819 Konsonant 820 2) frikativa ljud (1.-sp i r an ter), som bildas vid förträngning i munkanalen med tillhjälp af tungan eller läpparna, under det vägen åt näsan vanligen är stängd, t. ex. /, s, j, l, h; 3) tremulanter ("dallerljud"), som bildas därigenom, att tungspetsen, tungspenen eller någon annan kropp (långsamt) vibrerar i talströmmens väg och sålunda periodiskt vidgar eller förtränger denna, t. ex. uppsvenskt r; 4) nasaler (1. resonanter), som bildas genom samtidig resonans i näshålorna (med nedfälldt gomsegel) och en del af munnen, hvilken baktill står i förbindelse med svalget och framtill är af-stängd genom tunga eller läppar. Om stängningen är ofullständig eller ej verkställes med tillräcklig kraft, får man en föga utpräglad, «lapp explosiva eller en forcerad frikativa. Så är det stundom svårt att af göra om sv. "tje"-ljud i ett gifvet fall är bildadt med eller utan stängning, alltså om det är affrikata eller ren frikativa. Historiskt gå också explosivor och frikativor öfver i hvarandra; så liar t. ex. inom germanska och slaviska språk Irikativt (nygrek.) y Tfsv. gh) öfvergått till explosivt (vanligt) g, och i de skandinaviska språken Ö utbytts mot vanligt d (jfr eng. thou, that och sv. du, det), öfvergången från explosiva till frikativa förmedlas ofta genom en affrikata, eller, med andra ord, därigenom, att explosivan först efter sig alstrar en homorgan frikativa, d. v. s. en frikativa i samma läge, och sedan med tiden själf bortfaller; så har t. ex. fr. s i cité uppkommit ur lat. k i civilas och fr. ch i charbon af lat. k i carbo genom "tje"-ljud (jfr it. c) och på samma sätt sv. j i gifva, göra uppkommit ur g genom "dje"-Ijud, som ännu finnes i några af våra folkmål. I .sv., da. och ty. äro p, t, k, före vokal vanligen ej rena explosivor som t. ex. i fr. och ry., utan de efterföljas af ett slags fe-artadt ljud, d. v. s. det dröjer en märkbar tid, efter det afspärrningen är häfd och således p, t, k äro färdiga, innan röstbanden komma i vibrationer och således den följande vokalen börjar. Våra p, t, k äro alltså i dessa fall .egentligen aspiralor och likna forngrek. (p, fi, x (ph, th, ch) efter dessa teckens ursprungliga uttal. Det finnes äfven tonande aspirator (i sanskrit), d. v. s. b, d, g efterföljda af ett obestämdt vokaliskt ljud. Om vid uttalet af en frikativa öppningen (passet) göres så vid, att talströmmen tämligen obehindradt passerar med ringa friktion mot kanterna, får man öfvergångsformer mellan frikativor och vokaler eller rent af vokaler (i vidsträckt mening). Så kan eng. think blifva hink-, så är skillnaden mellan i och j ofta svår att bestämma, och så har v försvunnit före u i skandinaviskt ulf, ull (jfr ty. wolf, woUe). Man kan säga, att aspiratorna skilja sig från affrikatorna därigenom, att det senare elementet hos affrikatorna är en fullständig frikativa, men hos aspiratorna blott vokal. Tremulanter kunna öfvergå till frikativor därigenom, att vibrationerna till antalet bli allt färre och mindre och slutligen upphöra. Så är sydeng. r före vokal numera en med tungans främre ända bildad frikativa (alltså utan "rullning") och vanligt sv. skorrande r i de södra landskapen en postpalatal frikativa. öfvergån-.garna från explosiva och tremulant till frikativa .och från frikativa till vokal äro att betrakta som reduktionsfenomen. Som öfvergångsformer mellan nasaler och öfriga grupper kunna anses de nasalerade konsonanterna, t. ex. t i vattna, p i köpman. Äfven nasalerade J, ; o. s. v. förekomma, men i det hela äro nasalerade konsonanter sällsynta. Tremulanter och nasaler tillsammans gå under benämningen likvi-dor-, frikativor, tremulanter och nasaler tillsammans kallas kontinuor ("utdragna", "tänjbara"), i motsats till explosivorna som momentana språkljud. - De nu nämnda förmäla grupperna (explosivor, frikativor o. s. v.) sönderfalla i lokala underafdel-ningar, allteftersom den för konsonanterna karakteristiska afspärrningen eller förträngningen i munkanalen bildas af läpparna eller af tungan mot tänder, tandlådor eller olika delar af gommen eller slutligen undantagsvis i struphufvudet. Sådana lokala grupper uppställas i större eller mindre antal, alltefter den noggrannhet, med hvilken man vill bestämma bildningsläget eller kontakten; minst tre, nämligen a) labialer ("läppljud"), t. ex. p, b, /, v, m; b) dentaler ("tandljud"), t. ex. t, d, s, l, r, n; c) palataler (äfven gutturaler, "gomljud"), t. ex. j, k, g, ng. Vanligen ha konsonanterna blott ett bildningsläge och äro då enkla. Några ha likväl två; de kallas sammansatta. Innan man går in på den egentliga lokala indelningen, måste man således skilja mellan enkla och sammansatta konsonanter. Blott de förra låta utan vidare fördela sig efter olika bildningslägen. Till de sammansatta hör exempelvis eng. w, som bildas med rundade läppar och bakre delen af tungan höjd mot gommen, likaså sydsvenskt "sje-ljud", som bildas med bakre och mellersta delen af tungan under medverkan af läpparna. En särskild grupp, som kan uppställas antingen för sig mellan enkla och sammansatta eller också under de sistnämnda, bilda konsonanter med accessoriska artikulationer, biartikulationer. Vid dessa är ett bildningsläge hufvudsak, men konsonanten får en nyans genom svag förträngning i ett annat läge och kan i denna nyansering betraktas som ett nytt språkljud. De två viktigaste accessoriska artikulationerna äro "labialisering" och "muljering". Den förra består i biträdande medverkan af läpparna, så att t. ex. jämte det tungan bildar l, läpparna rundas och framskjutas, hvarigenom man får labialiseradt l (som i fsv. och ännu i Fårömålet samt isl.). Svonska r-ljud, i synnerhet skorrande r, äro ofta labialise-rade. Muljering består typiskt däri, att tungan höjer sig mot främre gommen under bildningen af ett språkljud, som i hufvudsak bildas på annat ställe. Så uttalas i ryskan muljerade p, b, m med läppkontakt och tungan samtidigt i i- (1. e-)läge. I sv. representera Ij, nj i sådana ord som täljde, försäljning, vänjde muljeradt l och n. För muljerin? af tungljud skulle tungan egentligen samtidigt höjas i två lägen, men i stället sammansmälta båda till ett mellanliggande, och ett mer eller mindre enkelt ljud uppstår, hvilket således blott historiskt förtjänar benämningen muljeradt, såsom fallet är med t. ex. spanskt, italienskt och franskt muljeradt n (gn< n). - I munnen kan talströmmen gå fram i midtlinjen, som vid uttalet af s, t o. s. v., eller vid sidorna, som vid uttalet af Mjuden och af t-ljudet i raltna; så får man en indelning i mediana och laterola konsonanter. Slutligen kommer som en fjärde indelning af konsonanterna skillnaden mellan tonande och lon-lösa, svaga och starka. Ligga röstbanden med inre kanterna mot hvarandra (I-ställning), så att de Ord, som saknas under K, torde sökas under C.