Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kompass
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa axlars skärningspunkt bör stiftets spets vara
belägen. Vidare måste kompass-skålens tyngdpunkt
ligga djupt under upphängningspunkterna. Skålen bör
vara synnerligen fast och solid likasom den ställning,
nakterhuset, å hvilken upphängningsanordningens yttre
ring omedelbart är fäst. Desslikes bör nakterhuset
vara uppställdt på stadigt underlag, lakttages icke
allt detta, kunna nakterhus, skål och stift samt
därmed äfven kompass-skifvan lätt råka i alltför stora
vibrationer. För att ytterligare motväga stötars och
skakningars menliga inverkan fäster man stundom den
yttre ringen till nakterhuset med starka gummiband. -
Af stor vikt är äfven, att lämplig plats ombord
utses, i synnerhet för normalkompassen. Den bör
uppställas i fartygets midskeppslinje å en plats
med så fri utsikt som möjligt öfver horisonten och
där den horisontala riktkraften är både stor och så
nära som möjligt lika för olika kurser. Dessutom bör
man undvika grannskapet af större järnföremål, i all
synnerhet rörliga sådana, likasom dynamomaskiner och
elektriska motorer samt elektriska enkelledningar.
Bland nyare anordningar å sjökompasser må nämnas
följande. Uppgraderingen af rosen sker somligstädes
i 360° från nord åt höger, och en del kompasser
förses med mycket stora skifvor med särskild
lins för att möjliggöra noggrann afläsning och
styrning. - Sedan flera år tillbaka har man uppfunnit
"själfreglerande kompasser", t. ex. Pickwells
samt den af F. W. Gleerup och E. Beck konstruerade
kurskontrollören, med hvilka man på fotografisk
väg erhåller diagram öfver de i verkligheten styrda
kompasskurserna. Svårigheterna att under sjögång,
då kompass-skifvan nästan alltid har någon vandring
och då kompass-skålen ständigt är i rörelse, kunna
erhålla tillfredsställande resultat, ha dock hittills
icke kunnat helt öfvervinnas. Ännu mindre har man
lyckats konstruera någon användbar själfstyrande
kompass, hvilken enligt framställda förslag skulle
kunna sköta rodret medelst elektrisk servimotor,
kraftöfverföring och ångstyrinrättning. En alldeles ny
uppfinning är gyroskopkompassen, i hvilken en hastigt
roterande, tung kropp håller kompass-skifvans streck
i samma riktning, oberoende af fartygets rörelser,
och sålunda helt ersätter de af jordmagnetismen och
fartygets magnetism påverkade kompassnålarna. Denna
kompass torde dock ännu ej vara tillräckligt pröfvad
och ställer sig f. ö. synnerligen dyr.
Hvarje sjökompass bör, innan den användes,
vederbörligen justeras. Instrumentet bör först och
främst undergå pröfning till sin konstruktion,
hvarvid särskildt undersökes, att kompassen är
på samma gång känslig, d. v. s. att skifvan äfven
efter en obetydlig deflektion noga återtager sitt
ursprungliga läge, och lugn, d. v. s. att skifvan
har långsamma svängningar och icke af obetydliga
skakningar bringas ur sitt läge, samt vidare att rosen
är rätt uppgraderad och centrerad, äfvensom att den
är fri från kollimationsfel. Vid anbringandet ombord
tillses noga, att skålens styrstreck får sitt rätta
läge. Därefter böra emellertid kompasserna ytterligare
undersökas och justeras, innan fartyget går till
sjöss. Helst böra fartygets magnetiska egenskaper
utrönas, särskildt sådana de te sig å hvarje plats,
där en kompass skall uppställas; men äfven om detta ej
sker, måste man företaga den operation, som vanligen
benämnes kompassjustering, hvilken i sig innefattar
deviationens (se d. o.) nedbringande till ett
minimum (kompensering) samt återstodens utrönande
och registrerande (deviering). Hufvudprincipen för
kompenseringen är att i kompassens närhet anbringa
nya magnetiska krafter, som motverka de i fartyget
förut befintliga, hvilka nya krafter böra vara af
samma slag och samma storlek som de ursprungligen på
kompassen verkande krafter, som härröra af fartygets
magnetism, men verkande i motsatt riktning. Således
bör en konstant kraft upphäfvas af en annan konstant
kraft och en föränderlig af en annan på samma sätt
föränderlig kraft: den deviation, som orsakas af
permanent fartygsmagnetism, bör upphäfvas med en
eller flera magneter; den deviation, som uppkommer af
inducerad magnetism i vertikaljärn, bör kompenseras
genom inducerad magnetism i en eller flera vertikala,
mjuka järnstänger, och den deviation, som alstras af
inducerad magnetism i horisontaljärn, bör undanröjas
genom inducerad magnetism i horisontalt, mjukt
järn. Enär de båda förstnämnda slagen af magnetism
orsaka semicirkulär deviation och hela denna
deviation kan upphäfvas med en eller flera magneter,
är det emellertid tillräckligt att kompensera denna
på en gång med sådana, vanligen med en eller två
långskepps-magneter och med en tvärskeppsmagnet,
såvida icke fartyget kommer att betydligt förändra
magnetisk latitud, i hvilket fall hvartdera slaget
af ifrågavarande magnetism bör kompenseras för
sig. Detta är likväl en ganska kinkig process,
såvida fartyget ej passerar magnetiska ekvatorn,
där hela den semi-cirkulära deviationen orsakas af
permanent magnetism och sålunda för lång tid framåt
kan undanröjas genom magneter, under det att den
semi-cirkulära deviation, som därefter visar sig
(å annan magnetisk latitud), undanröjes genom en
vertikal, mjuk järnstång (s. k. Flinders bar). Den af
magnetism i mjukt horisontaljärn orsakade deviationen
är kvadrantell och kompenseras genom mjuka järnstycken
(kompensatorer) af sfärisk eller cylindrisk form,
vanligen ett på hvar dera sidan af och i jämnhöjd
med kompassen. Krängningsdeviationen kompenseras
i regel endast genom en vertikal magnet rätt under
kompassen. Kompenseringen sker i allmänhet därigenom,
att man med tillhjälp af astronomiska eller terrestra
föremål inriktar fartyget på bestämd magnetisk
kurs och därefter med resp. kompensationsmagneter
eller mjuka kompensatorer bringar kompassen att
visa samma kurs. Men den kan äfven tillgå på annat
sätt, t. ex. därigenom, att man använder särskilda,
för ändamålet konstruerade instrument, W. Thomsons
deflektor, Peichls kontrollkompass m. fl., hvilka
jämväl äro afsedda för utrönande af deviationens
storlek. - Med visshet känner man, att kineserna
begagnade två slags kompasser redan så tidigt som
mellan åren 265 och 520. Den ena bestod af en skål,
fylld med vatten, hvarpå magnetnålen flöt, uppburen
af två små rör; den andra utgjordes af en dosa med en
tapp i midten, hvarpå magnetnålen hvilade, alldeles
som i våra kompasser. Man vet äfven, att araberna
begagnade kompassen något tidigare än européerna. I
Europa omtalas detta instrument först år 1190. Vare
sig nu att kompassen blifvit från Kina införd till
Europa eller icke, säkert är, att italienaren Flavio
Gioja från Amalfi omkr. 1302 tillverkade
en kompass och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
