Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konsonant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
819
Konsonant
820
2) frikativa ljud (1.-sp i r an ter), som bildas vid
förträngning i munkanalen med tillhjälp af tungan
eller läpparna, under det vägen åt näsan vanligen
är stängd, t. ex. /, s, j, l, h;
3) tremulanter ("dallerljud"), som bildas därigenom,
att tungspetsen, tungspenen eller någon annan
kropp (långsamt) vibrerar i talströmmens väg och
sålunda periodiskt vidgar eller förtränger denna,
t. ex. uppsvenskt r;
4) nasaler (1. resonanter), som bildas genom
samtidig resonans i näshålorna (med nedfälldt
gomsegel) och en del af munnen, hvilken baktill står
i förbindelse med svalget och framtill är af-stängd
genom tunga eller läppar.
Om stängningen är ofullständig eller ej verkställes
med tillräcklig kraft, får man en föga utpräglad,
«lapp explosiva eller en forcerad frikativa. Så är
det stundom svårt att af göra om sv. "tje"-ljud
i ett gifvet fall är bildadt med eller utan
stängning, alltså om det är affrikata eller ren
frikativa. Historiskt gå också explosivor och
frikativor öfver i hvarandra; så liar t. ex. inom
germanska och slaviska språk Irikativt (nygrek.) y
Tfsv. gh) öfvergått till explosivt (vanligt)
g, och i de skandinaviska språken Ö utbytts mot
vanligt d (jfr eng. thou, that och sv. du, det),
öfvergången från explosiva till frikativa förmedlas
ofta genom en affrikata, eller, med andra ord,
därigenom, att explosivan först efter sig alstrar en
homorgan frikativa, d. v. s. en frikativa i samma
läge, och sedan med tiden själf bortfaller; så har
t. ex. fr. s i cité uppkommit ur lat. k i civilas och
fr. ch i charbon af lat. k i carbo genom "tje"-ljud
(jfr it. c) och på samma sätt sv. j i gifva, göra
uppkommit ur g genom "dje"-Ijud, som ännu finnes i
några af våra folkmål. I .sv., da. och ty. äro p,
t, k, före vokal vanligen ej rena explosivor som
t. ex. i fr. och ry., utan de efterföljas af ett slags
fe-artadt ljud, d. v. s. det dröjer en märkbar tid,
efter det afspärrningen är häfd och således p, t,
k äro färdiga, innan röstbanden komma i vibrationer
och således den följande vokalen börjar. Våra p, t,
k äro alltså i dessa fall .egentligen aspiralor och
likna forngrek. (p, fi, x (ph, th, ch) efter dessa
teckens ursprungliga uttal. Det finnes äfven tonande
aspirator (i sanskrit), d. v. s. b, d, g efterföljda
af ett obestämdt vokaliskt ljud. Om vid uttalet
af en frikativa öppningen (passet) göres så vid,
att talströmmen tämligen obehindradt passerar med
ringa friktion mot kanterna, får man öfvergångsformer
mellan frikativor och vokaler eller rent af vokaler (i
vidsträckt mening). Så kan eng. think blifva hink-, så
är skillnaden mellan i och j ofta svår att bestämma,
och så har v försvunnit före u i skandinaviskt
ulf, ull (jfr ty. wolf, woUe). Man kan säga, att
aspiratorna skilja sig från affrikatorna därigenom,
att det senare elementet hos affrikatorna är en
fullständig frikativa, men hos aspiratorna blott
vokal. Tremulanter kunna öfvergå till frikativor
därigenom, att vibrationerna till antalet bli
allt färre och mindre och slutligen upphöra. Så är
sydeng. r före vokal numera en med tungans främre
ända bildad frikativa (alltså utan "rullning") och
vanligt sv. skorrande r i de södra landskapen en
postpalatal frikativa. öfvergån-.garna från explosiva
och tremulant till frikativa .och från frikativa till
vokal äro att betrakta som reduktionsfenomen. Som
öfvergångsformer mellan
nasaler och öfriga grupper kunna anses de nasalerade
konsonanterna, t. ex. t i vattna, p i köpman. Äfven
nasalerade J, ; o. s. v. förekomma, men i det hela
äro nasalerade konsonanter sällsynta. Tremulanter och
nasaler tillsammans gå under benämningen likvi-dor-,
frikativor, tremulanter och nasaler tillsammans
kallas kontinuor ("utdragna", "tänjbara"), i motsats
till explosivorna som momentana språkljud. - De nu
nämnda förmäla grupperna (explosivor, frikativor
o. s. v.) sönderfalla i lokala underafdel-ningar,
allteftersom den för konsonanterna karakteristiska
afspärrningen eller förträngningen i munkanalen
bildas af läpparna eller af tungan mot tänder,
tandlådor eller olika delar af gommen eller slutligen
undantagsvis i struphufvudet. Sådana lokala grupper
uppställas i större eller mindre antal, alltefter
den noggrannhet, med hvilken man vill bestämma
bildningsläget eller kontakten; minst tre, nämligen
a) labialer ("läppljud"), t. ex. p, b,
/, v, m;
b) dentaler ("tandljud"), t. ex. t, d, s, l, r, n;
c) palataler (äfven gutturaler, "gomljud"), t.
ex. j, k, g, ng. Vanligen ha konsonanterna blott
ett bildningsläge och äro då enkla. Några ha likväl
två; de kallas sammansatta. Innan man går in på
den egentliga lokala indelningen, måste man således
skilja mellan enkla och sammansatta konsonanter.
Blott de förra låta utan vidare fördela sig efter
olika bildningslägen. Till de sammansatta hör
exempelvis eng. w, som bildas med rundade läppar
och bakre delen af tungan höjd mot gommen, likaså
sydsvenskt "sje-ljud", som bildas med bakre och
mellersta delen af tungan under medverkan af läpparna.
En särskild grupp, som kan uppställas antingen för
sig mellan enkla och sammansatta eller också under
de sistnämnda, bilda konsonanter med accessoriska
artikulationer, biartikulationer. Vid dessa är ett
bildningsläge hufvudsak, men konsonanten får en nyans
genom svag förträngning i ett annat läge och kan i
denna nyansering betraktas som ett nytt språkljud.
De två viktigaste accessoriska artikulationerna
äro "labialisering" och "muljering".
Den förra består i biträdande medverkan af
läpparna, så att t. ex. jämte det tungan bildar l,
läpparna rundas och framskjutas, hvarigenom man får
labialiseradt l (som i fsv. och ännu i Fårömålet samt
isl.). Svonska r-ljud, i synnerhet skorrande r, äro
ofta labialise-rade. Muljering består typiskt
däri, att tungan höjer sig mot främre gommen
under bildningen af ett språkljud, som i hufvudsak
bildas på annat ställe. Så uttalas i ryskan muljerade
p, b, m med läppkontakt och tungan samtidigt i i-
(1. e-)läge. I sv. representera Ij, nj i sådana
ord som täljde, försäljning, vänjde muljeradt l
och n. För muljerin? af tungljud skulle tungan
egentligen samtidigt höjas i två lägen, men i stället
sammansmälta båda till ett mellanliggande, och ett
mer eller mindre enkelt ljud uppstår, hvilket
således blott historiskt förtjänar benämningen
muljeradt, såsom fallet är med t. ex. spanskt,
italienskt och franskt muljeradt n (gn< n). - I
munnen kan talströmmen gå fram i midtlinjen, som vid
uttalet af s, t o. s. v., eller vid sidorna, som vid
uttalet af Mjuden och af t-ljudet i raltna; så får
man en indelning i mediana och laterola konsonanter.
Slutligen kommer som en fjärde indelning af
konsonanterna skillnaden mellan tonande och lon-lösa,
svaga och starka. Ligga röstbanden med inre kanterna
mot hvarandra (I-ställning), så att de
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
