765 Konklusion-Konkordat 766 definitivt sedan 1644 och 1655, tillegnade sig de katolska stormakterna Österrike, Spanien och Frankrike (till 1905) rätten att genom en kardinal under konklaven inlägga veto mot val af en för dem misshaglig kandidat; denna rätt, exklusiv el, användes 1903 af Österrike mot Rampolla och har framkallat en häftig strid. Pius X offentliggjorde 1904 en skrifvelse om dess upphäf vande; men då påtryckning från makterna vid en konklav knappast kan undvikas, har nu åter framförts tanken, att påfven under sin lifstid kan utnämna efterträdare och hela konklaven så göras öfverflödig. - Valbar till påfve är hvarje manlig förnuftig troende; men sedan 1520-talet väljes endast en italiensk kardinal. - Litt.: L. Lector, "Le conclave" (1894), A. Ceccaroni, "II conclave, storia, constitutioni, ceremoni" (1901), M. Grabinski, "11 conclave" (1903), A. Giobbio, "Austria, Francia e Spagna e Texclusiva nel conclave" (1903J, G. Gaugusch, "Das rechtinstitut der papstwahi" (1905), A. Eisler, "Das veto der katholischen staaten bei der papstwahi" (1907), och M. Évrard, "Le droit de veto dans les con-claves" (1908). Hj. H-t. Konklusion (lat. concUsio), logisk följd, slutsats. Jfr Premiss. Konklusiv (af lat. concliisio, slutledning), som innehåller följd eller grund. Konklusiva konjunktioner. Se Konklusiv-sa t s. Konklusivsats 1. Konklusiv sats (se Konklusiv), gramm., en sådan sats, som innehåller följden eller grunden till en annan och sålunda brukas vid slutledningar. Konklusiva satser inledas genom konklusiva konjunktioner och äro af två slag: 1) när de inledas med ty, för eller nämligen (som aldrig står i början af satsen), innehålla de grunden till den föregående satsen, t. ex. jag kan ej komma, ty jag är sjuk; 2) inledda med således, alltså, därför, följaktligen o. d., innehålla de följden af den föregående satsen, t. ex. jag är sjuk, således kan jag ej komma. Konkoid (af grek. ko'ngche, snäcka, och élfdos, form), mat. Om en fast rät linje och en punkt äro gifna samt från punkten en rörlig linje dragés så, att den skär den fasta räta linjen; om man vidare på den rörliga linjen bestämmer två punkter så, att deras afstånd från skärningspunkten är lika med en gifven determinerad rät linje, så kallas den geometriska orten för dessa punkter "konkoid", då man antager, att den rörliga linjen vrider sig kring den fasta punkten. Konkoiden består af två grenar, en på hvardera sidan om den fasta linjen. Den uppfanns af den grekiske matematikern Nikomedes (antagligen omkr. 200 f. Kr.), hvilken med tillhjälp däraf löste de båda problemen om vinkelns tre-delning och kubens fördubbling (det s. k. Deliska problemet). (L F.) Konkologi. Se K o n k y l i e r. Konkoly [kå'nkåli], Nicolaus Thege von, ungersk astronom, f. 20 jan. 1842 i Budapest, var först sjöman, inrättade på 1870-talet ett astrofysika-liskt observatorium på sitt landtgods i 0'Gyalla, som sedermera genom donation blef statsegendom, och blef 1890 direktor för meteorologiska riksanstalten i Budapest. Utom en mängd afhandlingar särskildt inom astrofysikens och spoktralanalyscns områden (öfver solfläckar, fixstjarnspektra, kometer, stjärnfall m. m.) har han författat de bekanta handböckerna Praktische anleitung zur anstellung astronomischer beobachtungen mit besonderer rucksicht auf die astro-physik, nebst einer modemen instrumentenkunde (1883), Praklische anleitung zur himmelsphotoyra-phie (1887) och Handbuch fur spektroskopiker im cabinet und am fernrohr (1890). Sedan 1879 utger han "Beobachtungen am astrophysikalischen observatorium in 0'Gyalla in Ungarn". B-d. Konkomita'ns (af lat. comitäri, följa), den lära i katolska kyrkan, som, framställd af Tomas från Aquino, sanktionerades af Tridentinska mötet, att i altarets sakrament, under gestalt af hostian (se d. o.), äfven Kristi blod är närvarande, emedan hos gudamänniskan som hos den naturliga människan, lekamen och blod äro hypostatiskt (till sitt väsen) förenade. Därmed försvarar kyrkan, att kalken ej får njutas af lekmän. Jfr Nattvard. Konkorda ns (lat. concorda'ntia, af concordäre, of verensstämma), öfverensstämmelse. 1. Teol., en förteckning på alla de ställen i en eller flera skrifter, där samma ord eller ordform eller också öfverens-stämmande tankar eller begrepp förekomma. Sådana förteckningar äro uppställda i alfabetisk ordning och af två slag: verbalkonkordanser (öfver ord och ordformer) och realkonkordanser (öfver tankar och begrepp). Det är mest öfver den Heliga skrift, som konkordanser förekomma. Svenska bibelkonkordanser äro utgifna bl. a. 1890 och 1900 af Schulthess; en real- och verbalkonkordans öfver psalmboken utgaf Vcnnerstén 1903. En koukordans öfver Shakspere gjordes af Clarke (1881), en öfver Luther af Lommler (1827-29). 2. Mus., äldre tiders benämning på konsonans (se d. o.). 3. GeoL, det lagringsförhållande, som eger rum, då sedimentära bergartslager eller en serie sådana ligga parallellt utbredda öfver hvarandra på ett fullt regelbundet sätt, hvari efter hvarf, de yngre med samma lagerställning som de äldre, underliggande, hvilka således icke undergått några rubbningar, innan de förstnämnda bildades. Häraf uttrycket kon-kordant 1. likformig lagring i motsats till diskordant eller olikformig (se D i s k o r d a n s). De svenska kambriska och siluriska bildningarna, sandsten, alunskiffer, kalksten och lerskiffer, t. ex. de i Kinnekulle, äro konkordant aflagrade på hvarandra. Adj. K o n k o rd a'n t. 4. Boktr. Se Mellanslag. 1. J. P. 3. E. E. Konkorda'nt. Se Konkordans 3. Konkordat (af lat. concordäre, komma öfverens), i vanlig bemärkelse aftal mellan de högsta myndigheterna i stat och kyrka rörande förhållandet dem emellan inom det genom aftalet berörda området antingen principiellt och i alla afseenden eller i vissa närmare angifna fall. Anmärkas bör dock, att äfven underordnade kyrkliga myndigheter, nämligen stifts-biskoparna, kunna med statsmyndigheterna i fråga om sina stift ingå aftal, som falla under begreppet konkordat. För första gången användes ordet konkordat om de på Konstanzkonsiliet af kurian (påfve-stolen) med de fem nationerna (italienare, spanjorer, tyskar, fransmän och engelsmän) träffade öfverens-kommelserna (capitula concordata) om provisoriska reformåtgärder. Sedan förekommer ordet ofta. De under 1800-talet afslutade konkordaten beteckna sig emellertid själfva såsom konventioner. De moderna Ord, som saknas under K, torde sökas under C.