste man företaga den operation, som vanligen benämnes kompassjustering, hvilken i sig innefattar deviationens (se d. o.) nedbringande till ett minimum (kompensering) samt återstodens utrönande och registrerande (deviering). Hufvudprincipen för kompenseringen är att i kompassens närhet anbringa nya magnetiska krafter, som motverka de i fartyget förut befintliga, hvilka nya krafter böra vara af samma slag och samma storlek som de ursprungligen på kompassen verkande krafter, som härröra af fartygets magnetism, men verkande i motsatt riktning. Således bör en konstant kraft upphäfvas af en annan konstant kraft och en föränderlig af en annan på samma sätt föränderlig kraft: den deviation, som orsakas af permanent fartygsmagnetism, bör upphäfvas med en eller flera magneter; den deviation, som uppkommer af inducerad magnetism i vertikaljärn, bör kompenseras genom inducerad magnetism i en eller flera vertikala, mjuka järnstänger, och den deviation, som alstras af inducerad magnetism i horisontaljärn, bör undanröjas genom inducerad magnetism i horisontalt, mjukt järn. Enär de båda förstnämnda slagen af magnetism orsaka semicirkulär deviation och hela denna deviation kan upphäfvas med en eller flera magneter, är det emellertid tillräckligt att kompensera denna på en gång med sådana, vanligen med en eller två långskepps-magneter och med en tvärskeppsmagnet, såvida icke fartyget kommer att betydligt förändra magnetisk latitud, i hvilket fall hvartdera slaget af ifrågavarande magnetism bör kompenseras för sig. Detta är likväl en ganska kinkig process, såvida fartyget ej passerar magnetiska ekvatorn, där hela den semi-cirkulära deviationen orsakas af permanent magnetism och sålunda för lång tid framåt kan undanröjas genom magneter, under det att den semi-cirkulära deviation, som därefter visar sig (å annan magnetisk latitud), undanröjes genom en vertikal, mjuk järnstång (s. k. Flinders bar). Den af magnetism i mjukt horisontaljärn orsakade deviationen är kvadrantell och kompenseras genom mjuka järnstycken (kompensatorer) af sfärisk eller cylindrisk form, vanligen ett på hvar dera sidan af och i jämnhöjd med kompassen. Krängningsdeviationen kompenseras i regel endast genom en vertikal magnet rätt under kompassen. Kompenseringen sker i allmänhet därigenom, att man med tillhjälp af astronomiska eller terrestra föremål inriktar fartyget på bestämd magnetisk kurs och därefter med resp. kompensationsmagneter eller mjuka kompensatorer bringar kompassen att visa samma kurs. Men den kan äfven tillgå på annat sätt, t. ex. därigenom, att man använder särskilda, för ändamålet konstruerade instrument, W. Thomsons deflektor, Peichls kontrollkompass m. fl., hvilka jämväl äro afsedda för utrönande af deviationens storlek. - Med visshet känner man, att kineserna begagnade två slags kompasser redan så tidigt som mellan åren 265 och 520. Den ena bestod af en skål, fylld med vatten, hvarpå magnetnålen flöt, uppburen af två små rör; den andra utgjordes af en dosa med en tapp i midten, hvarpå magnetnålen hvilade, alldeles som i våra kompasser. Man vet äfven, att araberna begagnade kompassen något tidigare än européerna. I Europa omtalas detta instrument först år 1190. Vare sig nu att kompassen blifvit från Kina införd till Europa eller icke, säkert är, att italienaren Flavio Gioja från Amalfi omkr. 1302 tillverkade en kompass och