721 Kondroitin-Kondylom 722 endast humiten är rombisk och de båda andra mono-klina. Mineralen äro hvarandra utomordentligt lika och kunna endast genom noggranna kristallografiska bestämningar skiljas från hvarandra. De äro till färgen ockergula till pomeransgula, stundom med grön- eller gråaktigt gul färg, samt ha otydliga genomgångar, mussligt brott och glasglans. Hårdhet = 6,5; tyngd = 3,2. Humiten förekommer praktfullt kristalliserad i de s. k. Sommablocken på Vesu-vius, vidare vid Ladugrufvan i Värmland och Tilly Foster i New York. Kondrodit förekommer dels i vackra kristaller tillsammans med humit, olivin, augit, vesuvian, glimmer o. s. v. i de nyss nämnda Sommablocken; vidare tillsammans med svafvelme-taller, såsom kopparkis, blyglans, zinkblände, mag-netkis, kuban, samt med pleonast i Kafveltorps koppargrufvor i Västmanland. Likartadt är förekomstsättet i grufvorna vid Koberg, Born och Lahäll i Värmland samt Orijärvi i Finland. Flertalet förekomster är dock bundet vid kristallinisk kalksten, t. ex. kalkbrotten Åker och Nyäng i Södermanland, Hällestad i Östergötland, Björnkärn, Gåsgrufvan och Gullsjö i Värmland, Pargas i Finland samt en mäned fyndorter i Nord-Amerika. Klinohumiten är hittills iakttagen endast i Sommablocken och vid Tilly Foster iron m in e i New York. Hj. S j.* Kondroitin, fysiol, kem. Se nästfoljande art. Kondroitinsvafvelsyra (af grek. cho'ndros, brosk), fysiol, kem., en etersvafvelsyra, innehållande ett kolhydrat, uppstår samtidigt med ett protein (se d. o.), när man spjälkar kondromukoid (se B i n d e-su bstans väf nåd, sp. 408, och Glykopro-t e i d e r) och är en kolloidal substans, som sönderfaller vid kokning med syror i ett ägghviteämne, kondroitin, och i svafvelsyra. Kondroitinsvafvelsyra finner man enligt K. A. H. Mörner alltid i ringa mängd - omkr. 0,os proc. - i urin. H. E. Kondröm (af grek. cho'ndros, brosk), med. Se Brosksvulst. Kondromukoid. Se Bindesubstansväf-n a d, sp. 408, och Glykoproteider. Kondruser (lat. condrusi), ett germanfolk. Se C o n d r o z och Eburoner. Kondult (fr. conduile), uppförande; särskildt ett fint, taktfullt sätt att skicka sig. Kondu'ktans, elektrot., det inverterade värdet af motståndet, ett uttryck för den elektriska ledningsförmågan hos ett föremål. A. E-m. Kondu'kter (af lat. con, med, och ducere, leda), mus., kanaler (vanligen tunna tennrör) i orgeln, genom hvilka vädret ledes till de pipor, som icke stå direkt på väderlådan. A. L.* Konduktör (af lat. conducere, sammanföra), fys., den del af en elektricitetsmaskin (se d. o.), på hvilken den utvecklade elektriciteten uppsamlas. Konduktör (fr. conducteur, förare, ledare), tjänsteman, som på ett bantåg, en spårvagn e. d. vakar öfver ordningen samt mottager passagerarnas biljetter eller afgifter. - Förr har denna titel burits också af tjänstemän vid Byggningsstaten, sedermera Slotts-byggnadsdeputationen och -direktionen samt öfver-intendentsämbetet (1864 förändrades den till "andre arkitekt"), af byggnadstekniska biträden vid Amiralitetet (åtminstone under slutet af 1600-talet) och af officerare vid Fortifikationen, då konduktör motsvarade löjtnant och "konduktör i läran" (sedermera underkonduktör) fänrik. I början af 1700-talet kallades de förutvarande konduktörerna löjtnanter, och lägsta officersgraden fick då konduktörstitel, hvilken senare först vid omorganisationen 1811 utbyttes mot underlöjtnant, hvarjämte alla underofficerare samtidigt benämndes underkonduktörer i st. f. vallmästare och sergeanter; 1845 uppdelades sedermera underofficerarna i konduktörer, som då motsvarade fanjunkare, och underkonduktörer, som motsvarade sergeanter (de förra titlarna utbyttes mot de senare genom k. br. 26 febr. 1875). L. W:son M. Kondurangin, farm. med. Se Kondurango. Kondura'ngo, Cortex Condurango, farm. med., är barken af Marsdenia Condurango Reichenbach fil. (se M a r s d e n i a), fam. Asclepiadacece. Den äkta kondurangobarken består vanligen af mindre stycken, växlande mellan l och 6 cm. i längd och bildande antingen fullständigt hoprullade rör af 0,s till 2 cm. tvärlinje eller öppna rännor. Barkens tjocklek växlar från l-7 mm. Barkstyckenas utsida är gulgrå eller brungrå, längdskrynklig eller sprickig och ofta vårtig. Insidan är ljusgrå och grofstrimmig. Lukten erinrar något om kaskarill; smaken är svagt bitter. Kondurangobarken är icke ännu tillräckligt undersökt. Däri finnas flera glykosider, framställda (i blandning med hvarandra) under namn af kondu-rangin. En af dessa glykosider, som löses i vatten, lefrar sig vid kokning, men åter löses upp vid af-svalning, besitter giftiga egenskaper. Dock är det högst tvifvelaktigt, om detta ämne är bärare af drogens medicinska verkan, eller om denna är att till-skrifva ett bitterämne eller i drogen förekommande garfsyra. Den nämnda glykosiden framkallar i större doser häftiga krampryckningar och därefter förlamning; verkan inträder sent. - Denna drog var en tid (i början af 1870-talet) utbasunad som ett specifikt medel mot kräftsjukdom, men befanns vid strängare prof ning icke förtjäna sitt stora beröm. Emellertid har dock kondurangobarken under senaste åren befunnits i många fall af kräfta i matstrupen, magen och lefvern åstadkomma en viss lindring och förbättring i symtomen. Därför har densamma blifvit upptagen i Svenska farmakopén. Man begagnar vanligen dekokt på barken eller extractum fluidum Condurango, 20-40 droppar flera gånger dagligen. Förr var äfven vinum Condurango ofticinellt. O. T. S. (C. G. S.) Konduriotis [-åtis], L a z a r o s, en om sitt fäderneslands befrielse förtjänt grek, f. omkr. 1768 på ön Hydra, d. 17 juni 1852, lefde där som rik och ansedd skeppsredare till befrielsekrigets utbrott (1821), då han offrade sin förmögenhet och sina fartyg för frihetens sak. Hans broder, G e o r g i o s K., f. omkr. 1775, d. 1858, var likaledes en rik skeppsredare samt stod 1824 och 1825 som president i spetsen för verkställande rådet. Båda bröderna trädde i opposition emot det engelska inflytandet och sedan äfven mot Kapodistrias. Kondylom [-lam; grek. kondylöma, svulst], med., en från hudens eller vissa slemhinnors ytligaste bind-väfslager utgående svulstbildning. Man har länge gifvit detta namn åt svulster af olika natur och indelat dem i spetsiga (lat. condylomata acuminata) och platta eller breda (c. plana. c. lata) kondylom. De senare äro af syfilitisk beskaffenhet och kallas vanligen rnukösa papler. Det spetsiga kondy-lomet, eller, som det också på grund af sin form Ord, som saknas under K, torde sökas under C.