längd) temakonsonant innehåller blott ett fåtal verb; den tillhör endast nysvenskan och fanns icke i det äldre språket, som på andra sätt böjde nu till densamma hörande verb. I 4:e konjugationen, hvars verb understundom uppföras som oregelbundna, ingå resterna af sex (eller flera) äldre konjugationer, och under densamma lydande verb fördela sig därför på 6 klasser: 1) binda, band, bundo, bundit, 2) gifva, gaf, gåfvo, gifvit, 3) fara, for, foro, farit, 4) gripa, grep, grepo, gripit, 5) bryta, bröt, bröto, brutit, 6) hålla, höll, höllo, hållit. Alla dessa klasser förete dock äfven inom sig olikheter; i synnerhet innehålla 2:a, 3:e och 6:e hvar och en blott få verb och dessa med tämligen olika böjning. Dessa fyra konjugationer äro sålunda äfven ur vetenskaplig synpunkt motiverade. De tre första innehålla de "svaga" verben, som bilda preteritum genom yttre tillägg (temakonsonant), den 4:e innehåller de "starka" verben, som bilda pret. genom afljud. Under nyare tid växer i litteraturspråket l:a konjugationen i omfång, under det att verben i 4:e bli allt fåtaligare. I norska och danska, äfvensom i skandinaviska folkmål, ha andra tendenser gjort sig gällande; många svenska mål generalisera t. ex. 2:a konjug.: roper, ropte i st. f. ropar, -ade o. d. Det svenska verbet är föga formrikt, i synnerhet om man fäster sig vid det naturliga samtalsspråket, som ej gör någon skillnad mellan olika personer och numeri. Ett fullständigt paradigm för 2:a konjugationen har följande utseende: Aktivum: Passivum: Pres. ind. böjer böjes » konj. (böje) (böjes) Imperf. ind. böjde böjdes Imp:t. (pres.) böj [hoppas] Infin. (pres.) böja böjas Partic. pres. (böjande) [körandes] Supinum böjt Partic. perf. böjd, böjdt, böjda. Pres. konjunkt. och partic. brukas endast i enstaka talesätt, imperat. i pass. blott af deponentier. För starka verb tillkommer ett särskildt imperf. konjunktivi (bunde, gåfve, o. s. v.), som dock ej allmänt brukas. I läroböcker för skolorna upptagas emellertid icke blott för hvarje tempus i indikat. och konjunkt. tre personer i sing. och plur. och för imperat. två pers. i plur., med delvis olika ändelser, som ännu brukas i skrift och i "högre" (gammalmodig) stil, utan jämväl omskrifna former för pres. och imperf. konjunkt., för perf. och pluskvamperf. indikat. och konjunkt., för två fut. i indikat. samt för perf. och fut. infin. och partic., däribland äfven sammanställningar, som i språket icke förekomma (att skola böja, hafvande böjt, skolande böja). Ett paradigm kommer på detta sätt att bilda en vidlyftig tabell och innehåller endast i aktivum ej mindre än 87 personliga och 7 opersonliga s. k. former, medan i fullt bruk ej finnas mer än 3 eller 4 personliga och 2 opersonliga verkliga former. I vissa folkmål har förenklingen gått ännu längre: den enda formen kalla ersätter skriftspråkets kallar, kallade, kallat, kalla, kallen. Svenskan visar sig i sin konjugation, likaväl som i deklinationen, som ett i hög grad analytiskt (formfattigt) språk. Äfven det slaviska verbet är jämförelsevis fattigt, så att t. ex. ryskan har blott 2 modus och l tempus med personböjning. Däremot har ett latinskt verb redan i aktivum 75 enkla former, af hvilka blott några få sinsemellan lika, och ett grekiskt har mer än dubbelt så många fullkomligt skilda former samt därjämte utom aktivum och passivum äfven ett genus medium. Utom de allmänt kända kategorierna (tempus, modus, numerus, person och verbgenus) ha de slaviska språken ett rikt utbildadt system af "aspekter" eller "aktionsarter", hvartill i grekiska, latinska (rom.) och germanska språk blott finnas ansatser. - Isolerande språk, som t. ex. kinesiskan, sakna såväl egentlig konjugation som annan böjning. I många språk utmärker sig konjugationen genom en ytterligt långt drifven specifikation i modus, tempus, numerus, person o. s. v.; många språk indraga i konjugationen icke blott subjektet (som lat. amo, amas, amat), utan äfven objektet eller andra satsdelar. I finskan konjugeras i negativ sats icke verbet, utan negationen (t. ex. puhumme, vi tala, puhuvat, de tala; men emme puhu, vi tala icke, civat puhu, de tala icke). Jfr Verb. 2. (Kopulation). Bot., en sexuell sammansmältning af två likartade celler, isogameter (se Gamet); den nya cell, som på detta sätt bildas, kallas zygot 1. zygospor. Konjugation förekommer hos algklassen Conjugatæ, hos de lägre klorofycéerna och feofycéerna och hos mukoracéerna bland svamparna. De kopulerande gameterna äro aplanogameter hos konjugater och mukoracéer, planogameter hos de öfriga. Jfr Befruktning, sp. 1193. 3. Zool., hos urdjuren föreningen emellan två individer i och för fortplantningen. En infusorieart kan nämligen ej under en obegränsadt lång tid fortplanta sig genom delning, utan konjugation måste efter ett visst antal delningar ega rum, såvida arten ej skall degenerera. 1. Lll. 2. G. L--m. 3. L--e. Konjugera (lat. conjugare, hopfoga, förena), gramm., bilda de olika formerna af ett verbparadigm. Se Böjning 3 och Konjugation 1. Konjugerad punkt, mat. Se Isolerad punkt. Konjugium. Se Konjugal. Konjunktion (lat. conju'nctio, förening). 1. Gramm., bindeord, kallas ett sådant ord eller en sådan ordförbindelse, som, utan att utgöra någon del af satsen, tjänar att grammatiskt förbinda satser med hvarandra. Till konjunktionerna höra således icke relativa eller interrogativa pronomina eller adverb, som, utom att de förena satser, inom den sats, i hvilken de stå, spela rollen af subjekt, objekt eller adverbial. Konjunktioner sammanbinda äfven inom en och samma sats flera satsdelar af samma slag, två eller flera subjekt, predikat, attribut, tidsadverbial o. s. v. Etymologiskt sammanhänga konjunktionerna vanligen med pronominala (interrogativa, relativa eller demonstrativa) rötter, mera sällan med nominala. Konjunktionerna indelas i två grupper, allteftersom de tjäna att förbinda grammatiskt af hvarandra oberoende satser eller en beroende sats med den, af hvilken den beror. A. Koordinerande 1. samordnande konjunktioner (af Noreen kallade objunktioner), som förena hufvudsatser eller bisatser af samma grad och bilda satsbindningar: 1) kopulativa (likhet), t. ex. och, både-och, dels (-dels); 2) adversativa (motsats), t. ex. men, likväl;