'821 Konsonant ackord-Konst 822 af talströmmen försättas i vibrationer och toner bildas, likgiltigt hvilka, så får man tonande konsonanter, som alltså bestå af ton + munbuller (resp. resonans); t. ex. v, som består af vanlig sångton jämte ett genom underläppens närmande till öfre framtänderna åstadkommet friktionsljud, eller n, som består af ton jämte resonans i näshålorna samt biresonans i munhålan bakom tänderna och tungspetsen. Äro åter röstbanden dragna åt sidorna, så att talströmmen kan fritt, genom en triangelformig öppning utan att lida någon förändring, passera, (f\-ställning), så får man tonlösa konsonanter, som alltså bestå blott af en ofvan struphufvudet åstadkommen smäll, friktion o. s. v.; t. ex. vanligt p, / eller m i ordet sarkasm. De tonande konsonanterna framkomma alltid med svagt lufttryck, emedan den nästan slutna ljudspringan tillåter talströmmen endast småningom passera. De äro således alltid svaga (lat. lenes). Vid de tonlösa kan strömmen däremot med full fart kasta sig mot det i munkanalen uppställda hindret eller genom näskanalerna; dessa konsonanter äro sålunda i allmänhet starka (lat. fortes). Vi ha således två grupper, nämligen a) tonandesvaga, t. ex. sv. och fr. b, d, g, v, j, l, r, m, n, fr. s i maison o. s. v., samt b) tonlösa-starka, t. ex. sv. och fr. p, t, k, /, s, ty. ch, fr. r i quatre. Emellertid kan man naturligtvis äfven genom den halföppna röstspringan låta talströmmen passera så långsamt, att den i munnen verkar blott med samma styrka som vid tonande språkljud; man får då c) tonlösa-svaga konsonanter, som för örat bilda ett mellanting mellan tonande-svaga och tonlösa-starka. Sådana ljud ("tonlösa medior") förekomma i öfver-Kalixmålet och i stora trakter af Tyskland. Skillnaden mellan p och b, t och d, k och g kan på detta sätt bli liten (eller ingen), om b, d, g uttalas tonlöst (och p, t, k svagt). Äfven tonande språkljud kunna, som uddljud i sin början och som utljud i sin sista del, sakna ton. Somliga språk, t. ex. ryska och tyska, tåla ej tonande konsonanter i utljud, hvadan under böjningen tonande och tonlösa växla, t. ex. ty. nom. löp (skrifvet lob), gen. lobes. I den gamla grammatiken indelas konsonanterna i a) mutce, raed underafdelningarna tenues (p, t, k), medice (b, d, g), aspiratcB (ph, th, ch; (p, ti, #); b) liquidce: l, m, n, r; c) sibila: s, - utan plats för v, /, 7, som ej funnos i grek. I sanskrit indelas konsonanterna efter organen i strupljud, gomljud, tungljud, tandljud och läppljud; men hväsljuden (s, sj) samt halfvokalerna ;, r, l, v uppföras som särskilda grupper. Läran om konsonant i nu afhand-lade betydelse tillhör den analytiska fonetiken. II. Som motsats till "sonant" är konsonant ett sådant språkljud, som för tillfället icke tjänstgör som stafvelsecentrum. Enligt lagarna för stafvel-sens bildning måste i hvarje stafvelse finnas ett språkljud, på hvilket rösten företrädesvis hvilar, i hvilket stafvelsens tonhöjd och ljudstyrka företrädesvis komma till uttryck och omkring hvilket, såsom medelpunkt, stafvelsens öfriga språkljud gruppera sig efter bestämda, för olika språk något olika lagar. Så är t. ex. u i l:a stafvelsen af ordet August konsonant, i 2:a åter sonant. I ordet vatten är n efter det vanliga uttalet, hvarvid intet e höres, sonant, men i vattna åter konsonant, enär a där tjänstgör som sonant i 2:a stafvelsen. Här är således fråga om en tillfällig funktion. De flesta språkljud kunna, i olika språk och i olika ord inom samma språk, uppträda än som sonanter än som konsonanter. Diftonger utgöras af två vokaler, af hvilka den ena är sonant, den andra konsonant; i stigande diftonger går konsonanten före, t. ex. fr. roi, i fallande efter vokalen, t. ex. August, l allmänhet tjänstgöra dock vokalerna som sonanter, konsonanterna som konsonanter. Läran oin konsonant i denna mening tillhör den syntetiska fonetiken. Stundom menas med konsonant äfven bokstaf-v e n, som i ljudskrift betecknar en konsonant. Andra skilja mellan konsonantljud och konsonanttecken (medljudsljud och medljudstecken). Rätteligen är konsonant ljudet. För korthetens skull kan man visserligen tillåta sig att kalla äfven tecknet för konsonant, men man måste då åtminstone för medvetandet ha skillnaden mellan saken (ljudet) och tecknet (bokstafven) klar. Endast därigenom, att de förblandat ljud och bokstaf, ha grammatiker kommit till sådana förvirrade påståenden som att x och tyskt z skulle vara sammansatta konsonanter, under det i verkligheten x och z blott äro kompendiösa beteckningar för två bredvid hvarandra stående språkljud (ks, Is) genom en bokstaf. Detta är en afvikelse från ljudskriftens allmänna grundsatser, liksom när en konsonant betecknas genom en sammanställning af två eller flera tecken, t. ex. sv. sy, stj; ty. ch; eng. sh o. s. v. Slutligen har man att från både ljudet och tecknet skilja ljudets (eller tecknets) namn, "be", "äff" o. s. v. I de nyare språken bestå konsonantnamnen vanligen af konsonanten med föregående ä eller efterföljande e. Undantag från denna regel bilda ha, ji, ka, qu, ty. och ry. ka, ty. jod samt zeta. I hebr., grek. och fornslaviska hade konsonanterna, liksom vokalerna, längre och betydelsefullare namn: alfa, beta, gamma, delta o. s. v. - Om de svenska konsonanterna se Noreen, "Vårt språk". Lll. Konsonant ackord (se K o n s o n a n s), treklang. Konsonanta toner (se Kon son an s), mus. Se Tonförvantskap. Konsonantljud. Se Konsonant. Konsonérande intervall, mus. Se Intervall. KonsoYter (fr. consorts, af lat. cofnsors, deltagare), deltagare, kamrater, stallbröder (vanl. i dålig bem.). Konsortium (lat. consofrtium, af co'nsors, deltagare), hand., sammanslutning, i synnerhet i något ekonomiskt syfte, af två eller flera personer eller firmor, t. ex. då några banker sammansluta sig för att öfvertaga ett stats- eller annat obligationslån, som de sedan i sin ordning afsätta till allmänheten. Konspiration (lat. conspirätio), sammansvärjning, stämpling, sammangaddning. - Konspiratör, person, som tillställer sammansvärjning, stämplar, uppviglar. - Konspiréra, göra sammansvärjning, stämpla, uppvigla. Konspiratör. Se Konspiration. Konspiréra. Se Konspiration. Konst (besläktadt med verbet kunna och således eg. liktydigt med "förmåga", "färdighet", "skicklighet", i hvilka betydelser det jämväl ofta nyttjas). 1. Estet., i inskränkt bemärkelse den konstnärliga förmågan eller verksamheten och dess produkter. I denna betydelse plägar man ge ordet epiteten "fri" eller "skön" och betecknar därmed de två mest i ögonen fallande egenskaper, som man Ord, som saknas under K, torde sökas under C.