817 Konsolatör-Konsonant 818 framstäHes i fig. 7, d. v. s. en konsol, som sluter sig samman nedåt och mera ger intryck af att hänga ned som afslutning af det byggnadsparti, hvilket af densamma bäres eller skulle bäras, användes på franska benämningen cul de lampe; denna typ är lika vanlig under medeltiden som därefter (fig. 8). Om konsolen skall utföras af trä och språnget är större och lasten tyngre än att en ur väggen framstic-kande bjälke förmår bära den, erhåller den någon af de i fig. 9 angifna typerna: A med under hvar- Fig. 7. Fig. 8. andra lagda konsol kl otsar, B med stötta, sträfva, 6 (fr. polence), och ständare, a, denna senare ställd på en afsats i uiuren eller på en konsol. Landtman-nen använder till motsvarande ändamål ofta nedersta Fig. 9. delen af en granstam jämte en bit af en vinkelrätt därifrån utväxande rot, i olika delar af Sverige benämnd knä, knekt, björn (fig. 9 C). l- U- C Konsolatör (eg. tröstare, af lat. consoläri, intala tröst), liten kafvel- eller halfmånformig dyna att anbringa upptill på karmen af en gungstol o. s. v. Konsolbalk. Se K a n t i l e v e r. Konsolbro. Se Bro, sp. 199 och fig. 21. Konsolidera (lat. consolidäre, af cow, tillsammans, och so'UtiHSj tät, fast), stadga, bringa till helhet, befästa, stärka; förena, sammanslå; anvisa (en fond) som säkerhet för ränte- eller afbetalningen å en statsskuld. Konsona'ns (af lat. consonäre, ljuda tillsammans), mus., sammansmältningen af två eller flera toner till en klangenhet. Konsonansen är relativ och har pä skilda tider bestämts olika (jfr D i sso n a n s och Klang). I den moderna musikon äro dur- och moll treklangen med alla sina intervall konsonanscr. Emellertid kan äfven där en egentligen konsonant klang (t. ex. kvartsextackordet) i vissa ställningar bli dissonant: allt beror på, huruvida densamma af den estetiska uppfattningen för tillfället betraktas som Ord, som saknas under en enhet eller en mångfald af klanger. Det rent fysiska välljudet kan visserligen vara bidragande, men icke ensamt bestämmande för begränsningen af begreppet konsonans. A. L.* Konsona'nt (af lat. consonäre, samljuda). 1. Mus.j direkt beslaktad (om ton). - 2. Språkv. M e d-1 j u d, sådant språkljud, som icke i allmänhet bildar stafvelse. Redan i den grekiska grammatiken förekommer termen sy'mjona (medljudande), som på latin öfversattes med consonce. Den vanliga definitionen på konsonanter: "sådana språkljud (eller "bokstäfvcr"), som icke kunna uttalas för sig själfva, utan endast med tillhjälp af en vokal", är fullkomligt oriktig. Man har, möjligen under inflytande af konsonanternas namn ("be", "ann" o. s. v.), i hvilka alltid en vokal förekommer, låtit förleda sig att tro, att en konsonant ej skulle kunna uttalas ensam. Man behof ver dock ej mycken iakttagelse och eftertanke för att öfvertyga sig om, att detta ganska väl går för sig. Den numera vid den första läsundervisnin^en använda Ijudmetodon är iust byggd på grundsatsen, att hvarje språkljud uppfattas som fullkomligt själfständigt. "Be", "ann" o. s. v, äro blott namn på ljudet eller bokstafven och ha ingenting med läsningen att göra; ljuden äro b, n o. s. v. Noga taget, har uttrycket konsonant två betydelser, allteftersom man fäster sig vid språkljudens bildning eller vid deras användning (funktion) i stafvelsen. I. Som motsats till vokalerna utgöra konsonanterna en bestämd, fast grupp af språkljud, de vanliga s. k. konsonanterna. Språkljuden i ett visst gifvct språk indelas då i vokaler och konsonanter, hvarvid t. ex. i sv. a e i o u y å ä ö räknas till de förra, b cl f ghjklmnprstv till de senare. Denna indelning är dock sa till vida betänklig, som den saknar egentlig indelningsgrund; och följden däraf är, att ingen duglig definition kan ges på konsonant. Den vanliga definitionen, som ges af några fonetiska författare, bestämmer konsonanter som "sådana språkljud, till hvilkas bildning hör, såsom ensam eller väsentlig faktor, ett i munnen, eller i allmänhet ofvan struphufvudet, åstadkommet buller (i motsats till ton)". Men denna definition är för trång; den omfattar nämligen ej nasalerna m, n, ng o. s. v., hvilka bildas genom resonans, lika väl som vokalerna. En gemensam bestämning för de flesta konsonanter är den, att de hänföra sig till endast ett bildningsläge ("läppljud", "tandljud" o. s. v.), under det man vid vokalerna alltid måste samtidigt taga hänsyn till både tungans och läpparnas ställning. Emellertid ges det äfven konsonanter med mer än ett bildningsläge, t. ex. eng. w ("sammansatta" konsonanter). Rätteligen brukas uttrycket konsonanter, liksom likvida, sibilant o. s. v., blott för korthetens skull som en osystematisk, praktisk sammanfattning af vissa naturliga grupper inom svstemet, hvilka ha det gemensamt, att för de till . lem hörande språkljudens bildning blott etl ställe i munnen, bildningsläget eller kontaktspunkten, är af väsentligt bestämmande betydelse och som därför underindelas just med hänsvn till dessa bildningslägen. Till konsonanterna höra följande grupper: 1) explnsira (1. k l u s i l a) ljud, som bildas vid fullständig afspärrning af talströmmen (gomseglet stänger näsvägen, tungan eller läpparna munkanalen), t. ex. p, b, d, k; K, torde sökas under C.