771 Konkordieboken-Könkordieformeln 772 Karlson, B. Fernquist m. fl. stiftadt och sedermera efter mönstret af 4dun (se d. o.) i Stockholm ordnadt sällskap för bildande samkväm. Medlemsantalet utgör omkr. 125. H. J-dt. Konko'rdieboken (lat. Concofrdia pia, "den fromma endräkten"), samlingen af den lutherska kyrkans bekännelseskrifter, nämligen dels de för alla kristna kyrkor gemensamma s. k. ekumeniska symbola, dels följande fem för lutherska kyrkan särskildt gällande: den oförändrade augsburgiska bekännelsen, dess försvar (apologi), schmalkaldiska artiklarna, Luthers katekeser och konkordieformeln. Konkordieboken utkom först på tyska i Dresden 25 juni 1580 med anledning af 50-årsdagcn af augsburgiska bekännelsens framlämnande på riksdagen i Augsburg; på latin 1584. Därefter ha flera upplagor utgifvits dels på tyska, dels på latin, dels på bägge språken. Den sista tysk-latinska upplagan är ombesörjd af J. T. Muller ("Die symbolischen biichcr der evangelisch-lutherischen kirche", 8:e uppl. 1898). På svenska utgafs konkordieboken i Norrköping 1730, i Umeå 1842, i Gäfle 1853 (af Fjellstedt, hvars öfv. utkommit i flera upplagor) och senast i Lund 1895 (af G. Billing). Konkordieboken, hvarmed symbolbildningen i lutherska kyrkan afslutades och ortodoxien inleddes, erkändes af de flesta lutherska länder. På flera håll rönte den dock motstånd. Så blef den icke antagen i Danmark, Hessen och Pommern samt Niirn-berg m. fl. städer. I Sverige blef den, för så vidt det är bekant, ännu på Uppsala möte 1593 icke ens ifrågasatt till antagande. Detta förhållande kan synas rätt påfallande i betraktande af det nit, som 1593 års män lade i dagen, då det gällde att gentemot hertig Karls befarade tycke för kalvinism häfda sträng luthersk åskådning. Förhållandet torde dock, åtminstone delvis, finna sin förklaring i det inflytande, som professorn i Rostock David Chytrseus, af en mera försonlig och mild läggning, utöfvat på de ledande männen vid mötet, hvilka till stor del erhållit sin teologiska utbildning vid det universitet, där Chytneus verkade. Som bekännelseskrifter för svenska kyrkan nämnas i Uppsala mötes beslut endast de tre allmänna symbola samt den oförändrade augsburgiska bekännelsen. Frågan om konkordiebokens antagande väcktes i Sverige först vid riksdagen i Norrköping 1611, då ständerna begärde, att Gustaf II Adolf vid sin kröning "riksens ständer på samma konkordiebok nådeligen ville försäkra", en begäran, som dock ej uppfylldes. Alltifrån den tiden lade särskildt prästerskapet i dagen sitt intresse för nämnda bok som ett värn mot kalvinism och synkretism. Då regeringen icke visade sig villig att uppfylla det andliga ståndets önskningar, förbundo sig prästerna sinsemellan vid riksdagen 1647 att hålla "/?6r//m con-cordice för vår rätta religions regel och kännemärke och den oförändrade augsburgiska bekännelsens ytterligare förklaring". Med anledning af de båda biskoparna Johannes Matthiaes och Terserus' syn-kretistiska sträfvanden föreskref förmyndarregeringen genom plakatet af 14 aug. 1663 konkordieboken till antagande och efterlefnad särskildt af präster och lärare. Äfven i kyrkolagen 1686 åberopas den, dock egentligen endast som en förklaring af augsburgiska bekännelsen. I prästoden upptogs den emellertid först 1773. I 1809 års Regeringsform finnes den vid angifvandet af kyrkans lära ej omnämnd. 1829 utgick den åter ur 'prästeden, och från den tiden förpliktades prästerna genom sin ämbetsed eller efter 1893, då prästeden afskaffades, genom sitt löfte endast till den oförändrade augsburgiska bekännelsen samt Uppsala mötes beslut af 1593. I det nu gällande prästlöftet (omformuleradt 1903) uppräknas ej den svenska kyrkans bekännelseskrifter. - För att häfva den bristande öfvercnsstämmelscn emellan kyrkolagen och R. F. beslöt 1889 års riksdag för sin del, att kyrkolagens kap. l § l skulle erhålla följande förändrade lydelse: "Svenska kyrkans lära är den rena evangeliska, sådan den, grundad i Guds heliga ord, det gamla och nya testamentets skrifter, genom den oförändrade augsburgiska bekännelsen samt Uppsala mötes beslut af år 1593 antagen och förklarad är". Konkordiebokcn var sålunda utesluten. Detta förslag förelades 1893 års kyrkomöte och föranledde en liflig debatt, under hvilken motsatta meningar uttalades. Å ena sidan höll man före, att kyrkans lära redan genom R. F. blifvit ändrad. Konkordiebokens uteslutande ur kyrkolagen vore alltså endast en konsekvens däraf. Å andra sidan gjordes gällande, att R. F. velat endast i allmänhet ange den lära, som konungen jämte vissa ämbetsmän skulle vara tillgifven. Svenska kyrkans lära vore däremot bestämd endast genom kyrkolagen. Den föreslagna förändringen innebure alltså en bekännelseförändring, som man ej ville vara med om. Den senare åsikten segrade, med endast 2 rösters pluralitet (30 mot 28), hvadan alltså kyrkolagen bibehöll sin ursprungliga lydelse. Vid 1910 års kyrkomöte förelåg ett förslag - utan att vinna mötets bifall - till omformulering af kyrkolagens kap. l § l, i hvilket förslag alla i konkordieboken upptagna skrifter angåfvos som svenska kyrkans bekännelseskrifter. - Jfr H. Levin, "Den svenska kyrkans bekännelse i historisk belys-» ning" (1897). H. L-n. Konko'rdieformeln (lat. Fo'rmula conco'råi^ "endräktsformeln"), den sista af lutherska kyrkans symboliska böcker. Den är föranledd af de många lärostrider, som under 1500-talet uppkommo i lutherska kyrkan mellan det strängt lutherska partiet (de s. k. gncsiolutheranerna) och den till Melanchthon sig anslutande, s. k. filippistiska eller kryptokalvinistiska riktningen, hvilken i vissa punkter (särskildt nattvardsläran) närmade sig den kalvinska, i andra åter (läran om viljans frihet och om de goda gärningarnas betydelse), såsom det ansågs, den katolska åskådningen. Den oro och förvirring, som häraf följde, och det försvagande af den lutherska protestantismens ställning gentemot katolicism och kalvinism, som splittringen medförde, gjorde det, sedan alla försök att nedtysta eller öfver-skyla motsatserna misslyckats, nödigt att dogmatiskt närmare bestämma de omtvistade läropunkterna. För detta ändamål var i synnerhet den wiirttembergske teologen Jakob Andreas verksam. Sedan han under resor genom större delen af det lutherska Tyskland ifrigt underhandlat med furstar och teologer i denna fråga, framlade han 1574 ett förslag till bekännelseskrift, hvilket, efter en förnämligast af M. Chemnitz och D. Chytramis gjord bearbetning och tillökning, fick namn af "Schwabisk-sachsiska kon-kordian". Ett annat likalodes från Andreses arbeten utgående bekännelseförslag framlades 1576 Ord, som saknas under K, torde sökas under C.