705 Kompositionslinne-Kompositum 706 i den ena punkten efter den andra, och då mösspartiet på våren 1772 afsatte hela hattregeringen, ansågs den ha fullständigt upphört. L- s- Kompositionslinne (Komposition), cellu-loidbelagdt linne, afsedt att ersätta stärksaker (se Celluloid, sp. 1402)- Kompositionslära. Se Komposition 3. Kompositris. Se Komposition 3. Kompo'situm (af lat. compo'situm, sammansatt), plur. komposita, sammansatt ord (eller en "sammansättning"), kallas ett sådant ord, som genom sin form hänvisar på två eller flera andra inom det samtida språket befintliga ord, som det för sin bildning förutsätter, t. ex. rid-Jtäst, till-baka, sy-nål, i motsättning till ett simple x 1. "enkelt" ord, som antingen icke hänvisar på något annat, ursprungligare ord inom språket, t. ex. häst, sy (s. k. "grundord" 1. "primitiva"), eller ock förutsätter endast ett sådant, t. ex. tok-ig, klar-na, häst-ar (s. k. "afledda ord" 1. "derivata"). Historiskt sedt, ha nästan alla ord en gång varit sammansatta. Men sedan den ena delen af det sammansatta ordet så förändrats till form och betydelse, att dess upphof ej längre är klart, har ordet öfvergått till ett afledt, hvilket sedan ytterligare kan öfvergå till ett grundord, då nämligen äfven den andra delen af det urspr. sammansatta ordet blifvit till sin upprinnelse dunkel. Så ha t. ex. orden ungdom, kärlek, vänskap, trolig från att vara sammansatta (såsom de voro den tid, då man ännu kände deras sammanhang med substantiven dom och lek, verbet skapa och adjektivet KA:) blifvit afledda, och ordet hustru, som urspr. var sammansatt och då hette husfru, har nu blifvit ett grundord, som ej längre påminner om hus eller fru. - Vid bildningen af komposita råder i fråga om beståndsdelarna den största frihet, åtminstone inom de indoeuropeiska språken, i det att nästan alla ordklasser kunna förbindas med hvarandra. I svenskan kan, om vi utgå från senare sammansättningsleden, ett substantiv ingå sammansättning med följande olika slag af "förleder": dels med ett annat substantiv, vare sig oförändradt (t. ex. ben-brott, herre-man) eller förkortadt (herr-gård) eller afledt (dags-ljus; detta ofta med ett äldre språkskedes ändelser, som blott i dylika sammansättningar bevarats, t. ex. ättar-tal, själa-mässa, rätte-gång, hvilo-dag, galu-frid), dels med adjektiv (t. ex. högtid; sällan afledt, t. ex. själfs-våld), dels med verb (t. ex. sof-rum, smäde-skrift; sällan alldeles oförändradt bibehållet, t. ex. sy-nål), dels ändtligen med partiklar (t. ex. upp-gång). Ett adjektiv kan sammansättas med substantiv (t. ex. lag-klok, äfven afledt t. ex. äro-full), ett annat adjektiv (t. ex. full-god; sällan afledt, t. ex. alls-mäktig, sanno-Uk), ett verb (t. ex. bränn-het, skåde-lysten, spå-kunnig), en partikel (t. ex. upp-svensk). Ett verb kan förenas med ett substantiv (t. ex. deltaga), ett adjektiv (t. ex. god-känna; sällan afledt, t. ex. godt-göra), ett annat verb (t. ex. må-hända, kan-ske), en partikel (t. ex. fram-föra). Partiklar kunna sammansättas med andra partiklar (t. ex. f ram-om, upp-till), sällan med verb (t. ex. far-val, kryp-in, skym-undan). Räkneord sammansättas med andra räkneord (t. ex. sexti-fem), verb (fyrdela) och substantiv (tio-slaget). Pronomina ingå ej gärna i sammansättning (jag-känsla, du- broder); jfr däremot fr. celui-ci, celui-lå (sv. den-här, den-där), rendez-vous, lat. quis-quis. Ett sammansatt ord kan själft i sin tur (afledas och) sammansättas-, t. ex. (adel-mod-ig, rid-häst-ens) land s-ting s-man, herr-gårds-dräng-stuga). Från ett dylikt sekundärt, tertiärt o. s. v. kompositum (stundom kalladt d e k o m p os i t u m, se d. o.) måste skiljas det fall, då tre eller flera ord ingå direkt sammansättning med hvarandra, t. ex. för-gäl-mig-ej, för-godt-finna-nde, för-stå-sig-på-are, om-händer-taga, lat. plus-quam-perfectum, ty. nichts-deslo-weniyer o. d. - Ingen fast gräns kan uppdragas mellan det sammansatta ordet och den s. k. "ordfoguingen", d. v. s. den syntaktiska förbindelsen af flera själfständiga ord, af hvilken senare sammansättningen faktiskt vanligen uppstår genom uttryckets stereotypering till form och fixering till betydelse. Häraf förklaras dels den i skilda språk olika ordningen mellan sammansättningslederna (jfr t. ex. sv. familjefader, allmänondo med lat. paterfamilias, respublica), dels de mångfaldigt olika begreppsförhållanden, i hvilka sammansättningslederna kunna stå till hvarandra. Stundom utgör det sammansatta ordet helt enkelt en sammandragning af den ursprungliga frasen utan någon förändring, t. ex. förgätmigej, men oftast föreligger en ellips af väsentliga beståndsdelar i den fria förbindelsen, t. ex. sofrum (rum, där man so/ver), sömndryck (dryck, som åstadkommer sömn). Som några af de vanligaste upplösningarna af komposita kunna framhållas: sammansättningslederna äro att förbinda genom en kopu-lativ konjunktion, t. ex. Slesvig-PJolstein (SI. och H.), sölsur, tretliålta; den ena sammansättningsleden utgör attribut eller apposition till den andra, t. ex. skönlitteratur, Kristusbarnet (= barnet Kristus 1. Kristus, barnet), tretalet; ena leden förbindes med den andra medelst böjning eller preposition, t. ex. harhjärla (en hares hjärta), råttfälla (fälla för råttor), människokärlek .(kärlek till människor) m. fl. andra slag. - Bland de nu lefvande indoeuropeiska språken utmärker sig i synnerhet tyskan genom sin rikedom på komposita och sin lätthet att bilda nya sådana. Bland de döda språken gäller detsamma om sanskrit, där komposition trädt i stället för de flesta syntaktiska förbindelser och nästan trängt dessa ur bruk; likaså var grekiskan rik på sammansättningar. Å andra sidan utmärkes den nuv. franskan för sin stora fattigdom och sin ringa utvecklingsförmåga i detta afscende. Detsamma tyckes vid första påseende gälla om engelskan; men detta är endast skenbart fallet, ty engelskan är tvärtom ganska rik på komposita, hvilka dock i skrift ofta icke betecknas som sådana, t. ex. gold watch (rättare vore goldwatch), guldur. Äfven i svenskan har på sina håll förmärkts en dylik, genom Ryd-qvists föredöme framkallad, oriktig tendens att isär-skrifva sammansatta ord, t. ex. till baka, om sider, i st. f. det riktiga tillbaka, omsider, och i allmänhet särskrifvas ännu s. k. separabla sammansättningar, d. v. s. sådana, hvilkas leder kunna genom andra däremellan trädande ord åtskiljas, t. ex. stiga (hastigt) upp, gifva (noga) akt gentemot de "inseparab-la" uppstiga, aklgifra. Med de separabla sammansättningarna få ej förblandas de s. k. distans-komposita, hvilkas leder alltid måste stå åtskils, t. ex. för hans skull, å andras vägnar. - Läran om det sammansatta ordet utgör en hufvuddel inom ord- Tryckt den 21/n 10 Ord, som saknas under K, torde sökas under C. 14 b. 23