767 Konkordat 768 konkordaten ha form af folkrättsliga fördrag, af-slutade genom befullmäktigade ombud, och de i desamma stadgade bestämmelserna publiceras, sedan ratifikationerna utväxlats, af kontrahenterna som stats-, resp. kyrkolag. En plats för sig intaga de s. k. c i r k u m s k r i p-tionsbullorna. I åtskilliga konkordat finnas bl. a. äfven bestämmelser om en territoriell om-reglering af alla eller några bland de inom det af konkordatet berörda området belägna stiften. Denna omreglering plägar ske genom en särskild till konkordatet anknuten s. k. cirkumskriptions- eller af-gränsningsbulla. Så åtföljdes det franska konkordatet af 1801 af bullan Qui Christi Domini vices 29 nov. s. å. och 1817 års bajerska konkordat af bullan Dei ac Domini nostri Jesu Christi l april 1818. Ibland har emellertid den mellan staten och kyrkan ingångna öfverenskommelsen ansetts böra inskränkas till själfva stiftsregleringsfrågan, utan att man därom velat afsluta ett formligt fördrag. I dylika fall har man gått till väga så, att vederbörande stat genom en not begärt en cirkumskriptionsbulla. Sedan dennas innehåll genom underhandlingar fastställts och bullan af påfvestolen utfärdats, har den af vederbörande statsmyndighet omedelbart publicerats som gällande lag. Äfven de på dylik väg tillkomna cirkumskriptionsbullorna böra från materiell synpunkt räknas bland konkordaten. Körande konkordatens rättsliga karaktär ha tre olika huvuduppfattningar gjort sig gällande. Flertalet rättslärda uppfattar dem som folkrättsliga eller kvasifolkrättsliga fördrag. Några ultramon-tana författare (bl. a. Bonald) ha med utgångspunkt i läran om kyrkans superioritet öfver staten sökt göra gällande, att konkordaten i själfva verket ej kunna uppfattas annat än som kyrkliga privilegier, hvilka när som helst kunna från kyrkans sida återkallas, under det att af staten åtagna förpliktelser oberoende däraf kvarstå. En tredje teori slutligen, den s. k. legalteorien, som bland sina förfäktare räknar bl. a. Hinschius (se d. o.), ser i själfva konkordatet en från rättslig synpunkt icke bindande förberedelseakt till den rättsgiltiga handlingen, den af staten utfärdade lagen, som kan genom en ensidig legislativ akt från statens sida förändras, i Den äldre kyrkliga teorien om förhållandet mellan stat och kyrka erbjöd ingen jordmån för tillkomsten af konkordat. Den betraktade staten som underordnad kyrkan, som exekutor af de kyrkliga myndigheternas vilja; öfverenskommelser med statsmyndigheter kunde då endast ha till ändamål att närmare reglera formen för utöfningen af deras tjänsteplikt gentemot kyrkan. Denna karaktär ha ock de förbindelser de tyske konungarna i början af 1200-talet afgåfvo till påfvestolen, utan att från dess sida mottaga några medgifvanden med hänsyn till de kyrkliga anspråken. i Som det tidigaste konkordatet - det betecknas af samtida författare med namnet "concordia" - betraktas af gammalt det s. k. Wormskonkordatet (23 sept. 1122), som af slutade den tyska investitur-striden (se I n v e s t i t u r). Här förelågo ömsesidiga medgifvanden formulerade i två "privilegia", påf-vens och kejsarens, som likväl ej uttryckligen hänvisa till hvarandra. Först den kyrkliga oppositionen mot kurians centralisationspolitik och de medeltida nationalstaternas begynnande konsolidering skapade i början af 1400-talet förutsättningarna för en verklig konkordatpolitik. I egentlig mening leda konkordaten sitt ursprung från Konstanzkonsiliet (se d. o.). Då det visade sig ogörligt att åstadkomma en allmän och enhetlig kyrkoreformation, slog kurian i stället in på den vägen att med konsiliets fem olika nationer afsluta separataftal rörande afskaffande af de mest skriande missbruken. De tyska och franska konkordaten bära datum 2 maj 1418 och äro af-slutade för fem år, det engelska, dateradt 21 juli s. å., för all framtid; de italienska och spanska konkordaten, det senare af 13 maj 1418, äro mindre kända, men ansluta sig nära till det franska. Den mellan Eugenius IV och Baselkonsiliet upplågande striden gaf upphof till nya konkordat. Genom de s. k. furstekonkordaten (febr. 1447), sammanfattade i fem bullor, tillmötesgick påfven furstarnas önskningar beträffande återinsättande af två afsätta ärkebiskopar, hållande af ett nytt konsilium, erkännande af Konstanzkonsiliet och dess beslut, särskildt dekretet Frequens (se Konstanzkonsiliet), äfvensom - dock blott tillsvidare - beträffande iakttagandet af de i Tyskland antagna Baseldekreten med det hemliga tillägget dock, att dessa eftergifter ej finge strida mot de helige fädernas lära eller lända påfvestolen till skada. Under Eugenius IV:s efterträdare, Nikolaus V, bekräftade de i Aschaffenburg församlade furstarna de nämnda öfverenskommel-serna (juli 1447), och 17 febr. 1448 kom med Wien-konkordatet den slutgiltiga uppgörelsen, som bl. a. uppgaf Baseldekreten rörande reservationer och an-nater och i stället återgick - med åtskilliga modifikationer visserligen - till Konstanzkonkordatets stadganden. Äfven med Savoyen och Neapel af-slöt Nikolaus konkordat. Med Frans I af Frankrike, där genom den pragmatiska sanktionen i Bourges 1438 Baselkonsiliets reformdekret påbjudits som lag, afslöt Leo X 18 aug. 1516 ett konkordat, som i det hela öfverensstämmer med de nämnda tyska från 1447 och 1448 och innebar ett uppgifvande af pragmatiska sanktionen (se Gallikanska kyrkan). Bland öfverenskommelser af här ifrågavarande slag från 1500-talet märkas äfven sådana mellan kurian och Karl V 6 sept. 1523 och 14 dec. 1529. Från 1600-talet är att anteckna ett konkordat af 1630 mellan Urban VIII och Ferdinand II ang. de kyrkliga förhållandena i Böhmen, äfvensom det spanska konkordat af 1640, som bär nuntien Fache-netis namn. Från 1700-talet finnas konkordat med Sardinien 1727, 1741, 1742, 1750 och 1770, med Sicilien 1741, med Milano 1757 och 1784, med Polen 1736, med Spanien 1717 (kom ej till utförande), 1723, 1737 och 1753 samt med Portugal 1778. Främst bland 1800-talets många konkordat så till tiden som betydelsen står det franska af 15 juli 1801. Dess viktigaste bestämmelser äro följande. Den romersk-katolska läran erkändes som flertalet fransmäns religion, hvilken fritt och med offentlig kult skulle få utöfvas. Stiftens antal skulle minskas, församlingarna omregleras. Biskoparna skulle utnämnas af och aflägga ed till förste konsuln. Det lägre prästerskapet skulle utnämnas af biskoparna med regeringens samtycke. Kyrkan afsade sig anspråken på sina under revolutionen försålda gods, men biskopar och präster tillförsäkrades skäligt underhåll af staten. Konsularregeringen öfvertog med viss inskränkning den förra regeringens rättigheter och Ord, som saknas under K, torde sökas under C.