769 Konkordia 770 prerogativ gentemot kurian. Konkordatet ratificerades af påfven i bullan Ecclesia Christi 13 aug. 1801, ratifikationerna utväxlades 10 sept. s. å. Bestämmelserna publicerades jämte ett antal "organiska artiklar" i lag af 8 april 1802. Dessa organiska artiklar, som häfda statens öfveruppsiktsrätt öfver kyrkan, erkändes aldrig af kurian; ratifikationsbullan samt den ofvannämnda cirkumskriptionsbullan publicerades 9 april 1802. Under den 19 s. m. godkändes dessa publiceringar och förordnades om deras införande i republikens lagsamling. Det s. k. Fon-tainebleaukonkordatet 25 jan. 1813, af Napoleon publicerad* som lag 13 febr. s. å., har af påfven aldrig erkänts annat än som en preliminärtraktat samt af honom uttryckligen återkallats. Det mellan Pius VII och Ludvig XVIII 11 juni 1817 afslutade kon-kordatet, som bl. a. återställde 1516 års konkordat, mötte motstånd hos kamrarna och blef därför af regeringen återtaget. Sedan dess har 1801 års konkordat gällt, tills detsamma upphäfts genom lagen af 9 december 1905 rörande skilsmässa mellan stat och kyrka (se Frankrike, sp. 1126). - Efter mönster af 1801 års franska konkordat afslöts 16 sept. 1803 ett konkordat med italienska republiken, hvarigenom katolicismen erkändes som statsreligion, öfriga italienska, konkordat under 1800-talet äro: med Sardinien 1817, 1836 och 1841, med Neapel 1818 och 1834 samt med Toscana 1851. - I Tyskland hade genom riksdeputationshufvudbeslutet 25 febr. 1803 den gamla kyrkliga organisationen fallit sönder. Påfven hoppades först kunna reorganisera den tyska kyrkan genom ett rikskonkordat. Då detta misslyckades, inledde han genom kardinal della Gcnga, likaledes utan resultat, underhandlingar med flera enskilda tyska stater. På Wicnkongressen fordrade Consaivi återställande med vissa jämkningar af slalus quo ante, men måste nöja sig med att genom en högtidlig protest förbehålla kurian alla dess rättigheter. Pius VII ville nu först inleda förhandlingar med Tyska förbundet, men redan i början af 1816 inlät han sig i separata förhandlingar med Bajern, som 5 juni 1817 ledde till afslutandet af ett konkordat i hufvudsaklig öfverensstämmelse med kurians önskningar. Enligt överenskommelsens första artikel tillförsäkrades den katolska kyrkan i Bajern "alla rättigheter och prerogativ, som tillkomma henne enligt Guds anordning och de kanoniska bestämmelserna". Då konkordatet 26 maj 1818 publicerades som statslag genom ediktet om konungariket Bajerns rättsförhållanden med afseende på religionen och kyrklisra föreningar, behandlades dess bestämmelser som gällande blott för rikets katoliker i afsccnde på deras kyrkas inre förhållanden. Härom utspann sig en strid mellan kontrahenterna, och först 8 sept. 1821 publicerades den bajerska cirkumskriptionsbullan. I Preussen umgicks man med planer på konkordats-underhandlingar, men beslöt sedan i stället att inskränka sig till anhållan om en cirkumskriptinnsbulla. En sådan negocierades af Niebuhr och utfärdades 16 juli 1821 under namnet. De salute animnriim. Den sanktionerades med förbehåll af alla majestätsrättigheter genom en kabinettsorder af 23 aug. s. å. Hannover åter förde verkligen under åtskilliga år från 1817 underhandlingar om ett konkordat, men då det visade sig omöjligt att uppnå enighet, nöjde man sig med en cirkumskriptionsbulla, Jmpensa Rnmanorum pontificum, utfärdad 26 mars 1824 och 20 maj s. å. publicerad som lag. Några af de öfriga tyska staterna, nämligen Württemberg, Baden, Nassau, stor-heitigciömet Hessen och Kurhessen samt Frankfurt, fingo efter många och långa underhandlingar med kurian till stånd de båda cirkumskriptionsbullorna Prorida sollersque 16 aug. 1821 och Ad dominici gregis custodiam af 11 april 1827. De af Württemberg och Baden under 8 april 1857, resp. 28 juni 1859 afslutade, af båda parterna publicerade konkordaten lyckades ej vinna folkreprcsentationernas bifall och fingo därför förfalla. Österrike öppnade 1853 underhandlingar, som från regeringens sida fördes af kardinal Rauscher (se d. o.) och ledde till ett 18 aug. 1855 dagtecknadt konkordat, som för kyrkan var ännu mycket mera gynnsamt än det bajerska. Efter att faktiskt ha åsidosatt ett flertal af konkordatets bestämmelser genom 1867 års författning samt 18b'8 års äktenskaps- och skollagar uppsade österrikiska regeringen efter ofelbarhetsdogmens fastställande definitivt konkordatet 1870. - Med Spanien afslöts - sedan en föregående uppgörelse från 1845 förblifvit oratificerad - ett för kyrkan ytterligt förmånligt konkordat 16 mars 1851, ytterligare bekräftadt genom en ny uppgörelse 1859. Med Portugal föreligger ett konkordat af 23 juni 1886. I båda dessa länder och särskildt i Portugal efter republikens införande (okt. 1910) göra si? f. n. starka antiklerikala tendenser gällande, hvilka synas kunna komma att resultera i varaktiga förändringar i deras förhållande till påfvestolen. - Af öfriga konkordat från 1800-talet må antecknas sådana med Belgien 18 juni 1827, med vissa schweiziska kantoner rörande upprättande af biskopsdömena Basel och S:t Gallcn 26 mars 1828 och 7 nov. 1845, med Montenegro 18 okt. 1886 samt med Ryssland 3 aug. 1847 och 23 dec. 1882, hvilka båda dock stannat på papperet Dessutom ha särskildt under 1850- och 1860-talen afslutits ett stort antal konkordat med stater i Syd- och Central-Amerika. Don fullständigaste samlingen af hithörande handlingar är Nussi, "Convcntiones de rebus ecclesiasticis inter sanctam sedem et civilem potestatem variis for-mis initae" (1870). Jfr äfven Schneider, "Dic parti-kulären kirchenrcchtsquellen in Deutschland und Oesterrcich" (1898). De viktigaste konkordaten äro af tryckta hos Mirbt, "Quellen zur geschichte des papsttums" (2:a uppl. 1901, ny uppl. under utgif-ning). Se f. ö. utom Fricdbcrgs och Sägmullers kyrkorättsliga handböcker Hiibler, "Die Konstanzer-reformation und die konkordate von 1418" (1867), Nielsen, "Pavedömmet i det nittende hundredaar" (2:a uppl. 1895-98), Bruch, "Geschichte der kathol. kirche im 19. jahrh." (4 bd, 1887-1901), samt särskildt beträffande 1801 års konkordat Boulay de la Meurthc, "Documents sur la négociation du concor-dat et sur les autres rapports de la France avec le Saint-liége" (5 bd, 1891-99), Theiner, "Histoire des deux concordats de la République francaise et de la République cisalpine" (2 bd, 1869), Dcbidour, "Histoire des rapports de Téfflise et de 1'état en France de 1789 å 1870" (1898) och "L'église ca-tholique et 1'érat sous la troisiéme république 1870- 1906" (2 bd, 1906, 1909) samt den i art. G a 11 i-kanska kyrkan angifna litteraturen. T. H-r. KonkoYdia (lat. concnrdia, endnikt) 1. Sällskapet af den 18 februari 1862, ett i Örebro nämnda dag af E. Lindblad, J. I. Bröden, K. F. Tryckt den 30/n 10 Ord, som saknas under K, torde sökas under C. 14 b. 25