795 Konrad-Konrad från Marburg 796 af F. Hirsch m. fl. (bd I, 1909, med litteratur-uppgifter). 1-4. (G. W-k.) Konrad, tyska medeltidsskalder och prosaförfattare, blaiicl hvilka följande äro de märkligaste: 1. E. d e r p f a f f e, sannolikt hofkaplan hos hertig Henrik den stolte af Bajern, företog sig omkr. 1130, på begäran af hertigens gemål, kejsar Lothar Il:s dotter Gertrud, att på tysk vers återgifva den gammalfranska "Chanson de Roland" (Rolands-sången). Denna Ers bearbetning, senast utg. af E. Bartsch, "Das Rolandslied", 1874, är jämte en samtida Alexandersdikt äldst bland tyska öfverflytt-ningar af större romanska diktverk. 2. E. Fleck, troligen tillhörande en schwabisk riddarsläkt, i öfrigt med okända lefnadsöden, gjorde i början af 1200-talet en tysk bearbetning af den gammalfranska riddardikten "Flore und Blansche-flur" (utg. af E. Souimer 1846). 3. E. från Lichtenau (Conradus Ursper-gensis), prost i stiftet Urspcrg i Bajern 1226-40, har gällt som författare af det viktiga historiska arbetet "Chronicon urspergense" (senast tryckt i "Mo-numenta Germanise historica" och i en därur verkställd skolupplaga af 1874), af hvilket dock endast en mindre del, behandlande tiden närmast före 1229, synes vara hans verk. 4. E. IrånMegenberg (Conradus de Monte puellarunr, så uppkallad efter sin födelseort, hvarvid troligen Mainberg vid Schweinfurt åsyftas), f. omkr. 1309, d. 1374 som medlem af domkapitlet i Regensburg, en orygglig anhängare af påfvarna i deras strid med kejsarmakten, författade bl. a. några naturvetenskapliga arbeten, bland hvilka i synnerhet hans Uuch der natur (första kända tryckår 1475; senast utg. af F. Pfc-iffer, 1861, öfv. till modern tyska af H. Schulz 1897) vann stort anseende. Detta arbete, för hvilket dominikanmunken Thomas de Cantiuibrés bok "De naturis rerum" ligger till grund, skrefs 1349-50 och kan anses sammanfatta tidens insikter i naturkunnighet, hvarjämte det, såsom öfver hufvud gcnomträngdt af eängse vidskepelser, innehåller mycket af vikt för kulturhistorien. 5. E. från W u r z b u r g, den tyska medeltidsdiktningens alsterrikaste och i formellt afseende mest framstående författare, men tillika representant för den svulstiga förkonst- till hvilken den poesion förföll i lins:, tyska slutet af 1200-talet. Han tillhörde en borgerlig familj i Wiirzburg, men fördrefs därifrån och drosr omkring i sydvästra delen af Tyskland, vinnande uppehälle och ära som idkarc af den bortdöende minnesångcn, hvars inre het hanS Konrads frän Wurzbur* bild , efter en miniatyr i Månes- net ocn YPP1^ siska handskriften. godt lämpade sig att öf verskyla. (K:s sånger af denna art finnas tryckta i F. H. von der Hagens "Die minnosinger", 1838, kritisk uppl. af E. Bartsch, 1870, m. fl. samlingar.) Han bosatte sig slutligen i Basel och dog där 1287. I sin skaldeverksamhet utöfver rninnrsångarrns framstår han fördelaktigast på den poetiska be- Ord, som saknas under rättelsens område. Hit höra dikterna Engelhard (utg. af M. Haupt, 1844;, 2:a uppl. 1900), Kaiser Ollo 1. Ollo mil dem barle (utg. af K. A. Hahn, 1838; äfven i "Erzählungen und schwänke", utg. af H. Lambel, 1872, 2:a uppl. 1883, i samlingen "Deutsche classiker des mittelalters") och Der schicanenrilter (utg. af W. Grimm i "Altdeutsche wälder", 1815, och af F. Roth, 1861; äfven i K. V. Mullenhoffs "Altdeutsche sprachprobcn", 1864, 2:a uppl. 1871), i hvilken sång berättelsen om Lohengrin förlägges från Graalsagan till den karolingiska sagokretsen. Andra berömda dikter af K. äro Die goldene schmiede (utg. af W. Grimm, 1840, öfv. till modern tyska af B. Arens 1904), en lofsång till Heliga jungfruns ära, vidare de båda legenderna om påfven Sylvester (utg. af \V. Grimm, 1841) och den helige Alexius (utg. af H. F. Massmann, 1843, och af M. Haupt i hans "Zeitschrift fur deutschcs alter-thum", 1845) samt den allegoriska dikten Der welt lohn (utg. af F. Roth, 1843, samt i F. H. von der Hagens "Gesamnitabenteuer", 1850, och H. Lam-bels "Erzählungen und schwänke", 1872, 2:a uppl. 1883). Mot slutet af sitt lif skref K. ett väldigt epos, som han ej hann afsluta, Der trojanische krieg, hvilket hufvudsakligen grundar sig på den franske trouveren Benoit de S:te Mores dikt "La destruction de Troyes" (se T ro jaså ga n). En annan dikt af K., rartonopicr und Meliur (utg. af E. Bartsch, 1870), en version efter tidens smak af sagan om Amor och Psyche, förblef ock ofullbordad. l-5. (Kj-t.) Konrad, tysk prelat och korsfarare, d. i okt. 1200 i Riedfeld i Frankcn, var son till pfalzgrefve Otto af Wittclsbach och blef 1161 ärkebiskop i Mainz. Då hans försök att förmå kejsar Fredrik Barbarossa till försoning med påfven Alexander III misslyckades, öfvergaf han kejsaren och slöt sig afgjordt till Alexander. På grund däraf afsatte Fredrik honom (1165). Men af påfven utnämndes han till kardinal och valdes 1177 med kejsarens bifall till ärkebiskop af Salzburg. 1183 återfick han ärkebiskopsstiftet Mainz. Han var synnerligen verksam för Fredrik Barbarossas deltagande i det tredje korståget (1189) och deltog själf 1197-98 i ett korståg till Heliga landet. - Jfr biografi af Will (1880). Konrad från Marburg, tysk korstågspredikant och inkvisitor, föddes i senare hälften af 1100-talet i eller nära Marburg. Om hans barndom och ungdom har man sig nästan intet bekant med säkerhet; huruvida han tillhört någon munkorden, vet man icke heller. Redan under påfven .Innocentius III uppträdde han (omkr. 1214) som korstågspredikant. Hans egentliga historia börjar dock med hans vistelse vid landtgrcfven af Hessen och Thuringen Ludvig IV:s (1216-27) hof i egenskap af dennes rådgifvare och hans gemåls, landtgrefvinnan Elisabets, biktfader. I denna sin ställning utöfvade han ett välgörande inflytande på hofvet och Ludvigs regering. Efter Ludvigs död fortfor E. att vara hans gemåls biktfader, och han marterade då sitt biktbarn både till själ och kropp med en stränghet, som kan kallas grymhet, för att ödmjuka henne och fullkomna henne i helig världsförsakelse. Vid hennes död (1231) utverkade han af påfven Gregorius IX hennes helgonförklaring. Den fanatiska grymhet K. lagt i dagen som den hel. El iså bets biktfader visade han i ännu högre grad som tysk "visitator och inkvisitor", hvartill han af nyssnämnde påfve utnämndes 1232. Ge- K, torde sökas under C.