Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konsol - Konsolatör - Konsolbalk. Se Kantilever. - Konsolbro. Se Bro, ps. 199 och fig. 21. - Konsolidera - Konsonans - Konsonant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
817
Konsolatör-Konsonant
818
framstäHes i fig. 7, d. v. s. en konsol, som sluter
sig samman nedåt och mera ger intryck af att hänga
ned som afslutning af det byggnadsparti, hvilket
af densamma bäres eller skulle bäras, användes på
franska benämningen cul de lampe; denna typ är lika
vanlig under medeltiden som därefter (fig. 8).
Om konsolen skall utföras af trä och språnget
är större och lasten tyngre än att en ur väggen
framstic-kande bjälke förmår bära den, erhåller
den någon af de i fig. 9 angifna typerna: A med
under hvar-
Fig. 7.
Fig. 8.
andra lagda konsol kl otsar, B med stötta, sträfva,
6 (fr. polence), och ständare, a, denna senare ställd
på en afsats i uiuren eller på en konsol. Landtman-nen
använder till motsvarande ändamål ofta nedersta
Fig. 9.
delen af en granstam jämte en bit af en vinkelrätt
därifrån utväxande rot, i olika delar af Sverige
benämnd knä, knekt, björn (fig. 9 C). l- U- C
Konsolatör (eg. tröstare, af lat. consoläri, intala
tröst), liten kafvel- eller halfmånformig dyna att
anbringa upptill på karmen af en gungstol o. s. v.
Konsolbalk. Se K a n t i l e v e r.
Konsolbro. Se Bro, sp. 199 och fig. 21.
Konsolidera (lat. consolidäre, af cow, tillsammans,
och so’UtiHSj tät, fast), stadga, bringa till helhet,
befästa, stärka; förena, sammanslå; anvisa (en fond)
som säkerhet för ränte- eller afbetalningen å en
statsskuld.
Konsona’ns (af lat. consonäre, ljuda tillsammans),
mus., sammansmältningen af två eller flera toner
till en klangenhet. Konsonansen är relativ och
har pä skilda tider bestämts olika (jfr D i sso
n a n s och Klang). I den moderna musikon äro
dur- och moll treklangen med alla sina intervall
konsonanscr. Emellertid kan äfven där en egentligen
konsonant klang (t. ex. kvartsextackordet) i vissa
ställningar bli dissonant: allt beror på, huruvida
densamma af den estetiska uppfattningen för tillfället
betraktas som Ord, som saknas under
en enhet eller en mångfald af klanger. Det
rent fysiska välljudet kan visserligen vara
bidragande, men icke ensamt bestämmande
för begränsningen af begreppet konsonans.
A. L.*
Konsona’nt (af lat. consonäre, samljuda). 1. Mus.j
direkt beslaktad (om ton). - 2. Språkv. M e d-1
j u d, sådant språkljud, som icke i allmänhet
bildar stafvelse. Redan i den grekiska grammatiken
förekommer termen sy’mjona (medljudande), som på latin
öfversattes med consonce. Den vanliga definitionen på
konsonanter: "sådana språkljud (eller "bokstäfvcr"),
som icke kunna uttalas för sig själfva, utan
endast med tillhjälp af en vokal", är fullkomligt
oriktig. Man har, möjligen under inflytande af
konsonanternas namn ("be", "ann" o. s. v.), i hvilka
alltid en vokal förekommer, låtit förleda sig att tro,
att en konsonant ej skulle kunna uttalas ensam. Man
behof ver dock ej mycken iakttagelse och eftertanke
för att öfvertyga sig om, att detta ganska väl går
för sig. Den numera vid den första läsundervisnin^en
använda Ijudmetodon är iust byggd på grundsatsen,
att hvarje språkljud uppfattas som fullkomligt
själfständigt. "Be", "ann" o. s. v, äro blott namn på
ljudet eller bokstafven och ha ingenting med läsningen
att göra; ljuden äro b, n o. s. v. Noga taget, har
uttrycket konsonant två betydelser, allteftersom man
fäster sig vid språkljudens bildning eller vid deras
användning (funktion) i stafvelsen.
I. Som motsats till vokalerna utgöra konsonanterna
en bestämd, fast grupp af språkljud, de vanliga
s. k. konsonanterna. Språkljuden i ett visst gifvct
språk indelas då i vokaler och konsonanter, hvarvid
t. ex. i sv. a e i o u y å ä ö räknas till de förra,
b cl f ghjklmnprstv till de senare. Denna indelning är
dock sa till vida betänklig, som den saknar egentlig
indelningsgrund; och följden däraf är, att ingen
duglig definition kan ges på konsonant. Den vanliga
definitionen, som ges af några fonetiska författare,
bestämmer konsonanter som "sådana språkljud, till
hvilkas bildning hör, såsom ensam eller väsentlig
faktor, ett i munnen, eller i allmänhet ofvan
struphufvudet, åstadkommet buller (i motsats till
ton)". Men denna definition är för trång; den omfattar
nämligen ej nasalerna m, n, ng o. s. v., hvilka
bildas genom resonans, lika väl som vokalerna. En
gemensam bestämning för de flesta konsonanter är den,
att de hänföra sig till endast ett bildningsläge
("läppljud", "tandljud" o. s. v.), under det man vid
vokalerna alltid måste samtidigt taga hänsyn till
både tungans och läpparnas ställning. Emellertid ges
det äfven konsonanter med mer än ett bildningsläge,
t. ex. eng. w ("sammansatta" konsonanter). Rätteligen
brukas uttrycket konsonanter, liksom likvida,
sibilant o. s. v., blott för korthetens skull som
en osystematisk, praktisk sammanfattning af vissa
naturliga grupper inom svstemet, hvilka ha det
gemensamt, att för de till . lem hörande språkljudens
bildning blott etl ställe i munnen, bildningsläget
eller kontaktspunkten, är af väsentligt bestämmande
betydelse och som därför underindelas just med hänsvn
till dessa bildningslägen. Till konsonanterna höra
följande grupper: 1) explnsira (1. k l u s i l a)
ljud, som bildas vid fullständig afspärrning af
talströmmen (gomseglet stänger näsvägen, tungan eller
läpparna munkanalen), t. ex. p, b, d, k;
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
