807 Konservera 808 På byggnader kan konserveringsprincipen knappast tillämpas i hela sin stränghet annat än i fråga om s. k. döda byggnader, d. v. s. ruiner, ödekyrkor ni. m. Lefvande byggnader, d. v. s. sådana, som fortfarande tjäna bestämda, praktiska ändamål, tarfva oftast genom sin bestämmelse vissa modifikationer. Vid konservering af byggnader gäller det hufvudsakligen att hålla grunden tillräckligt stark och frostfri samt att skydda öfver jorden befintliga delar mot förstörelse genom fukt och frost, hvilket vid ruiner kan möta stora svårigheter. Murarna måste förses med någon betäckning, hvartill användts cement (i allmänhet olämpligt), stenhällar, grästorf m. m. Vidare fordras aflopp för vattnet från marken inom och närmast kring ruinen; växtligheten på och inom murarna måste hållas inom vissa gränser, för att ej rötterna skola spränga sönder murverket. För att hindra ras måste stundom vissa murpartier kompletteras, hvilket i sådana fall är att anse som konservering, ej restaurering. De mest omfattande ruinkonserveringarna i Sverige äro att finna i Visby (ringmuren, kyrkoruinerna). Målningar äro ofta föremål för konserverings-arbeten. Gäller det å väggar och hvalf utförda fresker eller kalkmålningar, består arbetet oftast i ett försiktigt aflägsnande af eventuella öfverkalk-ningar o. d. För målningarnas konservering fordras, att muren, hvarpå målningen är anbragt, skyddas mot fuktighet samt mot uppsugande af salter o d. ur jorden. Där putsen lossnat från muren, kan den fästas genom insprutning af tunn gipslösning e. d. bakom densamma. Själfva ytan kan i undantagsfall behöfva skyddas genom att öfverdragas med en tunn bindande hinna, som kan åstadkommas på olika sätt. - Oljemålningar kunna vara i behof af konservering dels genom själfva färglagrets behandling och uppmjukning, så att det icke blir uttorkadt, glanslöst och sprickigt, dels genom behandling af underlaget. Är detta duk, kan den behöfva förstärkas (genom uppfodring på ny väf bakom den gamla) eller ersättas h. o. h. genom s. k. rentoalering (se d. o.). Träpannåer kunna lätt slå sig eller spricka. Detta kan man hjälpa genom att fästa upp dem på ett slags rutverk af starkt trä, som tillåter träets rörelser i vissa riktningar, men håller det plant. Är pannåen af tjockt trä, kan man såga från det öfverflödiga träet och fästa den tunna målade ökifvan på liknande rutverk. - Är målningen utförd på kritgrund, s. k. kredering, hvilket vanligen är fallet med medeltida målningar, händer det mycket ofta, att kritgrunden lossnar från underlaget (trä). Den måste då omsorgsfullt fästas, hvilket sker genom insprutning eller indränkning med något limämne, som binder krederingen vid träet. - På liknande sätt förfares vid konservering af den målning och kredering, som oftast finnes på medeltida träskulptur. Skulle själfva träet i sådana skulpturer såväl som i andra träföremål vara angripet af mask e. d., måste denna dödas, hvilket numera bäst sker genom desinfektion med kolsvafle-gas i vakuumpanna. Är träet så starkt angripet, att det hotar falla sönder, måste det härdas eller också behandlas så, att alla hål och porer fyllas med något ämne, som hårdnar och sålunda förlänar det rmukna träet styrka och sammanhållning. På samma sätt finnas särskilda metoder för konservering af andra arter af föremål, såsom textil- arbeten, metallarbeten m. m. För många ändamål saknas ännu tillförlitliga medel. Så t. ex. har man ännu ej lyckats åstadkomma något fullt pålitligt medel mot vissa stenarters vittring, hvilket särskildt för byggnaders skulpturala utsmyckning, t. ex. de gotiska katedralernas figurrika fasader, skulle vara af största betydelse. De s. k. Kesslcrska fluaterna, hvilka användts för sådant ändamål, ha långt ifrån alltid visat sig verksamma. Gemensamt för allt konserveringsarbcte är sökandet efter läkemedel, som i olika fall förmå häfva eller förebygga de sjukdomar, som hota att förstöra eller skada föremålet i fråga, utan att inverka störande eller förändrande på detsamma, under det att restaureringen närmast kan karakteriseras som en sträf-van att med konstlade medel åt ett gammalt monument eller föremål återvinna en försvunnen ungdoms skönhet med uppoffrande af dess ålderdoms värdighet och hälsa. 2. Om konservering af trä se ofvan l, sp. 807, och Impregnering2. 3. Förebygga födoämnens förskämning genom särskild behandling (se Konserver). 4. Bevara en djurkropp eller del däraf eller en växt i sådant skick, att den lämpar sig för vidare studium eller gröfre vetenskaplig undersökning, a) Zool. Valet af konserveringsmedel beror i första rummet därpå, huruvida ifrågavarande preparat skall användas för histologiska undersökningar af visst slag, eller blott en konservering af djurliket i dess helhet åsyftas. Olika organ kunna dessutom fordra konservering med olikartade lösningar (konserveringsvätskor). Afses blott en konservering af djuret för att lämna en föreställning om dess yttre form, kunna djur med hårda (förkalkade, förhornade etc.) yttre delar (koraller, tagghudingar, leddjur, blötdjur o. s. v.) bevaras äfven i torrt tillstånd. Af de vanligast använda konscrvcringsvätskorna må nämnas sprit af olika procenthalt, formollösnin-gar, en blandning af sprit och formol, kromsyrelösningar och Mullerska lösningen (dubbelt kromsyradt kali, svafvelsyradt natron och destilleradt vatten). - b) Anat. Man betjänar sig af liknande vätskor äfven för att bevara anatomiska preparat. Så kan man t. ex. med fördel förvara djurs hjärnor i 10 proc. formalinlösning. För att konservera djuriska organ äfven med hänsyn till deras karakteristiska färgförhållanden har Kaiserlings vätska (51. vatten, l 1. formalin, 150 gr. kalium-acetat och 75 gr. kaliumnitrat) stor användbarhet. I denna vätska få preparaten ligga l-6 dygn, hvarefter de öfverföras och förvaras i följande blandning: l 1. vatten, 200 gr. glycerin och 100 gr. kaliumacetat. - c) Uot. Det vanligaste sättet att konservera högre växter, ormbunkar, mossor, större alger, busk- och bladlika lafvar, köttiga och parasitiska svampar är torkning mellan gråpapper i press. Mycket saftiga växter dödas före pressläggningen genom behandling med svafvelsyrlighet eller genom neddoppning i kokande vatten. Stcnlafvar och trä-artade svampar lufttorkas direkt; mikroskopiska alger torkas på pappersblad eller skifvor af glas eller glirnmcr. De torkade växterna behandlas ofta med sublimatlösning eller kolsvafla för att förhindra inscktangrepp, eller ock bevaras de tillsammans med naftalin eller tymol. För museiändamål konserveras stammar, icke köttiga frukter och frö genom luft^ Ord, som saknas under K, torde sökas under C.