759 Konjekturalkritik-Konjugation 760 språkv., en på sannolikhetsgrunder föreslagen läsart hos en författare, utan att man därvid har vittnesbörd i själfva urskriften att stödja sig på. Har man åter dylika, kallas förbättringen emendation (se d. o.). - Konjekturälkritik, bedömande af sannolika läsarter och uppställande af regler, som böra följas vid uppfinnandet af konjekturer. Konjekturälkritik. Se K o n j e k t u r. _Konjugal (lat. conjugälis), äktenskaplig. - Kon-j u g i u m2 äktenskap. Konjugät-, i sammansättningar, af lat. conjugäre, sammanbinda. Konjugäta (lat. axis conjugäta, af conjugäre, sammanbinda), med. Se B ä c k e n m å 11. Konjugataxel, Konjugatfokus. Se Hy-per b e l och Lins. Konjugatdiameter. Se Diameter. Konjugater, bot. Se C o n j u g a t se. Konjugatexpressioner, mat., kallas två komplexa eller imaginära storheter, hvilka skilja sig från hvarandra endast genom olika tecken framför de imaginära uttrycken. Så äro t. ex. å ena sidan a + bi och a - bi, å andra sidan Bi och - Bi kon-jugatexpressioner. Namnet beror därpå att, vid algebraiska ekvationer med reella koefficienter, dylika uttryck alltid samtidigt förekomma som rötter, så att, om t. ex. l + 2i är rot till en ekvation, är med säkerhet l - 2i en annan rot till samma ekvation. d- F.) Konjugatfokus, detsamma som konjugataxel. Se H y p e r b e l och Lins. Konjugathyperbler, mat., två hyperbler, af hvilka den enas konjugataxel sammanfaller med den andras transversalaxel och tvärtom. (L F.) Konjugation (af lat. conjugare, hopfoga). 1. Gramm., verbets böjning 1. förändring efter person, numerus, modus, tempus, genus o. s. v. Sannolikt ha i vissa fall urspr. flera olika formationer af verb fått tjänstgöra i en viss betydelse, t. ex. för att ange närvarande tid, lat. tundo, flecto, grek. di-do-si, *pher-e-si. Oftare har det sannolikt varit så, att urspr, mot hvarandra svarande former inom samma verb och inom olika verb bildades på samma sätt. Men under tidens lopp ha i de flesta språk genom hvarjehanda fonetiska och psykologiska processer (bortfall af utljud, Ijudöfvergångar, analogibildningar) verben i alla händelser i sin böjning gått isär, så att icke blott mot hvarandra svarande personer och numeri i olika tempora, modi o. s. v. bildas olika, utan äfven modi och tempora i olika verb på olika sätt bildas af stammarna (eller rötterna). I grammatiken ordnas därför verben i ett visst antal grupper, så beskaffade, att inom hvarje grupp de olika formerna stå i hufvudsakligen samma förhållande till stammen eller roten (basen) och likformigt kunna bildas ur densamma. Så får man flera böjningssätt 1. "konjugationer", och för hvarje konjugation uppställes ett paradigm 1. mönsterverb med alla möjliga former utförda. Efter paradigmet skola alla till konjugationen hörande verb kunna böjas. De former, som till följd af speciella lagar icke fullständigt följa paradigmets föredöme, uppfattas som "oregelbundna". Sådana verb äro ej sällan de enda återstående representanterna af äldre upplösta grupper. För att icke få för många konjugationer sammanföra emellertid läroböckerna under samma böjningssätt verb med delvis olika bildning, så att man, för att kunna böja 1. konjugera ett verb, icke blott behöfver veta, efter hvilken konjugation det går - hvilket egentligen borde vara tillräckligt -, utan dessutom känna vissa s. k. grundformer eller speciella stammar, som sammanfattas under benämningen verbets tema. Sådana brokiga konjugationer äro den 3:e i latinet (jfr cado, cecidi, casum; vivo, vixi, victum; lego, legi, lectum; scindo, scidi, scissum), 4:e i franskan (på -oir) och 4:e i svenskan ("oregelbundna"). De antagna konjugationernas antal är, redan inom vår språkätt, mycket växlande i olika språk och olika grammatiker, exempelvis i sanskrit 10 (vanligen kallade "klasser"), i lat. 4, i fr. 3 eller 4, i sv. 3, 4, 5 eller flera. I sanskrit och latin uppföras de sedan gammalt i en viss oföränderlig ordning med ordningsnummer. Den traditionella indelningen i numrerade konjugationer tillhör eljest numera hufvudsakligen skolgrammatiken. I vetenskapliga arbeten ordnas verben dels efter stammens utljud, enär på detta beror personändelsernas olika faktiska utseende, för så vidt som stamslut och (schematiska) ändelser ömsesidigt inverka på hvarandra, dels efter de olika medel (olika suffix, reduplikation), som brukas för att bilda speciella stammar (i synnerhet presens och perfektum). Så bero i sanskrit de 10 "klasserna" på de olika suffix, med hvilka presens-stammen bildas af roten, och för grekiskan ha äfven de vanliga läroböckerna en vetenskaplig gruppering af verben (verb med och utan "bindevokal" i pres., vokal- och konsonantstammar, likvidastammar o. s. v.). Läran om verbets konjugation hör till formläran (morfologien). Inom vetenskapen får dock begreppet konjugation ofta en trängre betydelse, så att därunder innefattas endast person- och numerus-böjning. Bildningen af de speciella stammarna (tempora och modi), till hvilka personändelserna fogas, hänföres då till ordbildningsläran. "Omskrifna", d. v. s. genom sammanställning af två eller flera särskilda ord åstadkomna tempora, modi o. s. v. höra rätteligen under syntaxen, men upptagas i läroböcker tillsammans med den egentliga konjugationen för att lätta öfversikten och jämförelsen med andra språk eller af gammal vana och efter latinet som mönster. - För svenskan antagas numera allmänt, efter Rydqvists föredöme, fyra konjugationer, nämligen: I. kalla, kallade, kallad, kallat; II. döma, dömde, dömd, dömt; köpa, köpte, köpt, köpt; välja, valde, vald, valt; III. tro, trodde, trodd, trott; IV. binda, band, bunden, bundit; bryta, bröt, bruten, brutit, o. s. v. Efter den 1:a, som urspr. omfattar a-stammarna, gå ungefär 5/6 af alla svenska verb. Inom den 2:a, som urspr. omfattar i-stammar (ofta igenkännliga genom "omljud"), blir ändeisen i imperf. och partic. pass. olika, -d eller -t, alltefter rotens slutljud; och verb med s. k. "återgångsljud" (d. v. s. utan omljud) i imperf., sådana som välja, valde, spörja, sporde, bilda en egen undergrupp, men minskas alltmer till antalet och öfvergå till den allmänna typen, utan vokalförändring. I fornspråket omfattade denna konjugation 3 klasser: a) döma, dömde, med lång rotstafvelse, b) vælia, valde, med kort rotstafvelse, c) steikia, steikte, d. v. s. med k eller g i roten. 3:e konjugationen med fördubblad (för- Ord. som saknas under K, torde sökas under C.