liga oegentligheter. I svensk strafflag (kap. 23) äro straffbarhetsgraderna tre: bedrägeri i konkurs (§ 1), oredlighet (§ 2) samt vårdslöshet (§ 3), hvarjämte (i § 5) rymning i bestraffningsafseende jämställts med oredlighet. Gemensam förutsättning för straffs inträde är i svensk liksom i främmande lagstiftning, att gäldenären verkligen kommit i konkurstillstånd. Mera egendomligt för svensk rätt är däremot, att den offentliga åtalsrätten vid konkursförbrytelser är starkt begränsad samt att konkursgäldenär, som gjort sig skyldig till en konkursförbrytelse, hvilken icke är att hänföra till konkursbedrägeri, kan genom bevis om, att borgenärerna blifvit till fullo förnöjda, befria sig från allt ansvar för sin gärning. Sistnämnda stadgande är att anse som en kvarlefva från den tid. då de menliga påföljder, som drabbade en konkursgäldenär, voro af rent exekutiv natur, d. v. s. afsågo endast borgenärernas tillfredsställande. N. S-g. Konkursförhör. Se Förhör och Konkursutredning. Konkursförvaltning, jur. Se Konkursutredning. Konkurslagstiftning, jur. I detta liksom i så många andra hänseenden har den europeiska lagstiftningen utgått från den romerska rätten. Ursprungligen inleddes konkursen (se d. o.) där genom en missio in bona, en åtgärd af pretorn, hvarigenom han, när en svarande uteblifvit eller dömts, öfverlämnade hans förmögenhet till borgenärerna, som egde genom dess föryttring bereda sig betalning för sina domfästa fordringar. Sedermera infördes en annan form för konkursens öppnande, cessio bonorom (se Cession), i det att gäldenär, som utan eget förvållande kommit på obestånd, afträdde sin egendom. Därigenom undgick han fängelse och infami samt var, så länge han ej förvärfvat nya, betydligare tillgångar, fri från borgenärernas kraf (beneficium cessionis bonorum). Detta senare institut upptogs af medeltidens lagstiftning och var länge nog bestämmande för uppfattningen af konkursens betydelse. Men småningom förlorade detta "beneficium", genom den ökade mildheten i behandling af insolventa gäldenärer i allmänhet, i betydelse, och konkursen började allt klarare uppfattas som en generalexekution i gäldenärens gods, utan något egendomligt inflytande på hans framtida betalningsskyldighet (se Konkurs). På denna grund hvilar den nyare konkurslagstiftningen, hvilken f. ö. i afseende på själfva konkursförfarandets anordning går olika vägar. De viktigaste af utländska konkurslagar äro den franska (af 1838; utgörande 3:e delen af "Code de commerce"), den tyska (af 1877) och den engelska (af 1883). Norges konkurslag är af 1863, Finlands af 1868 (ändrad i sammanhang med utfärdandet af utsökningslagen 3 dec. 1895), Danmarks af 1872. - I den svenska rätten träffar man först tämligen sent stadganden om konkurs. Detta är också helt naturligt; behofvet af ett sådant förfarande inträder först med mer utvecklade kreditförhållanden. Under den tid, som våra äldre lagar afspegla, användes krediten föga; den gafs väl i allmänhet mot pant, och där så icke var fallet, utgjorde gäldenärens skyldighet att genom arbete aftjäna skulden en tillräcklig utväg för borgenären att göra sig betäckt. Endast för det fall att gäldenären var död och denna utväg alltså icke kunde anlitas, finner man antydningar om en konkurs, då det säges, att det för borgenärerna skulle brista ”slikt af mark som af mark". I städerna, där krediten nyttjades i större omfattning, gjorde sig behofvet af ett konkursförfarande först gällande, och i Visby stadslag samt i yngre stadslagen gifvas några torftiga, om utländskt inflytande vittnande stadganden härom. Men en egentlig konkurslagstiftning gaf först k. res. 28 maj 1687. Vi återfinna här spåren af det romerska "beneficium cessionis". För gäldenären medförde af trädandet af boet den fördel, att han undgick häktning och, under vissa förutsättningar, befriades från vidare betalningsskyldighet. Hade nämligen borgenärerna själfva tvungit honom att afträda sina tillgångar, och befanns det, att han af "olyckliga händelser och utan eget förvållande råkat i slik olägenhet, kunna samma kreditorer intet mer fordra af honom, sedan de afpressat honom allt det i hans makt stod". Äfven 1734 års lag står på samma ståndpunkt. Egendomens af trädande till konkurs medförde för gäldenären den verkan att, om hans obestånd befanns ha tillkommit af "sjöskada, fiendens infall, eldsvåda eller, annan olycka, der till han ej vållande varit", han för framtiden blef fri från borgenärernas kraf, äfven om hans villkor sedermera bättras "genom arf, gåfvor, tjenst eller slöjder". I annat fall skulle han svara för fulla gälden samt vara underkastad bysättning och arbetstvång. Konkurs var sålunda icke endast ett exekutivt förfarande mot gäldenären, utan också för denne en utväg att bli kvitt sina skulder, att vinna "afträdesförmån". Något modifierades denna uppfattning af konkursens betydelse genom konkursstadgan af 1773 och den därmed öfverensstämmande af 1798, men väsentligast genom konkurslagarna af 1818 och 1830, hvilka inskränkte afträdesförmånen till en rätt för gäldenären att af de tillgångar han efter konkursen förvärfvat icke behöfva afstå mer än hvad till hans och hans familjs underhåll icke erfordrades. Den nu gällande konkurslagen af 18 sept. 1862 har h. o. h. öfvergifvit don äldre uppfattningen, ehuru den icke ens under konkursen beröfvar gäldenären hvad till hans underhåll är nödigt. F. n. (1910) är en kommitté sysselsatt med omarbetande af konkurslagstiftningen. Se I. S. Landtmanson, "Om concursbo, dess begrepp, uppkomst och omfattning" (1866). I. Afz. Konkursmassa, jur. Se Konkursbo. Konkursutredning, det förfarande, som har till uppgift att åstadkomma en rättvis fördelning af en till konkurs afträdd förmögenhet mellan de därtill berättigade borgenärerna. Denna utredning är öfver-lämnad åt borgenärerna själfva, dock under kontroll af en "rättens ombudsman". Till grund för densamma måste ligga en pålitlig uppgift om boets tillgångar och skulder. En sådan ges genom den bouppteckning, som antingen gäldenären själf eller, om han underlåter det, annan person efter rättens eller domarens förordnande upprättar. Denna bouppteckning skall gäldenären vid ett af rätten eller domaren utsatt förhör med ed bekräfta. Till detta förhör kallas de närmast boende af de i bouppteckningen upptagne borgenärerna för att utse en eller flera förtroendemän, "gode män", att taga boet om händer, likasom "rättens ombudsman" då äfven förordnas. Gode männen böra granska boets tillstånd och afgifva berättelse om anledningen till gäldenärens obestånd, söka till konkursboet återvinna, hvad obehörigen frångått detsamma och på allt sätt förbereda dess utre- Ord, som saknas under K, torde sökas under C.