747 Kongostaten-Kongregation 748 gar, genom hvilka språket i tämligen hög grad aflägsnar sig från den gemensamma bantutypen. F. ö. utmärkes kongospråket genom smidighet och rikedom och har i allmänhet bibehållit sig oberördt af främmande inflytelser; dock förekomma i den dialekt, som talas i den gamla hufvudstaden San Salvador, ej så få portugisiska lånord, t. ex. sapu (port. chapeo) hatt, lolonzi (port. relojio) klocka, balaka (port. barraca) tält. Någon egentlig litteratur finnes icke på detta språk (k i k o n g o), som, ehuru mindre riktigt, kallas äfven f i o t i. Den första bok, som trycktes på kongospråket, var en portugisisk traktat om kristendomen af Jorge, "Doutria chri-stao" (Lissabon, 1624). Den första grammatiska och lexikaliska bearbetningen verkställdes af den italienske kapucinmunken Brusciotto de Vetralla, som 1650 utgaf en ordbok öfver kongospråket med portugisisk, latinsk och italiensk öfv. och några år senare en grammatik (Rom, 1659). För den genom svenska missionärer åstadkomna litteraturen redogö-res i art. Kongo 3, sp. 743. Se vidare Cust, "A sketch of the modern languages of Africa" (1883), Bentley, "Dictionary and grammar of the Kongo language, as spöken ät San Salvador" (1887-95), Ussel, "Petite grammaire de la langue fiote, dia-lecte du Loango" (Loango, 1888), och Carrie, "Grammaire de la langue fiote, dialecte du Ka-kongo" (Loango, 1890). K. V. Z. Kongostaten. Se Kongo 3. Kongregation (lat. congregalio), förening, församling. I egentlig mening betecknar kongregation (till skillnad från klosterorden), en frivillig förening af personer af samma kön, som genom de tre "enkla" (ej "högtidliga") löftena om fattigdom, kyskhet och lydnad samt genom gemensamt lif i enlighet med bestämda, af kyrkan godkända stadgar i egna för ändamålet afsedda bostäder under ledning af en öfverordnad eftersträfva den kristliga fullkomligheten. Dessa kongregationer äro antingen religiösa kongregationer i egentlig mening (lat. congregaliones religiösa), inom hvilka löftena afges på lifstid och inför vederbörande öfverordnade och som tillika erhållit påfvens bekräftelse, eller sådana kongregationer, som ej kunna betecknas som religiösa (lat. congregaliones ecclesiafslicce), antingen därför att de sakna påflig stadfästelse eller emedan löftena ej afges för lifstid och inför vederbörande öfverordnade, eller emedan ej alla tre löftena af-läggas. I vidsträcktaste mening kunna som kongregationer betecknas äfven alla kyrkliga sammanslutningar, hvilkas medlemmar utan att binda sig genom löften föra ett gemensamt lif under en öfverordnad efter bestämda regler för uppnående af religiösa syften. Hvad kongregationernas organisation angår - reglerad bl. a. genom Leo XIII:s konstitution Conditce af 8 dec. 1900, modifierad genom Pius X:s motuproprio af 30 juli 1906 - är följande att märka. Tillstånd till bildande af dylika sammanslutningar lämnas af påfven eller - med hans med-gifvande - af vederbörande stiftsbiskop. De manliga kongregationerna stå under ledning af en af g e-neralkapitlet på lifstid eller för vissa år vald, af vederbörande kardinalkongregation i ämbetet bekräftad g e n e r a l s u p e r i o r; för de af påfven stadfästa kommer därtill en kardinalprotek-t o r. Kongregationens generalsuperior utnämner provinsial- och lokalsuperiorer, såvida de förre ej utses af provinsens valberättigade, de senare af provinsialsuperiorerna. Biträdd af assistenter, som med honom bilda generalrådet, hvilket liksom generalkapitlet i vissa fall skall höras, har generalsuperiorn högsta ledningen af kongregatio-nens angelägenheter. På liknande sätt äro de kvinnliga kongregationerna organiserade. Se Heim-bucher, "Die orden und köngregationen der katho-lischen kirche", I (2:a uppl. 1907), och Sägmuller; "Lehrbuch des katholischen kirchenrechts" (2:auppl. 1909). - Ofta användes ordet kongregation som beteckning för förgrening inom en klosterorden. Vanligen äro dessa sammanslutningar frukten af reformrörelser till återupplifvande af strängare tukt och bättre anda inom klosterlifvet. De första kongregationerna i här angifna bemärkelse framträda inom benediktinorden, och främst är därvidlag att nämna kluniacenskongregationen (se C l u n y - r e-f orm en). Tridentinska kyrkomötet föreskref, att alla från biskoplig jurisdiktion fritagna kloster skulle sammansluta sig i kongregationer. Ang. den franska lagstiftningen mot klosterordnar och kongregationer se Frankrike, sp. 1171-72. Efter revolutionen i Portugal (okt. 1910) har där en liknande kamp öppnats mot kongregationerna, och äfven i Spanien står frågan på dagordningen. Med kardinalkongregationer förstås af påfven tillsatta kommittéer af kardinaler för handhafvande af vissa grenar af den kyrkliga centralförvaltningen. Dylika kommittéer af tillfälligt slag hade redan tidigare förekommit, men från 1500-talets midt skapas ständiga kardinalkongregationer. Den första af dessa är den 1542 inrättade inkvisitionskongregationen till kätteriers utrotande (congregalio sancti officii 1. c. inquisitionis herelicce pravilalis). Genom bullan Immensa ceterni af 22 jan. 1587 organiseras ej mindre än femton dylika; under senare tid synes antalet i allmänhet ha uppgått till 15-17. Genom bullan Sapienti consilio af 29 juni 1908, som omorganiserade hela den påfliga centralförvaltningen, fastställde Pius X kongregationerna till följande: 1) Congregalio sancli officii, som ofvan nämnts organiserad 1542, för mål rörande kätterier, aflat m. m. - 2) C. consislorialis, bildad af Sixtus V för beredning af konsistoricmål, för förvaltningen af stift, som ej lyda under propagandan (se nedan), prästseminarierna, kompetenskonfliktfrågor o. d. - 3) C. de disciplina sacramenlorum för mål rörande sakramentens förvaltning. - 4) C. concilii, efterträdare till den af Pius IV (1564) organiserade con-gregatio cardinalium concilii Tridentini inlerpre-twm, för mål rörande det världsliga prästerskapets och församlingens tukt, kyrkohögtidernas iakttagande, fromma stiftelsers förvaltning o. s. v. - 5) C. ne-gotiis religiosorum sodalium prceposila, stiftad af Sixtus V, för ärenden rörande klosterordnar och kongrcgationer. - 6) C. de propaganda fide, definitivt konstituerad 1622, för frågor rörande missionen, fördelad på två afdelningar, en för propagandan i allmänhet, en för de unerade grekernas område. Se vidare Propagandan. - 7) C. indicis, bildad af Pius V, för frågor rörande bokcensur -(se I n d e x). - 8) C. riluum för frågor rörande kulten, bl. a. kanoniseringsfrågor. - 9) C. cceremoniolis för frågor rörande ceremonier i det påfliga kapellet och Vatikanen. - 10) C. super negoliis ecclesice extra-ordinariis, upprättad af Pius VII, för frågor rö- Ord, som saknas under K, torde sökas under C.