749 Kongregationalister-Kongruensfail 750 rande den borgerliga lagstiftningen och fördragen med de olika staterna, alltså hvad man skulle kunna kalla utrikes frågor, samt öfver hufvud för de ärenden påfven på statssekreterarens föredragning dit hänvisar; samt 11) C. studiorum för frågor rörande de högsta läroanstalterna (universitet, fakulteter o. s. v.). Bland tillfälliga kardinalkongregationer i nyare tid förtjänar nämnas Congregatio de auxi-liis (näml. gratice divince), tillsatt 1597 af Klemens VIII för undersökning rörande de af Mo-lina (se d. o.) föranledda striderna om Guds nåd och människans frihet, upplöst 1611. Samtliga kongregationer bestå af ett antal kardinaler, af hvilka en är kongregationens prefekt -(i de under 1) och 2) nämnda kongregationerna innehar påfven själf denna ställning); denne har vid sin sida en sekreterare. Härtill komma prelater och teologer som rådgifvare samt underordnad kanslipersonal. Kongregationerna afgöra själfva flertalet löpande ärenden; endast i viktigare fall underställes saken påfvens af görande. Se Sägmuller, "Lehrbuch des katholischen kirchenrechts" (2:a upp. 1909), samt Holmquists särdeles upplysande uppsats "Kyrkostyrelsen i Rom och dess ledande män under de senaste åren" (i "Kristendomen och vår tid", 1910). - Om jesuiternas generalkongregation se J e s u i t o r d e n, sp. 1388. I Frankrike betecknades med kongregationer de ultramontana sammanslutningar, som under revolutionstiden och restaurationen bildades i syfte att göra slut på de gallikanska friheterna och befästa påfve-stolens maktställning inom den franska kyrkan. Efter julirevolutionen (1830) förlorade de sin betydelse. I skotska historien är under namnet congregation kändt ett 1557 bildadt adelsförbund (det första "co-venant") med uppgift att upprätthålla och befästa Guds rena ord samt sörja för erhållande af goda tjänare för dess predikande och sakramentens förvaltning. T. H-r. Kongregationali'ster. Se Independenter. Kongre'ss (fr. congrés, eng. congress, af lat. congre'ssus, sammanträde), i allmänhet högtidligare, organiseradt sammanträde af personer från skilda länder för behandling å egna vägnar eller som representanter af vetenskapliga, humanitära och andra frågor (jfr Internationella kongresser och Järnvägskongresser). 1. Folkr., en beslutmässig sammankomst mellan flera särskilda staters regenter eller befullmäktigade ombud, som hålles för att åstadkomma ett fredsslut eller en nödig uppgörelse med anledning af ingången fred «ller ock för att i allmänhet afgöra och lösa sväfvande internationella spörsmål eller eljest afhandla för staterna gemensamma intressen. Tidigare folkrättslärare sökte fasthålla en principiell åtskillnad mellan kongress och konferens så till vida, att vid det sistnämnda slagets sammankomster finge endast rådplägningar förekomma, men däremot inga beslut fattas. Denna skillnad kan ej numera fasthållas, då i den folkrättsliga terminologien uttrycken användas tämligen likvärdiga. På sin höjd kan sägas, att en kongress i allmänhet kräfver högtidligare former och större apparat - särskildt torde man anse, att i en kongress samtliga stormakter böra deltaga -, hvarför man vid våra dagars starka ökning af själfva föremålen för internationella förhandlingar i rent bekvämlighetssyfte gärna använder den an- språkslösare konferensbeteckningen. Alltifrån den första europeiska fredskongressen i Miinster och Osnabriick, som hade sig anförtrodd den omfattande uppgörelsen efter trettioåriga kriget, ha kongresserna fyllt en synnerligen viktig uppgift som folkrättsliga medel att ordna invecklade förhållanden, som krig alstrat, att med undvikande af krig bilägga hotande strider och att åstadkomma enighet om internationella grundsatser, hvilkas erkännande och tillämpande i våra dagar, då samfärdseln staterna emellan ständigt tilltager, med nödvändighet kräfvas. Bland senare kongresser förtjäna nämnas de i Wien (1814 -15), Laibach (1821), Verona (1822), Paris (1856) och Berlin (1878). Bland viktigare diplomatiska sammankomster, som benämnts konferenser, kunna anföras Londonkonferenserna 1830-33 rörande Belgien, Kongokonferensen i Berlin 1884-85, freds-konferenserna i Haag 1899 och 1907. Inbjudning till en kongress eller konferens kan utgå från hvilken stat som helst, och den bör gälla alla stater, hvilkas intressen kunna beröras genom det afsedda beslutet. De befullmäktigade ombuden samlas på öfverenskom-met ställe, och sedan de enats om ordförande, hvartill i regel den stats ombud utses, på hvars område kongressen, resp. konferensen, hålles, börjas sammankomstens arbeten med utväxling af fullmakter och bestämmande af ordningen för förhandlingarna. I dessa och andra underordnade frågor tillerkännes väl flertalet afgörande rätt, men i de hufvudspörsmål, som kongressen eller konferensen är afsedd att lösa, fordras enighet. Vinncs ej sådan, förfaller spörsmålet, därest ej sammankomsten måste som förfelad upplösas, öfver förhandlingarna föres protokoll, och beslutet sammanfattas i en kongressakt, konferensakt, generalakt eller slutakt, hvilken kräfver ratifikation från de deltagande staternas sida. Jfr Fredsfördrag och Internationell. - 2. Stalsr. I flera af de amerikanska republikerna kallas folkrepresentationcn i sin helhet för kongress. Denna åter är i allmänhet delad i en "senat" och en "representant"- eller deputeradekammare. Så är t. ex. förhållandet med representationen för Nord-Amerikas förenta stater (congress), med representationerna i Argentina och Chile (sp. con-gréso) samt Brasilien (port. conyresso). Äfven i Frankrike nyttjas benämningen kongress (congrés) för att beteckna hela folkrepresentationen, då dennas båda afdelningar (senaten och deputeradekammaren) undantagsvis sammanträda till gemensamma förhandlingar, t. ex. för revision af författningen. K. H. B. (C. H. H.) Kongress-Polen, en benämning på konungariket Polen, sådant det återställdes af kongressen i Wien 1815. Jfr Polen (Historia). Kongrue'ns (af lat. cofngruens, sammanfallande), öfverensstämmelse, fullkomlig likhet; språkv., den beroende böjning (se Böjning 3), som anger en beskaffenhet - icke hos det böjda ordet, utan - hos det böjda ordets hufvudord, t. ex. 'vild-a hästar', där ändeisen -a endast anger, att ordet är bestämning till ett substantiv i plural, eller hästarna spring-a, där -a anger, att subjektet är plural. Jfr Böjning och Inkongruens. - I metriken betecknar kongruens, att stark stafvelse står i höjning och svagare i sänkning. R-n B. Kongruensfall (se Kongruens), mat., kallas satser, som ange de förhållanden, som måste ega Ord, som saknas under K, torde sökas under C.