för att kunna hålla sig uppe i konkurrensen, falla offer för frestelsen att använda bedrägliga medel af olika slag, t. ex. spridandet i reklamsyfte af oriktiga uppgifter, egnade att under falskt sken framställa utbudet som synnerligen fördelaktigt, såsom vilseledande uppgifter om varors kvalitet, framställning eller ursprung, fingerade prisnedsättningar, svindelartade utförsäljningar eller realisationer, vidare användandet af mutor eller hemliga provisioner, utspridandet af förklenande uppgifter om konkurrenter o. s. v. För att råda bot för dessa missförhållanden, hvilka bruka betecknas med namnet illojal konkurrens, ha olika åtgärder föreslagits och genomförts. I Tyskland antogs 1896 en särskild lag mot illojal konkurrens (ny lag 1909), och hos oss har nyligen regeringen, sedan olika handelskorporationer och enskilda riksdagsmotionärer yrkat på liknande lagstiftningsåtgärder, på grund af en skrifvelse från riksdagen hänskjutit denna fråga till behandling af den 1908 tillsatta patentlagstiftningskommittén. -- Den fria konkurrensens princip innebär gifvetvis intet tvång till konkurrens, utan fastmer möjlighet för konkurrenterna att frivilligt afstå från täflan. Då, såsom ofvan påpekats, en skarp konkurrens ofta kan bli menlig eller t. o. m. ödesdiger för de i densamma deltagande, är det naturligt, att konkurrenterna, där sådant är möjligt, hvilket i själfva verket visat sig vara fallet i högre grad än förut antagfts, genom mer eller mindre vidtgående öfverenskommelser ofta söka reglera eller fullständigt aflägsna konkurrensen. Dylika överenskommelser och sammanslutningar, som f. ö. äfven erbjuda andra fördelar, ha på senare tid blifvit allt vanligare, särskildt inom storindustrien och äfven i fråga om ett större antal företagare, och på detta sätt har den ekonomiska friheten i många fall ledt fram till motsatsen af fri konkurrens, en enväldig monopolism (jfr Kartell, Trust). -- 2. Straffr., det förhållande, att straffskyldighet för ett flertal brott samtidigt hvilar å en person. Detta föranleder i nyare strafflagar, att endast ett enda straff, men ett väsentligen skärpt sådant, ådömes. I äldre lagar skiljes mellan sådana fall, då de olika brotten föröfvats genom en handling (t. ex. man skjuter 2 personer medelst ett skott, s. k. ideell eller formell konkurrens), och de fall, då de föröfvats genom särskilda handlingar (s. k. reell konkurrens). I sistnämnda fall kumuleras (se d. o.) icke sällan straffen. 1. Å. W:son M. 2. N. S-g. Konkurrent. 1. Medtäflare i ett yrke. - 2. KronoL, ordningsnummern för den veckodag, på hvilken 24 mars inträffar. Så är t. ex. 5 konkurrent för år 1910, enär detta år 24 mars inträffade på en torsdag. Konkurrenten är omedelbart beroende af söndagsbokstafven, så att, om den ena af dessa storheter är gifven, den andra genast er-hålles. Till konkurrenterna l, 2, 3, 4, 5, 6, 7 svara nämligen i ordning söndagsbokstäfverna F, E, D, C, B, A, G. Användningen af konkurrenter hänför sig antagligen till det i äldre tider flerstädes'brukliga sättet att räkna årets början från 25 mars. Konkurrera (lat. concufrrere), sträfva till samma mål, täfla. KonkuYs (af lat. concu'rsus, sammanlopp), jur., det rättsliga förfarande, som afser att fördela en förmögenhetsmassa mellan flera personer, som därur söka godtgörelse för sina fordringar. Ett sådant förfarande är nödvändigt, när det föremål, mot hvilket anspråken riktas, icke räcker till att tillfredsställa dem alla och det till följd däraf är af vikt att bestämma deras inbördes rätt. Konkurs-förfarandet kan afse ett särskildt förmögenhets-objekt, som är föremål för särskilda rättsanspråk (specialkonkurs), såsom enligt svensk rätt är fallet, då fastighet och, under vissa förutsättningar, lös egendom blifvit exekutivt försålda; men vanligen nyttjas denna beteckning endast då, när fråga är om en hel förmögenhet, tillhörande en fysisk eller juridisk person (generalkonkurs). Konkursen är sålunda en exekution i en persons samtliga tillgångar till förmån för hans samtliga borgenärer. För att konkurs skall kunna uppstå, förutsattes det,- att borgenärerna äro flera. Finnes blott en enda, kan denne anlita den vanliga exekutionen (utmätning) och söka betalning ur tillgångarna, så långt de förslå. Dock kan äfven i detta fall konkurs sökas, om tillgänglig egendom icke räcker till skuldens betalande, för att genom konkursen underkasta gäldenären starkare tvång att uppge möjligen förstuckna tillgångar, än som vid utmätning kan användas. Sin egentliga användning har emellertid konkursförfarandet, när borgenärerna äro flera och gäldenären är på obestånd. Det gäller då att förhindra, att den ene borgenären erhåller betalning på den andres bekostnad, och detta kan ske endast genom att en allmän uppgörelse eger rum. Konkurs kan från gäldenärens sida vara dels tvungen, dels frivillig. Begär gäldenären själf att få afträda sin egendom till borgenärers förnöjande, möter naturligtvis intet hinder; men mot hans vilja kan ett så våldsamt ingrepp i hans ekonomiska frihet icke medges utan viktiga skäl. Det måste ådagaläggas, att gäldenären är på obestånd och att borgenärernas intresse hotas, om icke hans egendom af dem öfvertages. Är den sökande borgenärens fordran förfallen, ger honom lagen vidsträcktare befogenhet att fordra konkurs, än om den icke är förfallen, likasom den äfven är strängare mot köpmän än mot andra personer (Konkursl. §§ 2-4). - Själfva förfarandet inledes genom en ansökan till rätten i stad eller domaren på landet af gäldenären själf eller någon hans borgenär. Har gäldenären själf sökt konkurs, utfärdas genast offentlig stämning å hans samtliga borgenärer att å viss dag anmäla och bevaka sina fordringar. Är ansökningen gjord af borgenär, skall denne delgifva gäldenären densamma. Medger gäldenären ansökningen, för-fares så, som när gäldenären själf begärt konkurs; uteblir han med förklaring eller bestrider han ansökningen, skall rätten pröfva, huruvida skäl till konkurs förefinnas, i hvilket fall offentlig stämning utfärdas. Med -utfärdandet af stämningen är konkursen öppnad; men den anses börjad den dag, då ansökningen ingafs, hvilket är af betydelse, emedan konkursen inverkar på giltigheten af de rättshandlingar, som af och mot gäldenären vidtagas under den närmaste tiden före konkursens början. Med konkursens öppnande begynner konkursutrcd-ningen (se d. o.). Konkursförfarandet fortgår, till dess antingen slutlig utdelning af tillgångarna egt rum eller alla borgenärerna blifvit förnöjda eller ackord blifvit fastställdt. - Konkursen medför icke i förmögenhetsrättsligt hänseende, hvarken för bor- Ord, som saknas under K, torde sökas under C.