gramm., substantiv, som benämner ett verkligt, för sig bestående ting. Konkubin (lat. concubina, af concu'mbere, lägga sig tillsammans med någon), kvinna, som sammanlefver med en man och plägar köttsligt umgänge med honom, utan att vara gift med honom; frilla. -- Konkubinat (lat. concubinatus), sammanlefnad mellan två personer af olika kön utan egentligt äktenskap, sexuell förbindelse på oviss tid. Hos de gamle romarna under kejsartiden var konkubinat en under vissa villkor (såsom att båda parterna skulle vara ogifta) af rätten erkänd förening, fastän af lägre rang än det egentliga äktenskapet och icke medförande dettas medborgerliga rättigheter för kvinnan och barnen. Jfr Dotalsystem, Familj (sp. 1355), Forsia och Morganatiskt äktenskap. (C. G. Bj.) Konkubinat. Se Konkubin. Konkurrens (fr. concurrence, af lat. concu'rrere, från skilda håll sammanträffa, sammanlöpa), täflan mellan flera, som sträfva att nå samma mål. 1. Nationalek., inbördes täflan mellan flera säljare af varor eller tjänster i syfte att vinna afsättning för dessa eller mellan flera köpare af sådana i syfte att försäkra sig om behöfliga kvantiteter af desamma. Konkurrens mellan säljare, hvilken betingas däraf, att hvarje säljare sträfvar att afsätta hela sitt förråd på fördelaktigaste sätt, förekommer i allmänhet, när utbudet eller tillgången är större än efterfrågan och därvid i synnerhet, då efterfrågan ej är begränsad till en bestämd kvantitet, utan i stället afnämarnas köpkraft är begränsad, hvarvid alltså prisnedsättning medför ökad efterfrågan. Detta fall inträffar särskildt i fråga om mera umbärliga varor och lyxartiklar. För att ernå fullständig afsättning måste då säljarna sänka sina pris. Många säljare, särskildt producenter, som arbeta under mindre gynnsamma förhållanden, kunna härvid bli nödgade att upphöra med sin produktion och bli undanträngda från marknaden. Är åter efterfrågan begränsad till en bestämd kvantitet, utöfver hvilken intet behof gör sig gällande, förekommer säljarkonkurrens i allmänhet blott vid öfverproduktion och detta särskildt i fråga om mindre hållbara varor. Följden af konkurrensen blir då ofta en mycket stark nedsättning af prisen, hvarvid dock hela det utbjudna förrådet ej kan vinna afsättning. Äfven i detta fall kan den tvungna prisnedsättningen bli ödesdiger för en del säljare. Om sålunda säljarkonkurrens regelbundet medför en sänkning af prisen, är förhållandet motsatt vid konkurrens mellan köpare. Köparkonkurrensen, som betingas däraf, att hvarje köpare sträfvar att fullständigt täcka sitt behof på fördelaktigaste sätt, gör sig kraftigast gällande i fråga om mera nödvändiga lifsförnödenheter. Om af någon anledning (t. ex. missväxt) tillgången på sådana afsevärdt minskas, vilja konsumenterna ändock icke eller blott obetydligt inskränka sitt behof af dessa nödvändighetsartiklar, utan föredraga att spara i fråga om mindre nödvändiga varor och foga sig i att för de förra betala ett allt högre pris, ju knappare tillgången är. Däremot verkar köparkonkurrensen betydligt mindre kraftigt vid minskad tillgång på lyxartiklar och mindre nödvändiga varor, enär, i mån som priset på sådana varor stiger, antalet köpare blir allt mindre. För all konkurrens gäller f. ö., att den blir skarpare, ju större antalet konkurrenter är. Om antalet säljare är litet, kunna dessa ofta sammansluta sig för att få till stånd ett monopol (se d. o.), hvarvid priset kan drifvas så mycket mer i höjden, ju mindre umbärlig varan i fråga är. Bland köpmän förekomma dylika sammanslutningar mindre ofta och äro i regel af kortvarigt bestånd, hvaremot producentsammanslutningar äro både oftare förekommande och varaktigare. Liknande sammanslutningar mellan köpare i syfte att förhindra en prisstegring eller ernå en prisnedsättning kunna också förekomma, men äro mindre vanliga. -- Med fri konkurrens förstås friheten för individen att konkurrera i alla grenar af ekonomisk verksamhet, d. v. s. frihet i fråga om förvärf och aftal. Den fria konkurrensen, som i antiken, bortsedt från slafveriet, varit föga inskränkt, blef under medeltiden och de första scklen af nyare tiden (merkantilismens tid) väsentligen hämmad genom in- och utförselförbud, skyddstullar, privilegier af olika slag, skråväsen, pristaxor m. fl. former af handels- och näringstvång, hvarigenom staten ansåg sig böra ingripa i det ekonomiska lifvet. Först från midten af 1700-talet och särskildt under 1800-talet blef fri täflan på det ekonomiska området allmännare erkänd som en normal betingelse för det allmänna välståndet. Sedan sista fjärdedelen af 1800-talet har dock, i fråga om det internationella varubytet, en återgång till skyddstullsystemet gjort sig gällande, hvaremot inom de enskilda länderna den fria konkurrensens princip allt fortfarande upprätthålles (jfr Frihandel, Näringsfrihet). Den fria konkurrensen är dock aldrig absolut fri, utan vissa inskränkningar förekomma öfverallt, hvilka emellertid äro eller anses vara gjorda i allmänt intresse. Sådana inskränkningar äro t. ex. föreskrifter ang. tillverkning och försäljning af vissa varor (apoteksvaror, spritvaror, explosiva varor m. fl.), stadganden ang. vissa former för bedrifvande af viss förvärfsverksamhet (t. ex. banklagstiftning), fordran på vissa kvalifikationer för utöfvandet af vissa samhällsviktiga yrken (t. ex. läkaryrket), patentväsendet, arbetarskyddslagstiftning o. s. v. På senare tid synes en viss tendens till allt längre gående inskränkningar i den fria konkurrensen göra sig gällande (hos oss t. ex. det från flera håll framställda krafvet på en revision af näringsfrihetsförordningen). I det hela har den fria konkurrensen otvifvelaktigt ett välgörande inflytande, i det den åvägabringar en normal prisbildning och tillika verkar som en sporre på de täflande att anstränga alla sina krafter, hvarvid särskildt producenterna drifvas att med verkningsfullaste hjälpmedel och minsta kostnad framställa de bästa möjliga produkter. Dock har den fria konkurrensen lika otvifvelaktigt äfven sina skuggsidor. Särskildt om konkurrenternas antal är stort och täflan dem emellan därför blir mycket skarp, lida samtliga i densamma deltagande företagare. De svagaste äro dömda till undergång, hvilket väl från allmän nationalekonomisk synpunkt ej kan betraktas som någon förlust, men betänkligare är, att äfven många solida företagare kunna drifvas till ruin. En ogynnsam social följd af en alltför skarp konkurrens särskildt mellan producenter är, att hos dem anställda arbetare, om konkurrensen leder till driftens inskränkande eller nedläggande, plötsligt se sig beröfvade platser och arbetsförtjänst. En annan svår skuggsida är det förhållandet, att många företagare,